Igår red jag Faramir, spontant  och det var allt för längesedan. Faramir är nog den som det oftast stinger till i hjärtat på mig för.. Han är så jäkla tapper, knotar på, är snäll som få men med glimten i ögat. Det finns få saker som gör mig så förbannad som när folk säger att han är lat/seg/trög/inte lyssnar och dylikt. 
De har ingen aning. 
Faramir har gått med jag vet inte hur många olika ryttare, på mycket varierande nivå, i säkert nästan ett år, sen jag sist red. Ändå kunde jag rida i samlad galopp, göra arbetspiruetter, galoppombyten och galoppslutor åt båda håll, kort efter att jag suttit upp. Han bara dansar - en verklig prins. 

Det som gör så ont i mig är att människor inte ser längre än deras egen prestation... Det kan låta hårt och kallt men ärligt talat: Varför sätter man en stämpel på HÄSTEN direkt efter att man själv har ridit? HUR ska man kunna veta hur hästen ÄR. Vem den är? 

Det är likadant när en ryttare kommer tillbaka från en häst efter något år ifrån den och det första denne noterar är: Vad bra han/hon lyssnar nu! 
Oftast kommer ingen reflektion om att ryttaren kanske faktiskt lärt sig något på det där året denne vart ifrån hästen och hästen reagerar på ett annat sätt för att den förstår bättre. 

Så om jag hade fått önska något - från alla ryttare jag träffar på ett eller annat sätt, oavsett stall eller disciplin - så är det att ha en ödmjuk attityd gentemot hästen och att ha, eller i alla fall vilja ha, självinsikt. 

 

SÄG JA TILL RYTTARFOKUS! 
Var försiktig med hästfokus. 

/Myran 



Faramir som dansade igenom en LA. 

En av mina största inspirationskällor när det kommer till fotografering är den här tjejen: http://andreakjellberg.se/

och jag bara älskar hennes bilder! 
De är rena, med mycket kraft och en underbar känsla. Jag känner att det ibland kan vara svårt att hitta inspirationskällor inom just fotografin. Det är så himla många som håller på med det här och måga är duktiga, några få är VÄLDIGT duktiga. 
Jag tror att det är så viktigt att hitta de där guldkornen för att själv utvecklas så långt man kan. Det var någon som sa, kommer inte ihåg vem; "Min förebild är mig själv om 10 år" och det är så jag själv vill se mig. I allt jag gör. 

Jag ser på mina egna bilder med mycket kritiska ögon, efter den förmåga jag har. Jag hoppas att det ska ge mig en bra möjilghet att utvecklas snabbt och på ett gediget sätt. 
Jag har fått gå två kurser för att få en inblick i hur en riktig fotograf tänker och det är så värdefullt. Det är häftigt att se en yrkesman - oavsett vilket yrke det handlar om - som vet mycket och är trygg i det han kan.

Mitt nästa steg är egentligen bara att fota. Massor! Dels spontanplåtningar som jag gjort med mina egna hästar i paddocken, den gången på ängen osv men kanske även planera fotningar - då i första hand hästar och även komma ut på lite tävlingar för att lära mig att få till bra tävlingsbilder. 
Jag vet själv hur gärna man vill ha foton från tävlingar så jag tror att det är en bra grej att behärska det. Ridhus..... Huga... 

En annan otroligt duktig fotograf (som jag hittade precis nyss på Google) är Wiebke Haas! Hans hemsida finns här och han är också en stor inspirationskälla! 

Nu måste jag gå och lägga mig. Lägger detta inlägg som ett tidsinställt men egentligen är klockan ett på natten och jag borde verkligen lägga mig. 

Kram på er!
/Myran

Jag såg ett inlägg på en annan blogg som också skrev lite grann om lösdrift och tänkte att jag gärna delar med mig av mina erfarenheter också. =) 
Vi har nu haft alla våra hästar - totalt ca 40st - på lösdrift, på lite olika sätt. Här tänkte jag ta upp några av de vanliga frågeställningar som kommer när man tänker på det där med lösdrift. 

Hästen blir tröttare av att gå på lösdrift. 
FALSKT. Då räknar jag inte med introduceringen som självklart kan ta extra på hästen innan den vant sig. Jag märker inget som tyder på att hästarna skulle vara tröttare av att få röra på sig som de själva vill. Det som jag har märkt är att vi oftast slipper överdrivet "vinterpigga" hästar, vilket är otroligt tacksamt eftersom vi bedriver ridverksamhet. 
Hästarna är pigga och glada men samtidigt harmoniska. 
Vårat fölsto och fjolårsföl får ofta gå in på dagarna för att äta sitt extrafoder etc och då vilar sig gärna Caradhras, fölet, en stund inomhus, men det är också det enda jag märkt. 

Hästen fryser på vintern
FALSKT. Detta förutsätter såklart att hästen är frisk, har gott hull och har gott om grovfoder samt ordentliga vindskydd med strö. Har hästen allt detta fryser den inte. Vi har, under tidigare år, till och med haft en del hästar spårklippta utan täcke utan något problem alls. 
Vi har också halm i 3 av 4 vindskydd vilket ger go extra isolering. Den sista lösdriften är strödd med halmpellets och är också växelströbädd, gentemot de andra som är djupströbäddar. 

Hästen blir smutsigare av att gå på lösdrift
Delvis SANT. Detta är väl en av nackdelarna, för trots att ligghallen till 90% består av ren halm, lägger sig hästarna lika gärna där det inte är lika rent. Så under de värsta höstveckorna kan hästarna vara grisigare än vanligt. Dock är ju detta något som mest påverkar oss som ska göra rent dem och inte hästarna direkt, men det är fortfarande en liten nackdel. 

Skaderisken ökar med hästar på lösdrift
FALSKT. Jag skulle hävda motsatsen. Har hästarna en tillräckligt stor lösdrift, med tillräckligt stora ligghallar så är det inga problem att ha hästar ihop på en lösdrift. Jag har heller inte märkt någon negativ effekt av att ha såpass många som vi har heller. 
Hästarna rör sig dessutom mer än om de står på box och det gör att senor och ligament blir tåligare och hästen blir mer hållbar. I det långa loppet tror jag att hästens genomsnittsålder kommer öka i och med att fler har den på lösdrift. 

Sporthästar klarar inte av att gå på lösdrift
FALSKT. Vi trodde att vi hade ett par stycken som stod för högt i blod för att kunna trivas på lösdrift. Dessa hade vi på stall ett tag tills det märktes att de helt enkelt ville ut. Det var väl i första hand då för att kompisarna var ute, så vi provade. Det var inga som helst problem att ha även dem där och det blev färre kolikanfall, stereotypa beteenden etc på lösdriften. 

Det finns i stort sett inga stereotypier på lösdrift
SANT. Vi har inte märkt något stereotypiskt beteende och de hästar som hade ett onaturligt beteende med sig i bagaget slutade med detta på lösdrift. Dock "botades" det inte. När de utsattes för samma rutiner som tidigare, tex stå på stall för länge, satte det igång igen. Men på lösdriften försvann det. 
Det om något säger väl ganska mycket om att hästar hellre bestämmer själva hur de vill röra sig, äta och umgås. 

