Igår red jag Faramir, spontant  och det var allt för längesedan. Faramir är nog den som det oftast stinger till i hjärtat på mig för.. Han är så jäkla tapper, knotar på, är snäll som få men med glimten i ögat. Det finns få saker som gör mig så förbannad som när folk säger att han är lat/seg/trög/inte lyssnar och dylikt. 
De har ingen aning. 
Faramir har gått med jag vet inte hur många olika ryttare, på mycket varierande nivå, i säkert nästan ett år, sen jag sist red. Ändå kunde jag rida i samlad galopp, göra arbetspiruetter, galoppombyten och galoppslutor åt båda håll, kort efter att jag suttit upp. Han bara dansar - en verklig prins. 

Det som gör så ont i mig är att människor inte ser längre än deras egen prestation... Det kan låta hårt och kallt men ärligt talat: Varför sätter man en stämpel på HÄSTEN direkt efter att man själv har ridit? HUR ska man kunna veta hur hästen ÄR. Vem den är? 

Det är likadant när en ryttare kommer tillbaka från en häst efter något år ifrån den och det första denne noterar är: Vad bra han/hon lyssnar nu! 
Oftast kommer ingen reflektion om att ryttaren kanske faktiskt lärt sig något på det där året denne vart ifrån hästen och hästen reagerar på ett annat sätt för att den förstår bättre. 

Så om jag hade fått önska något - från alla ryttare jag träffar på ett eller annat sätt, oavsett stall eller disciplin - så är det att ha en ödmjuk attityd gentemot hästen och att ha, eller i alla fall vilja ha, självinsikt. 

 

SÄG JA TILL RYTTARFOKUS! 
Var försiktig med hästfokus. 

/Myran 



Faramir som dansade igenom en LA.