Ni hör ju redan att jag blivit övertygad om det här med naturlig hästhållning. Om ni bara stämpeln "skogsmulle" eller "NH" kan tas bort från "Lösdrift" skulle jag bli nöjd. Det går att ha högpresterande hästar på lösdrift och inte bara det; Det är att rekommendera. 

Vad har ni för erfarenheter? 

Tänkte skriva ett litet inlägg om hur våra "lektionshästar" har ledigt under året. Jag gillar egentligen inte att kalla dem lektionshästar, men låt säga att det gäller alla våra hästar som går "fullt" med lektioner under större delen av året. 

Det står mycket om att andra människors hästar vilar nu över jul och sådär och tänkte berätta lite hur vi har lagt upp det hela för att våra hästar ska må så bra som möjilgt och inte bli slitna, som många andra ridskolehästar kan vara. 
Vi börjar vid jul. Där har vi alltid en såkallad hippologivecka, där vardagarna inte har lektion som vanligt. Istället har vi planerat in massa olika teoretiska lektioner som man som elev får anmäla sig till. På så sätt får man vara med på det som man tycker är intressant och är intresserad av. 
Under den här veckan går lektionshästarna nästan ingenting alls. Här får alltså de flesta hästar som minst 5 dagar ledigt och ofta betydligt mer eftersom stallet är stängt på helgdagarna. Unghästarna brukar dock få jobba rumpan av sig över jul ;) haha!

I verksamheten som rullar på rutin går hästarna mellan 5-6 dagar i veckan. Alla hästar har alltid en vilodag per vecka om det inte är något alldeles särskilt just någon vecka. 
Våra hästar går heller aldrig mer än två lektioner per dag, det känns som fullt tillräckligt och det är från den tredje som vi tidigare har märkt att det börjar tära på dem. Det är inte värt det och inte uppbyggligt. Vissa träningar gör att hästarna bara går en lektion om dagen, tex avancerade hoppträningar etc. 
När vi märker att någon häst börjar vekna och inte tycka att det är roligt längre - då får de ledigt, ofta 2-3 veckor för att få bli "häst" igen. 
Detta gör också att antalet hästar vi har är högre än vad vanliga ridskolor oftast har. Ingen häst får vara oersättlig i den bemärkelsen att den måste gå lektion, fast den egentligen inte borde. 

Sedan kommer nästa hippologivecka som brukar vara runt v. 7 - sportlovet. Här brukar alla hästarna ha som minst 4-5 dagar ledigt och de dagar de jobbar på brukar det handla om olika ridläger/aktiveter mm. 

Sedan rullar det på igen fram till ytterligare en hippvecka (vi brukar ha två stycken/termin) som ser likadant ut som under v. 7. 

Nu börjar det närma sig sommaren och unghästarna går på bete så tidigt som möjligt för att de ska få så mycket betestid som möjligt. De är ofta ute på bete i 4-6 månader. 
Resterande hästar går på bete näst sista veckan i Juni och kommer tillbaka till andra veckan i Augusti. Alla våra hästar har alltså 7 veckor bete under 2016 och det brukar variera mellan 6 - 7 veckor av total ledighet på stora beten. 

Sedan sätts de igång och så rullar höstterminen på ungefär som vårterminen. Ett par hippologiveckor och annars koninuerligt minst 1 dag ledigt i veckan. 

Detta systemet gör att hästarna inte tröttnar, inte slits ut och faktiskt trivs att jobba med detta hela livet. Vi byter, som ni vet, aldrig ut våra hästar utan de får vara med oss tills de blir så dåliga att de behöver hjälp över till nästa värld. Dock får de lite olika arbete beroende på var i livet de är - vilket bör vara en självklarhet! 

Jag är den av mig och mamma som sköter mailen till företaget. Jag tycker det är bekvämt och dessutom finns allting nerskrivet ifall det någon gång skulle bli en tvist eller liknande. Jag är dessutom mer bekväm i konsten att skriva än att direkt utan förberedelse ta ett telefonsamtal. Det är mamma bättre på så det är hennes lott =) 


Hur som helst; jag får ganska ofta mail från personer som frågar efter inackorderingsplats, få låna manegen eller paddocken för olika ändamål. 
Nu har vi bestämt att vi inte ska ha inackorderingar - de som står här nu är faktiskt väldigt väldigt noga utvalda och personer vi tycker mycket om och som funkar ihop med resten av vårat företag och tänk. Vi har också bestämt oss för att inte hyra ut våran manege och här möter jag inte sällan ganska naiva synpunkter. 

"Det är ju bara för någon gång i månaden", "Vi tänker bara rida på förmiddagarna", "Oj! Det priset var saftigt för en plats på lösdrift", "Varför får vi inte ta dit vår egen tränare?", "kan ni inte göra ett undantag?". 

Om vi börjar med stallplatsen. Vi bedriver inget inackorderingsstall. Punkt. Vill man verkligen verkligen ha sin häst hos oss och vi kan se att det funkar så finns det en liten möjlighet till att få det att funka. Just nu är det asfullt så nu hade det dock ändå inte gått ;)

Jag skulle vilja påstå att Sverige är OTROLIGT bortskämt med stallplatser och priserna för detta. OTROLIGT! Tittar man på utlandet ligger priserna mer relevant och hästägarna betalar för det. 


För ett par år sedan gjorde vi en uträkning, av vad 1 häst kostar oss i månaden. En normal, normalfödd häst. Inte extrem åt något håll. 1 häst kostar oss 5000:- i runda slängar.
Att bara hålla, fodra och se till att den får sina behov fyllda. Förutom dessa 5000:- tillkommer gödselhantering, el, skoningar, avmasning, vaccinationer, tandkoll, sadelutprovningar (för att inte tala om utrustning) och i vissa fall veterniärvård. Då är heller inte utbildningen inräknad.
1 av våra egna hästar kostar oss alltså så mycket så vi knappt vill räkna ut det. 

Så om bara foder och strö går på runt 5000:- för en normal häst, hur går ekvationen med stallplatspriser på 1000, 1500, 2000, 2500 ihop? 
Det är inte konstigt att det är svårt att få ett inackorderingsstall att gå runt.

Ja, det kan hända att man hade kunnat hitta ett billigare foder MEN vi jobbar med detta, hela dagarna, alla dagar i veckan. Det är inte bara fodret/ströet vi betalar för hos vår leverantör. Han kör hem det till oss, lastar av, tar ansvar för eventuella dåliga balar, fixar analyser och det är ALDRIG något problem. 
Är ni så naiva att ni tror att vi aldrig provat ett billigare alternativ eller ett annat sätt? Det blir inte billigare i slutänden - för oss. 
Jag vet inte vad vi i dagsläget gjort utan den här foderleverantören så ALL CRED TILL HONOM! 

Då undrar jag; Finns det någon anledning för oss att ta emot inackorderingar för under 4500:- som vår hyra i dagsläget ligger på?
Vi tjänar inte ett öre i rena pengar och marginalerna ligger på fel sida. Nu vet ni som redan står hos oss att vi tycker att ni är toppen och att det är roligt att ha er hos oss! Annars hade det inte vart värt det för oss. 


Vår manege. 
Jag är fortfarande euforiskt lycklig över våran manege när jag tänker på det. Den är det bästa hjälpmedlet vi har investerat i på senare år, till vårt företag. Nu vet jag inte längre hur vi hade klarat oss utan den.
Den är o.v.ä.r.d.e.r.l.i.g! 
Det är inte konstigt heller att få förfrågningar om vi lånar ut den - såklart inte. Det som jag höjer på ögonbrynen åt är nästkommande naiva svar på det som jag oftast skriver/säger. 

"Det är bara för någon gång i månaden!"
Det kanske det är, men om man bortser från det extra jobbet som blir för underhåll, slitaget som ändå blir av en häst till som trampar på underlaget, el etc etc så finns ytterligare en aspekt:
Kan vi på Tokarp stå för den ridningen som kommer bli? 
Det är omöjligt för oss att veta men vi MÅSTE VETA att vem som helst ska kunna komma när som helst, titta på ridningen som sker PÅ VÅR ANLÄGGNING och tycka att den är ok. 
Den där enda eleven som ser "dålig ridning" har ingen aning om att just den ryttaren inte kommer från stall Tokarp, och det kan skada oss något avsevärt. 

"Vi tänker bara rida på förmiddagarna"
Förutom allt ovan; Stallet är våran arbetsplats MEN också vårat hem. Vi har en stor del av vårt privatliv på gården vilket gör att det faktiskt kan vara så att vi någon gång vill ha lugn och ro. Det är inte många som har jobbet hos sig 24/7 men vi har det. Ja, vi har valt det, men då blir de där lediga stunderna väldigt väldigt heliga. 

"Oj! Det priset var saftigt för en plats på lösdrift"
Det har jag redan tacklat. Ni vet varför det kostar. 
Ni har heller inte tänkt på att man får tillgång till hela anläggningen, en hinderpark att vara avundsjuk på, otroliga ridvägar, kompetent folk på gården om man behöver hjälp, tappskohjälp, två ridbanor med mått över standard, en hage som är hårdgjord för att hålla, mockning varje dag, eftersyn av din häst mm mm. I can go on and on and on. 

Varför får vi inte ta dit vår egen tränare?"
Av samma anledning som varför ni inte får låna vår manege till egen ridning. Vi vet inte om vi kan stå för ridningen/träningen som blir. 
Hade det vart en väldigt erkänd tränare så hade vi kanske tänkt om, men annars kan vi fortfarande inte vara hundra på att vi kan stå bakom ridningen som sker. 

"Kan ni inte göra ett undantag?"
Ett undantag kan skada oss som företagare så enormt mycket. Speciellt nu när information - både sann och osann - sprids så otroligt fort via nätet och sociala medier. Det är inte värt det för oss.


Jag vill dock åter poängtera att jag förstår att folk frågar. Det är inget konstigt och vi tycker det är roligt att man ändå vill komma till oss. 
Men nu har ni svaret - lite mer utspecat - varför vi har det så som vi har det. 

Folk utifrån är däremot välkomna att komma till oss för träning och utbildning. Det är det vi gör och jobbar med och i vissa fall finns även chansen att rida för tränarna vi anlitar på vår anläggning. 

Jag har full förståelse över att man inte kan vara så insatt i en verksamhet och ett företag som vi som faktiskt är det. Ibland hade jag bara önskat att man kunde tänka lite längre och fundera över svaret man får. 

 

Har ni sett på saken på det här sättet innan?
/Myran

Efter att du läst färdigt inlägget kan rubriken tänkas missvisande. Därför ber jag dig nu och som enda gång att läsa igenom mitt inlägg, tänka på vad jag faktiskt skriver och tänk innan du dömer eller skriver ngt som redan framgår. 

NH. Natural Horsemanship. Naturlig hästhållning. Det finns många namn, inriktningar och grenar på det som jag alltid trott varit självklart för alla hästmänniskor. När och hur delades hästmänniskor upp i två läger. NH-människor mot de "vanliga"?
När blev Natural Horsemanship något som bara vissa kunde göra - och endast syssla med - utan att ses som grym, okunnig eller brutal mot sin häst? 
När blev man tvungen att vara "expert" på Natural Horsemanship för att ses värdig att lära ut om hästens beteende? 

Det jag saknar i NH-världen är en balansgång. Jag saknar bloggen om den satsande dressyrryttaren som på ett sunt sätt även håller på med vad man nu menar är Natural Horsemanship. 


Vad NH betyder för mig: 
När jag var yngre fanns det inte något som så tydligt inringade NH som idag. Natural Horsemanship innebar att man på ett för hästen naturligt sätt behandlade och hanterade den på ett så säkert och schysst sätt som möjligt. Det var så alla hästmänniskor tänkte trodde jag. 
Jag lusläste böckerna Dansa med hästar av Hempfling och T-Touch som fanns hemma. Jag har alltid varit intresserad av hur hästen som djur fungerade och visst var det häftigt att med så små hjälpmedel som möjilgt kunna göra sig förstådd av en annan varelse. Häftigt helt enkelt. Det som skulle lägga grunden för hela min attityd kring hästeriet och ridning. 
Detta gör mig dock inte till en NH-människa idag. Jag passar inte i ramen.

Jag orkar inte med bilder där ena sidan visar morötter, klickergrejer och en barbackapad på ena sidan och på andra sporrar, spö, en ryttare som drar sin häst i munnen med bett och en martingal på. 
VAD ÄR MENINGEN? 
Jag är inte dum, jag fattar vad de är ute efter MEN varför ska ett spö ses som ett tortyrredskap? Det är fortfarande ryttaren som håller i det som bestämmer vad spöet är för något. Likadant sporrar. Varför har folk emot folk som rider med sporrar i allmänhet? Det sticker i mina ögon också när jag ser ponnybarn som kickar sporrarna i ponnyn i tid och mestadels otid. Självklart, likaså dressyrryttarens skänkel som ligger på med sporren i varje steg. Självklart reagerar man på det. Men inte på den ryttare som med stor skänkelkännedom använder sporren som en förstärkning - inte bestraffning, eller konstant hjälp - utan som ett hjälpmedel att kommunicera med hästen. 
En repgrimma är inte heller "snäll" om ryttaren drar i den okänsligt. Hjälptyglar - oh, känsligt ämne - ska vara en HJÄLP. Inte något som tvingar ner hästens huvud eller fixerar nacken i en viss position. 

Det är med väldigt olika känslor som jag läser på forum, försöker få en insyn om hur människor ser på det där med NH idag och samtidigt försöker ta åt mig det som jag tycker är bra. Min grund ligger ju i detta, men det har ärligt talat kommit till så jäkla mycket tjafs runt omkring. Så mycket onödigt och så otroligt mycket okunniga människor som utger sig för att vara experter - och folk lyssnar! 
Det är det som gör mig förbannad och ledsen. Att man måste bli kallad för NH-tränare eller liknande för att folk ska tro att man kan något om hästens beteende eller hur man på ett lugnt, metodiskt och effektivt sätt kan lösa problem eller utbilda hästar. 
Det finns inget hokus pokus - inga "magiska" metoder som gör att en självutnämnd NH-människa kan lösa problem på ett bättre sätt än tex en examinerad ridlärare eller travtränare, eller för all del en ryttare utan utbildning men som under lång tid "levt häst". Eldsjälarna finns i alla grenar. Inte bara under rubriken NH.

Jag utnämner inte mig själv till expert MEN om alla korten ska upp på bordet och jämföras korrekt så har jag - under hela mitt liv - levt häst, umgåtts med hästar, fått ta del av sk "problemhästars" jobb, utveckling och hantering. Jag har alltid haft intresset av att veta vad hästen velat, tänkt och menat. Vet ni hur många timmar i mitt liv jag har hållit på med det här?
Det är en kunskap och praktisk erfarenhet som inga böcker någonsin kan kompensera och jag är så OTROLIGT GLAD över att ha fått lära mig så mycket på ett så bra sätt.
 
Det var inte längesedan vi fick en häst som var totalt "omöjlig" att lasta - som vi på ett lugnt, metodiskt och tydligt sätt fick lastat inom en halvtimme, varpå lastade om 4-5 gånger inom loppet av 10 min. Ingen onödig stress. Jag tänker alltså ändå slå mig för bröstet och säga: Jag kan. Inte allt. Men jag kan!
För att inte tala om min mamma Lena som har lärt mig det mesta jag kan om hästar idag. Vi kan. Och det är jag stolt över.

Så anledningen till att det här inlägget ens blev av var för att vi faktiskt ska starta en kurs i - kalla det vad du vill - hästkommunikation/kroppspråk från människa till häst. Jag tycker att detta ska bli hur roligt som helst för detta är verkligen något jag brinner för också, men det var längesedan jag praktiserade det ensamt och inte i det "vanliga" arbetet med hästen. Det ska bli kul att se vad det kan ge om man ger det lite mer tid igen. 
Så det kommer troligtvis bli under slutet av höstterminen början av vårterminen som den här gruppen/kursen kommer börja, jag måste först och främst sätta en ordentlig och väl uttänkt kursplan så att det jag vill dela med mig av verkligen kommer fram. 
Jag hoppas att ni vill vara med! =) 

Hur tänker ni? 
Kramar 
Myran 
Ett fint ekipage i samspel och glädje enlig mig <3

Idag har alla våra storhästar kommit ut på förbete. Tyvärr har vi ju inget bra bete vid anläggningen så vi använder ett otal andra beten runt omkring oss. Det gör också att hästarna inte kan gå på gräs förrän de faktiskt är lediga tyvärr. En av de få svagheter vår anläggning har som är svåra att göra något åt. 

Men i alla fall så kom ledarna upp med hästarna som var kvar i stallet till vackra nygårn. Vi körde 4 hästar från stallet och alla var till slut på plats. 
På riktigt - vem kan missunna sin häst det här? Jag är ledsen men det är inget argument att hästen är dyr, kostar skjortan i försäkring eller står högt i blod. Sporthäst som skogshäst, valack som sto som hingst. Det här är hästarnas paradis - Nygårn. 

Med över 60 "egna" hästar i ryggen, som jag dessutom känt väl, har jag inte stött på någon som inte har uppskattat sommarbete. Att den nya hästen springer första gången på ett bete - ja, det må så vara - men är det värt att ha hästen på stall eller i liten rasthage och inte riskera att hästen skadar sig i hagen den dagen eller de dagarna den springer aningens för intensivt?
Jag har kommit fram till: Nej, det är inte värt att stänga in dem för det.

Vi har även haft hästar som hoppat ur hagen. Det har vi dock inte tolkat som att den vill bort från själva utevistelsen utan i sig vart otrygg eller disharmonisk.
Det lustiga är att alla de hästar som har hoppat ur har lugnat sig med ett eller två år i ryggen hos oss. Sedan har det aldrig mer vart något problem.

Så jag tänker lova något.
Jag kommer ALDRIG låta en häst stå inne under sommaren utan möjlighet till sommarbete - möjligheten att för några veckor vara bara häst - och jag tänker inte tillåta mig själv att blanda in pengar i den här värderingen någonsin.
Jag kan inte kalla mig för hobbyryttare. Jag har stora ambitioner och siktar högt. Jag vet vad en bra häst kostar och vad den måste få kosta! Men det rubbar mig fortfarande inte i den här frågan.

Jag rådissar även de som säger att deras hästar är så "framavlade" inom sporten att deras instinkter och liknande trubbats av och tillbakabildats. Ja det finns sådana. Hur dumt? En häst är en häst är en häst är en häst. Sålänge vi finns kommer det att vara så. Det som är hästens stomme förändras inte över en natt och inte heller under större delen av människans existens. 

Tänk efter: Från det att människan upptäckte hästen - från början som föda och sedan som riddjur - hur mycket har hästens inre ändrats? 
Jag skulle vilja säga: Ingenting. 
Den flyr när den blir rädd, den vill ha sin flock. Det är förmätet av oss människor att tror att vi fått så mycket att hända i hästens evolution att den inte längre behöver gå på bete eller i en flock. Korkat rent ut sagt. 

Tack för mig. 

/Myran 

Mistral kikar fram bland grenarna =) 

Jag hörde en ryttare säga häromdagen: Min häst blev riden 4 timmar om dagen så det finns ingen anledning för henne att gå ute i hagen. Jag känner: Va? 
4 timmar för det första och hur kan ridning ersätta hagvistelse? Det är också förmätet av oss människor att tro att vi gör hästarna en sådan tjänst när vi rider på dem. Lets face it; Hade hästarna fått bestämma hade de velat gå i sin flock och käka gräs. Inte sagt att de inte kan uppskatta ridningen men det förvånar mig om de skulle välja den framför frihet. 
 

Jag såg en bild - av samma karaktär som väldigt många andra på nätet just nu - häromdagen som etsade sig fast på näthinnan och som gjorde mig tung i hela kroppen. Det handlade om hur man behandlar hästar. Hur man får dem att göra saker som vi vill.
Bilden delade upp det i två delar: Sporrar, spö, hjälptyglar, skarpa bett och allt vad det nu var. Den andra delen av godis, leksaker, en pinne med en boll på och en häst som sprang efter en människa lös.
Det handlade helt enkelt om att man kan tvinga hästen att göra saker (uppenbart genom att använda sporrar/spö etc) eller så kunde man få hästen att välja att göra det vi ville genom positiv belöning av något slag.

Det är inte tanken om positiv belöning som gör mig trött eller uppgiven. Det är tanken om att dela upp dessa två i så skilda världar... Varför måste hästen som lever mest naturligt gå med en repgrimma?
Varför måste en ryttare med sporrar vara djurplågare, eller en person som tvingar hästen genom dominans? 
Vad hände med att spöet kan vara en förlängning av armen? En HJÄLP som kan hjälpa hästen förstå??
Det är också konstigt att våra hästar ändå verkar tycka det är Ok med ett välanpassat bett i munnen - sålänge ryttaren där uppe prioriterar en mjuk hand, trots alla som säger att bett = smärta.

Att skelettet dessutom är så långsamt på att uppfatta träning ger ännu en anledning till att inte börja för tidigt. Det tar runt 6 månader för skelettet att ens "känna av" att belastningen har ökat. Först därefter börjar det anpassa sig.

Jag känner också att vi ska ha hästarna - eller de ska i alla fall ha chansen att hålla - i 20 år plus. Varför skynda så i början?
En häst blir inte sämre för att man börjar rida när den är 3 eller i vissa fall 4.

Vart står ni i detta?

Jag kan ibland komma på mig själv med att tappa bort att jobba med känslan med hästar. Inte med mig själv, det ligger nära hjärtat och är så otroligt viktigt, men ibland blir det svårt att hinna förmedla det till mina elever. Tillräckligt mycket.
En ryttare med bra känsla fast med oslipad teknik kan komma ganska långt, medan en ryttare med ofelbar teknik fast utan känsla sällan kommer någonstans alls. Inte på ett harmoniskt sätt i alla fall.
Det bör poängteras.

Klockan är bara barnet och jag är redan vaken med massa känslor och mindre tro på mänsligheten... Vargmeddelanden hittas ganska ofta på Facebook och allt som oftast handlar det om att en stackars hund, katt eller annat tamdjur blivit uppätet eller lemlästat.
För att börja med bilderna - Tror ni - varghatare - att vi, som tycker att arten ska finnas kvar, är så naiva att vi inte förstår hur ett vargdödat djur ser ut? Det är hemskt, ja fruktansvärt. Det tycker jag också.

Ni som hatar vargar. Vill ni utrota vargen? Eller vill ni "kontrollera" den så att den bara är på ställen som VI - människorna - vill ha den på?
Vad vill ni med eran hatiska propaganda? Jag är alltså mycket nyfiken på detta då jag i många fall tror att man lätt bara dras med och plötsligt ligger man i läger med varghatare eller vargälskare. Jag kommer lätt hamna i vargälskar-facket nu efter det här inlägget och det gör mig i mångas ögon till en naiv storstadstjej som inte vet hur livet på det verkligen landet/skogen är.
Jodå jag vet hur en skog ser ut....

Nästa grej som jag funderat över är; Vet ni överhuvudtaget vad vargen är för ett djur? Vad det innebär? Det är ett rovdjur som jagar och fäller byten som ofta är betydligt större än de själva. Det är ett mycket kraftfullt djur utan tvekan. 
Varför skulle en hund vara något annat än ett bytesdjur i vargens ögon och varför blir folk så chockade över det?

Nu antar jag att många tror att jag är känslokall, inte varit med om tillräckligt mycket själv för att förstå vad det innebär eller bara är dum i huvudet.
Jo jag har djur själv. Jag älskar dem högt! Jag påstår inte att jag inte hade kunnat döda en varg, som ger sig på min hund, katt eller vad som helst. Jag hade nog även kunnat skjuta en varg som strövade omkring och utgjorde ett hot mot mig eller min ägendom. Inget konstigt.
Men inte hatar jag en hel art för det. Jag tror inte heller att jag hade hatat vargen som djur - även om jag råkat ut för tragedin att något av mina egna djur hade blivit taget. Varför ska man hata?
Jag hade vart förstörd, ledsen och arg. Ja. Men är det samma sak som att hata? Inte i min värld.

Jag tror ärligt talat inte att jag kommer få någon "varghatare" att tänka om. Men jag blir rädd för mänskligheten när det blir en hestjsakt på vad det än kan vara. Förmänskliga inte vargen. Det är det djur den har varit i så många år och beter sig så.
Jag förstår inte hur man kan kalla sig djurvän och samtidigt hata vargen.
Människan är fan så mycket farligare än vargen, lejonet, tigern, lodjuret, björnen tillsammans.

Källa: http://www.viltskadecenter.se/index.php?option=com_content&task=view&id=26&Itemid=42
Källa: https://www.rovdjur.se/objfiles/1/Losspringandeja_79542789.pdf

Jag är villig att ha en städad och rumsren debatt på min blogg. Personangrepp, påhopp och kraftiga, olämpliga uttryck tas omedelbart bort.
Ni behöver inte mata mig med bilder på upprivna hundar. Jag vet hur de ser ut och lider med ägarna...

Om ni  läser bara rubriken ovan - vad tänker ni på då? Blir det en positiv eller negativ klang över det hela. Jag kan säga att innan jag började fundera på hur jag skulle skriva det här inlägget tänkte jag att det här kommer bli turbulent och negativt men ju mer jag tänker på det där med att hantera hästen - och alla djur - känslolöst blir det mer och mer självklart.

 
Du kan ha gott samvete när du väljer att rida på Tokarp.
Du kan alltid ha ett rent samvete när Du väljer Tokarp som ridskola. Hästarna mår bra, gillar sitt jobb och vi som ridlärare känner alla hästar utan och innan. De är våra vänner. Kollegor.
Du behöver aldrig känna dig elak för att en häst redan har gått 3 lektioner innan dig, eller att en häst verkar vantrivas. Våra hästar går max 2 lektioner/dag och med vissa träningsgrupper enbart 1.
Det finns många ridskolor där hästarna jobbar efter nyckeltal och går fel lektioner och mer än vad som är bra för dem. Det kan vi garantera Dig att våra hästar inte gör. Det är en anledning till att vi har fler hästar "än vi behöver". Ingen häst får vara oersättlig på det sätt att den måste gå alla veckans lektioner.

Vi har (och kräver att du har) en sund respekt för våra hästar.
Den här punkten genomsyrar hela stall Tokarp. Hästen är i centrum. Alla hästar ska behandlas med respekt och kunskap. Alla hästar är inte för alla elever. Det finns de som passar för nybörjare och de finns de som bara passar för avancerade ryttare.
Det är inte ok att ge hästen skällsord, säga att man inte tycker om den eller inte vill rida på en viss häst för att den är tråkig. Hästen speglar dig och den har ingen möjlighet att välja dig som ryttare.
Däremot har vi full förståelse för om man är lite rädd för en viss häst - det är en helt annan femma.
Att ha respekt för hästen betyder också att du kommer i tid till lektionen, så att Du kan göra iordning din häst i lugn och ro utan stress samt att Du tar dig tid till att läsa av hur Din häst mår.
Vi trycker också hårt på att lära våra elever hur man sadlar, tränsar etc på ett sätt som hästen tycker är ok.

Du är välkommen oavsett kön, ålder och bakgrund.
Här är alla välkomna. Det viktigaste är att Du följer stallets regler och visar hästarna och dina medmänniskor respekt. Vi är mycket måna om att alla ska vara välkomna och vi försöker ständigt hitta det som passar perfekt för just Dig.
Vi har som regel att alla ska hälsa på alla - det gör allting mycket trevligare.
För de allra yngsta finns ponnyer i lagom storlek - där barnet fortfarande kan se att det är en häst den pysslar med och alla ponnyer är mycket trygga och stabila.
Vi har även egna ledare till barngrupperna som håller i hästarna vilket gör det mer säkert än om Du som förälder behöver gå bredvid en ponny Du aldrig träffat innan. Du som förälder ska kunna luta dig tillbaka och bara vara om Du vill det.
Vi vill också ha full koll på vilka som hanterar våra hästar dels för er egen säkerhet men också för ponnyernas och hästarnas välmående.

Det slog mig idag igen hur skevt vi människor kan se på saker och ting. På Tokarp har vi tre olika lösdrifter. En för de stora vuxna hästarna, med två ligghallar (snart är båda klara =)..) och med ganska stor hage när man räknar med skogen. För en vinterhage.
Sedan har vi ponnyernas hage med en stor ligghall, där man även kan öppna upp till ponnyland - en större hage när det är bra väder eller fruset.
Sedan har vi lösdriften bakom stallet som vi just nu har till våra unghingstar. Där finns en "L"-formad ligghall. Här bor våra hästar. Varje dag. De står på box/spilta max 4h per dag. 
Hingstarna har även en stor skogshage där de går när det inte spöregnar.

Så egentligen har alla de här lösdrifterna samma princip. En mindre hårdgjord yta som inte blir lerig om det regnar, som är stor nog åt hästantalet som går där och dessutom en skogsdel/naturdel som utgör den "vanliga" hästens, med den "vanliga" uppstallningen, dagshage.
Hur kan detta på något sätt bli "för lite yta att röra sig på"?


Jag kan också känna att jag gärna hade gett hingstarna en större hårdgjord yta som de kunde röra sig ännu mer fritt på men innan ni bestämmer er för vad ni tycker, fundera på detta:
Hur stor yta har andra hästar du känner - mestadels av tiden på dygnet? Hur stor är boxen?

För mig är känslan att stänga in en häst i en låda i dagsläget helt absurt. Alltså som standard. Jag kan också inse det praktiska med att kunna stalla upp sin häst dagen innan tävling, eller att kunna ha den på stall om man tex. åker bort. Men annars. Att stänga stallet kl. 21 på kvällen, säga godnatt till hästarna som står instängda och sedan öppna dörrarna kl. 7 igen.
Vad har Din häst att roa sig med under dessa 10h där de bara står i sin låda?

Därmed inte sagt att man inte ska ha tillgång till ett par boxar där man har sin häst. Det kan hända mycket som kräver att man har ett utrymme att begränsa sin häst på. Tex. vid sjukdom, skada etc. Men det är inte det jag menar i det här inlägget.

Ännu en sak som blivit en självklarhet är fri tillgång på grovfoder. Om det så är hösilage, hö eller halm, spelar ingen roll. Bara grejen att hästarna när som helst kan tillgodose sitt behov att tugga.

Vad tycker ni?
Hur ser ni på det hela egentligen?
När är det OK att stänga in sin häst i en låda?

/Myran

Jag skrev tidigare som rubrik meningen med mitt liv, men kände sedan att det inte riktigt stämde. Det är drivet i mig jag skriver om. Inte den enda meningen. Familj, kärlek och vänner är en väldigt stor del av meningen med mitt liv såklart. =) Utan dem hade jag inte varit någon. <3

Jag tror att jag har hittat drivkraften i mitt liv. Mitt mål om man så vill. Jag vill bli så bra på någonting att det i andras ögon verkar magiskt. Jag vill skapa magi. 
Om det handlar om ridning, dressyr, hoppning, tränare, tecknare, serietecknare, författare eller egentligen vad som helst annat så spelar det inte så stor roll. Jag vill bli bäst på något. Vem vill inte det? 

Jag tror faktiskt att jag verkligen har fått ord på min känsla där. Magi. Jag vill inte bli riktigt bra på något. Jag vill kunna skapa magi. 
Inte bara bli bäst utan överlägset bäst. Ja, jag vet att det är fruktansvärt högttravande drömmar men låt mig drömma. Det är den drivkraften som tar mig framåt. 

Jag känner också att jag står på en språngbräda i och med hoppningen. Just nu är jag lite mitt emellan två hästar. Decibel är där hon är och ska inte avancera mer, Viva - som är närmast i ålder etc - är knappt inriden och långt ifrån den hopphäst jag vill ha. Än så länge. 
Men sedan har jag Mistral. Fin stam och har än så länge förutsättningar att bli en Ok hopphäst. Vi har Allegra som förhoppningsvis kommer kunna ge oss ett par fina fölungar =) 
Vi har även ännu ett ess i rockärmen men nog sagt om det för stunden. Vi har Rossini som har typ en av de bästa stammar man kan ha på en häst så framtiden ligger ändå för mig. Jag måste ta vara på det. Gå ner i vikt, träna och rida, träna på den mentala biten och bara se till att uppfylla mina drömmar. 

Det är väl ändå det livet går ut på? =) 

Vad drömmer Du om? 
/Myran 
Finaste, vackraste

Onsdagen knackar på och den bjuder på regn även den. Jag har en liten oro i magen, samtidigt som det är hur roligt som helst, med nya elever. Det som gnager mig är funderingarna om jag fått med allting, informerat om hur våran ridskola ser ut - det är ingen "vanlig" traditionell ridskola som många är vana vid trots att vi rider och lär ut engelsk ridning utan något hokus pokus.

Jag nämnde igår att det blev en liten chock för de som provade på och de skulle rida barbacka. Egentligen tror jag inte att barnet brydde sig så mycket från början, men föräldern blev orolig och självklart barnet likaså därefter. Sedan blev det ju jättebra, galopp och allting ;) 
Men ju mer man säger innan desto lättare är det för folk att ta in hur vi jobbar och vilken typ av ridskola vi är. 

Skillnaden, som jag ser det, är att vi prioriterar våra hästar över allt! Över nyckeltal, över felaktig och överdrivet dålig ridning (tex, den som uppstår om man låter eleverna ta sig an allt för svåra uppgifter som istället slår tillbaka på hästen. Tyvärr inte ovanligt....). 
Utan hästarna har vi ingen ridskola! Utan deras vilja att jobba med oss har vi mist den bästa läraren en ryttare kan ha - hästen. 

Vi prioriterar också att lära ut helheten kring hästen. Att man behöver rida varierat för att en häst ska må bra. Att det är minst lika viktigt att lära sig hantera hästen i naturen som att lära sig en framdelsvändning. 
Att barbackaridning inte alls är farligt som många tror utan egentligen säkrare (jag syftar då på att den farligaste olyckan som kan ske är att fastna i stigbygeln efter ett fall och bli släpad, som utan sadel bli eliminerad). 
Det är också därför vi har fler hästar/elev än de flesta ridskolor. För att kunna matcha ihop elev och häst på ett bra sätt samt att kunna ge en häst med en dålig dag en vilodag. 

En sak som också är mycket viktig i den här frågan är att det är ett fåtal personer som har det yttersta ansvaret över hästarna. Att någon ser dem varje dag, känner dem varje dag och vet, innan man gått in i hagen eller stallet, om något är fel. 
Den känslan är för mig den viktigaste känslan man har som ansvarig över hästar. 

Om eleven inte får lära sig på ridskolan vad som ger en hållbar häst - vem ska då lära dem det??


En ridskola, en bra ridskola, kan enligt mig inte enbart styras av nyckeltal. Procent hit och dit. Det är levande varelser vi håller på med. 
Det är levande varelser som måste må bra och trivas på sitt jobb. 
Jag har sagt det många gånger på bloggen men upprepar mig mer än gärna - "En ridskola ska vara en hästs bästa hem. Är det inte det är det något allvarligt fel på ridskolan." 

Så begrunda vissa ridskolors filosofi: "Att ridskolehästen säljs efter ett visst antal år på ridskola för att den inte ska hinna tröttna". 
Vad säger det er? 


Vi har våra hästar hela livet ut, ofta från unghäst/föl, tills de tar sitt sista andetag här hemma på gården. Vi har inte haft en häst som tröttnat på att bo hos oss. Nästan alla våra hästar blir högt över 20 år med välbehållna ben och kroppar. 
Ändå har vi elever som rider på ganska hög nivå och lektioner varje dag. 

Jag är väldigt stolt över våra ridskola. Att de allra flesta hästarna har en historia också, ofta som fd. problemhästar gör att jag känner ännu mer värme i hjärtat. Att alla hästar behöver få en ärlig chans och den chansen - tycker jag - ska finnas på en bra ridskola. 


öhm.... Vad hände? Det här inlägget började som mitt vanliga morgoninlägg och ja, slutade i det här xD haha! Det ligger mig nära hjärtat helt enkelt ;) 
Kram 
/Myran 

Ps. Det tål även att sägas att vi har ett noggrant planerat schema efter vad våra elever ska lära sig, vilka lektioner de ska ha osv osv. Lektion för lektion är planerad för alla grupper och målsättningar görs tillsammans med eleverna i de högre grupperna och av ridläraren i de lägre grupperna. 
Självklart vill vi se utveckling på våra elever men nästan det viktigaste vi kan lära ut är en attityd kring hästen. Hur man ska tänka när det inte går som man tänkt sig, hur man ska ta sig an problem som uppstår. Att ALLTID ALLTID gå tillbaka till sig själv och lösa problemen där först. 
Det är få ryttare som är så skickliga att de överhuvudtaget kan överväga att ge hästen ansvaret för ett problem som uppstod. Ds.

Det är faktiskt inte så ofta jag blir mållös eller obehagligt uppväckt från min lilla världsbubbla, men ibland händer det. Efter att chocken lagt sig så är det väldigt intressant att röra om i sin världsbild lite grann och få djupare och fler perspektiv på något som man själv innan tyckt varit en självklarhet. 

Så var det för mig vid en av våra målsättningar den här veckan. I samband med att vi sätter mål osv uppmuntras även alla elever att skriva önskelektioner och önskehästar, helt enkelt sådant de vill testa eller lära sig under terminen. Inget konstigt om det, men sedan halkade vi in på olika typer av lektioner och landade på markarbete. 
Markarbete för mig innebär kontroll, avcheckning, konkret dressyr, precision, känsla, följsamhet, planering, redskap och hjälp. Ni förstår att jag är förtjust i det *blink blink*. 
Men där gick mina och en elevs åsikter isär rejält och det är hur intressant som helst! Jag vill inte att ni ska tro att det här inlägget är ett slags gnällinlägg där någon inte höll med mig och jag blev sur. 
Det är inte det jag vill få fram. 


Detta är en film som innehåller mycket markarbete. Som jag älskar. Sedan att jag inte lyckas helt och hållet är en annan femma.... ;) 

Det jag vill få fram är hur otroligt olika vi som människor fungerar och upplever saker. Det är ju egentligen helt otroligt och helt plötsligt kände jag hur min roll och mitt arbete som instruktör höjdes med flera nivåer XD haha!
Men i mina öron låter "markarbete är inte kul" som om det kommer från en annan planet :P 
Men som sagt, det är intressant och jag behöver då och då dras ur bubblan och börja tänka på ett nytt sätt. Det är nyttigt. Det är så man fortsätter utvecklas. 

Detta gäller också när det gäller hästar och vilken häst man får på lektion osv. Jag tål inte när någon säger att "den hästen är tråkig", "jag vill inte ha den hästen" eller "den hästen är sån här". Man har redan blockerat för sig själv. Förstört för sig själv. (och retat upp en ridlärare. haha!) Jag TÅL det inte.
Ni har ingen aning om hur våra hästar är i den bemärkelsen som en del får det att framstå som. 
Jag LOVAR att alla våra hästar kan ge ALLA våra elever någon ny kunskap. Punkt.
Att istället säga "Det känns som att det blir såhär med den här hästen", det är en helt annan grej! 

Ur ett annat perspektiv kan jag dock känna att jag inte kan "unna" mig att tänka att något är tråkigt. Förstår ni hur jag menar då? 
Så fort min hjärna formar tanken "det är tråkigt" har jag redan blockerat för mig själv under den träningen. Hur ska jag kunna göra något vettigt, eller ta i det där lilla extra när jag redan tänkt så? Så det är faktiskt något jag själv har jobbat med mycket. 
Tanken "det är tråkigt" har jag lyckats programmera om till "ok, hur ska jag lösa det här på bästa sätt" eller ibland när jag inte förstår varför jag ska göra en speciell sak: "vad har jag missat?"


Sedan är det ju klart att man har sina höjdpunkter inom ridningen, vad man verkligen älskar, och de saker som man kanske är lite mer neutral till. En av mina neutrala punkter i ridningen, där jag behöver tänka "hur gör jag det här på bästa sätt" är faktiskt när jag rider kadrilj. Det som många tycker är fantastiskt roligt. 

Likaså var det en elev som kände att dennes neutrala punkt var traillektioner. Alla är olika. Tydligen behöver, i alla fall jag, påminnas om detta ofta för att kunna lära ut på ett så bra och omfattande sätt som möjligt. 

Vilka är mina höjdpunkter? 
Clinics - Jag älskar dem. Jag kan sitta och titta på duktiga ekipage timme efter timme, anteckna vad tränaren säger och vara helt insjunken i hästvärlden genom detta. 

Markarbete - Som jag skrev ovanför. Att kunna göra dressyr konkret. Jag älskar det. Att kunna checka av en linje på marken innan det byggs upp till hinder. Älskar det. Likadant caprilli, där det är 1000 olika moment på mindre än 5 min. Älskar det. 
Och en stor grej i det hela: Det är att man ofta kan göra sin känsla konkret. Jag känner --> det kommer bommar --> jag märkte om det blev rätt eller om jag kände rätt. Förstår ni? =) 

Så jag hoppas inte att någon tar det här inlägget fel. Jag har verkligen försökte att få min känsla att lysa igenom. Det är inget bittert inlägg ;) haha! 

Kram på er!
Ride on!
/Myran 

Jag kunde inte hjälpa det, utan ryckte åt mig MinHäst i affären. Sprillans ny, dessutom med en ny Lena Furbergserie. Då kan man inte missa den liksom. 
Jag gillar även Marie Bolks serier skarpt och jag gillar hennes manus. De är lite speciella och lägger liksom en ny vinkel på små vardagssituationer liksom. Jag gillar det! 

Den här serien handlade om två kompisar. Den ena bodde på hästgård och var uppvuxen där. Den andra var fattig, hade massa syskon och bodde i en liten lägenhet. Hon red en gång i veckan på lektion. 

I en ruta skrivs det typ att tjejen, som bodde på hästgård, vaknade upp och insåg att hon levde ett lyxliv. Då började jag fundera lite. Lever jag ett lyxliv? 
Vad innebär det att leva ett lyxliv? 

Om jag får svara - som i och för sig är väldigt partisk i frågan - så tycker jag både Ja och Nej. Om vi ser till penga-aspekten, som för många är sättet man mäter lyx i, så lever jag inte i lyx någonstans. Det är sällan jag har pengar över och jag får tänka över inköp mycket noggrant för att allting ska gå ihop. 
Men å andra sidan så har jag hästar runt mig. Jämt. Jag andas häst hela dagarna varje dag i hela mitt liv. Det, för många, är en gudalyx!

Så ja, jag inser att jag lever ett liv som de flesta hästtjejer drömmer om - och aldrig får uppleva. Hur många kan gå ut, när de vill, och rida i stort sett hur många hästar de vill liksom? 
Men på Nejsidan kommer allt slit. Ingen som inte levt det här livet, andats häst vareviga dag, varje månad på året, förstår vilket slit det innebär. 
Det är mockning i snöblandat regn, det är lervälling så stövlarna fastnar, du inser att du måste ut och ta in hästar - till lektionerna som börjar inom ett par timmar - även om det regnar sidvärts. 
Det är du som måste gå upp mitt i natten när hästarna har rymt. Det är du som måste laga staket fast du egentligen inte har tid till det. Det är du som måste sköta det administrativa som det innebär att vara egen företagare. Det är världens mest fastlåsta jobb - och samtidigt är det den största frihet jag kan få. 

Men glöm inte det, ni som tittar snett på "tjejen som lever drömmen"; Det är slit bakom. Vareviga dag, år ut och år in, men det är så värt det!

/Myran 

Den här frasen har gått som ett mantra i huvudet på mig. Har börjat läsa Pether Marknes egna bok och gillar den. Behaglig läsning och många bra infallsvinklar och synpunkter på sådant man hört tusentals gånger. 
Är det bara jag som undrar hur första övningen ska gå till förresten? I förvänd galopp eller förväntar han sig ett galoppombyte mitt i utan att skriva det? 

Hur som helst så skrev han att en god vän - en profisionell ryttare som jag inte kommer ihåg vem det var - tillslut sa till honom "It's all about the hindlegs". 
På ett sånt enkelt sätt har han egentligen förklarat hela ridningens uppbygnad, det enda viktiga som 99% av alla ryttare glömmer. 
Eller jag vill inte säga glömmer - men inte tar till sig tillräckligt mycket. 

Det står inte "It's ALMOST all about the hindlegs". Det står "It's ALL". Det betyder faktiskt något. 

Så det här har jag funderat på mycket varenda dag sedan jag läste det. Sedan läste jag om det och försökte förstå det ännu mer. 
Jag anser mig vara en ok ryttare - beroende på vad man jämför sig med - men jag känner hur starkt som helst i hela kroppen att jag rider för mycket med mina händer. Alldeles för mycket. 
Det måste få ett slut. 

Man ska lyssna på kloka hästkarlar - oavsett om det är män eller kvinnor - och suga åt sig så mycket av deras kunskap som möjligt. 
Den dagen man slutar lyssna och börjar känna sig färdiglärd - eller tillräckligt färdiglärd - då falerar man också som hästkarl. 

Det var lite tankar som jag hade på tisdagmorgonen. Vad håller ni med om? 
Kram!

/Myran 

Det är en sak som gnagt lite i mig i ett par dagar nu... Jag är ett fan av Facebook, jag tycker att det är en fantastiskt forum där man snabbt kan få tag på människor och sprida information. 
I början tittade jag med glädje på hur människor som försvunnit kom tillbaka med hjälp av löpelden som spreds på Facebook. 
Efter ett tag började jag se det från en liten annan sida dock. Tänk om personen de söker inte vill bli hittad? Tänk om den efterlysta egentligen är oskydlig. 
Tänk vad lätt det kan bli fel. 

För att flytta över det till min egen bransch. Hästeriet. Där alla kan allt om allting och alltid har rätt. Där väldigt många är väldigt snabba med att döma och hänga ut när det är något som, enligt dem, inte står rätt till. 

Det hände häromdagen. Det var en video på en häst som haltade rejält, det gjorde den verkligen. Den var blockhalt på ett framben.
Videon var totalt 12 sekunder lång och inlägget gick ut på att det skulle delas fort! Att alla människor skulle se det här hemska så att försäljningsstallet, som det i detta fallet handlade om, skulle stängas typ igår.

Missförstå mig inte nu, är det någon som plågar eller vanvårdar djur så ska de åka in bakom galler. Fort som attan. Men det här inlägget kändes hastigt och impulsivt vilket gjorde att jag fick mina tvivel.

Anledningen till det största tvivlet var att det såg ut precis som när Melwin fick en hovböld. Han var blockhalt ett par dagar, det var han, trots smärtstillande. Men det handlade om en svårläkt hovböld, som inte gick att borra upp. Den var tvungen att gå ur själv. Det var - trots tydlig hälta - inget farligt och han skulle snart bli bra, vilket han blev. 
Detta gjordes som sagt att han haltade REJÄLT ett par dagar, vilket hästen i videon också enligt uppgift hade gjort. 

Tänk då om den här hästen bara har en hovböld? Eller något annat som behöver en viss tid på sig för att läka ut och bli bättre? 
Vad spelar det för roll när storyn redan ligger ute på Facebook och har spridits till var och en som själva dömer? Ingenting.... Alla har redan sin uppfattning och de flesta har antagligen ingen positiv syn på det hela. 

Nu vet jag som sagt inte varför hästen haltade som den gjorde i detta fallet men JUST DÄRFÖR skulle jag aldrig lägga ut det på Facebook för allmän beskådan. 

 

Sedan kommer nästa fråga. 
En häst (eller annat djur för den delen) ska självklart inte behöva ha ont och lida i onödan, men vad gör man i en sådan här situation? Slår man ihjäl hästen snabbt som attan bara för att den inte ska behöva ha ont i ett par dagar eller en vecka? 
Eller låter man hästen gå i en hage, ha det så bra den kan och låta den komma igenom tiden det tar för den att läka ut och sen är det bra? 
Jag tycker svaret är ganska självklart. Jag hade inte slagit ihjäl min häst för att låta den slippa ha ont en kort tid om jag visste att den skulle bli bra snart. 

Detta är en väldigt känsligt ämne. Självklart. Så fort ett djur har ont så är det FEL och i de allra flesta fall kan man hjälpa dem genom smärtstillande eller liknande och i allra värsta fall måste man ta bort dem för att undvika långdraget lidande. 
Men vem på denna jord har inte ont ibland? Det tillhör livet och det är något vi inte kommer ifrån. Vi får bara se till att göra det bästa för våra älskade djur - vilket de flesta ändå försöker göra. 

Hur tänker ni?