Varför ska hästen följa dig?
2015-01-09 | 23:57:38
| From my point of view
Jag såg en bild - av samma karaktär som väldigt många andra på nätet just nu - häromdagen som etsade sig fast på näthinnan och som gjorde mig tung i hela kroppen. Det handlade om hur man behandlar hästar. Hur man får dem att göra saker som vi vill.
Bilden delade upp det i två delar: Sporrar, spö, hjälptyglar, skarpa bett och allt vad det nu var. Den andra delen av godis, leksaker, en pinne med en boll på och en häst som sprang efter en människa lös.
Det handlade helt enkelt om att man kan tvinga hästen att göra saker (uppenbart genom att använda sporrar/spö etc) eller så kunde man få hästen att välja att göra det vi ville genom positiv belöning av något slag.
Det är inte tanken om positiv belöning som gör mig trött eller uppgiven. Det är tanken om att dela upp dessa två i så skilda världar... Varför måste hästen som lever mest naturligt gå med en repgrimma?
Varför måste en ryttare med sporrar vara djurplågare, eller en person som tvingar hästen genom dominans?
Vad hände med att spöet kan vara en förlängning av armen? En HJÄLP som kan hjälpa hästen förstå??
Det är också konstigt att våra hästar ändå verkar tycka det är Ok med ett välanpassat bett i munnen - sålänge ryttaren där uppe prioriterar en mjuk hand, trots alla som säger att bett = smärta.
Så för att åter komma till min fråga:
Varför ska hästen följa dig och lita på dig?
Tänk dig in i hästflocken. Den har en mycket komplex rangordning där hästarna - i par - har relationer till varandra. Flocken överlever med hjälp av att en häst tar på sig att vara ledare. I slutänden är det den hästen som bestämmer hur flocken rör sig och att onödigt bråk elimineras.
Det är tuffa tag om tex en yngling sticker upp och är tyken. Sen är det över. Allting är tillbaka till det normala och flocken fungerar igen. Eventuellt har rangkomplexet ändrats något.
Hästarna ber inte om att få vara ledare, men det är ett ont måste för att flocken ska överleva.
Det är bara hingstarna som slåss och "claimar" en plats på toppen för att ha tillgång till stona - Typiskt killar ;)
Skulle hästen följa en som var på samma rang som den själv? Lägga sitt liv i dina händer? Nej.
Varför försöker vi då - på så fel sätt - sätta oss själva som hästens jämlike. På lika villkor?
Genast känner jag själv att bilden av en ledare (häst - människa) blir ett dominant kontrollfreak, men det är enligt mig ett dåligt ledarskap.
Varför ska hästen lita på dig om den inte ens är säker på om du kan ta på dig ledarens ansvar, vilket i sin tur betyder att hästen själv kommer att vara tvungen att axla ansvaret.
Det finns situationer där du inte kommer hinna vänta på att din häst ska ta beslutet om vad ni ska göra. Det kan vara så att ni måste över den där bäcken, eller gå på den sidan av vägen för att situationen inte ska bli farlig. Hur ska du åstadkomma det om du inte redan innan visat hästen att du pallar med trycket att vara dess ledare?
Sedan känner jag också att en människa som inte kan hantera sporrar, spö och bett, har väldigt mycket kvar att lära som hästmänniska. Det går att använda alla dessa utan att skada hästen varken mentalt eller fysiskt.
Jag tycker ändå att det är bra att den här frågan lyfts! Det är viktigt att hela tiden sträva mot en bättre hästhållning. Dock har jag blivit allergisk mot när det bildas "camp". Där det är det ena eller det andra som gäller.
Vart står ni i den här frågan? Om ni tycker att något är oklart med texten så fråga gärna, jag är alltid öppen för diskussion och jag är så 100% säker på vart jag står i den här frågan.
Elaka, ogenomtänkta kommentarer tas bort. Jag orkar inte med dem helt enkelt.
Här nedan kommer lite citat och "sagt om hästar" som jag tycker är kloka:
Det är väl inte alldeles nyss som Natural Horsemanship/naturlig hästhållning/positiv inlärning tagit stor plats på inte minst hästbloggar. Det finns de extrema som åt ena hållet aldrig skulle vilja sätta bett i sin hästs mun, aldrig bestämma över vad hästen ska göra smått eller stort och sedan på andra kanten står de som låser in sin häst i en box 18 timmar om dygnet, dominierar den genom hårda okänsliga tag och ja, gud vet allt.
Jag såg en bild - av samma karaktär som väldigt många andra på nätet just nu - häromdagen som etsade sig fast på näthinnan och som gjorde mig tung i hela kroppen. Det handlade om hur man behandlar hästar. Hur man får dem att göra saker som vi vill.
Bilden delade upp det i två delar: Sporrar, spö, hjälptyglar, skarpa bett och allt vad det nu var. Den andra delen av godis, leksaker, en pinne med en boll på och en häst som sprang efter en människa lös.
Det handlade helt enkelt om att man kan tvinga hästen att göra saker (uppenbart genom att använda sporrar/spö etc) eller så kunde man få hästen att välja att göra det vi ville genom positiv belöning av något slag.
Det är inte tanken om positiv belöning som gör mig trött eller uppgiven. Det är tanken om att dela upp dessa två i så skilda världar... Varför måste hästen som lever mest naturligt gå med en repgrimma?
Varför måste en ryttare med sporrar vara djurplågare, eller en person som tvingar hästen genom dominans?
Vad hände med att spöet kan vara en förlängning av armen? En HJÄLP som kan hjälpa hästen förstå??
Det är också konstigt att våra hästar ändå verkar tycka det är Ok med ett välanpassat bett i munnen - sålänge ryttaren där uppe prioriterar en mjuk hand, trots alla som säger att bett = smärta.
Så för att åter komma till min fråga:
Varför ska hästen följa dig och lita på dig?
Tänk dig in i hästflocken. Den har en mycket komplex rangordning där hästarna - i par - har relationer till varandra. Flocken överlever med hjälp av att en häst tar på sig att vara ledare. I slutänden är det den hästen som bestämmer hur flocken rör sig och att onödigt bråk elimineras.
Det är tuffa tag om tex en yngling sticker upp och är tyken. Sen är det över. Allting är tillbaka till det normala och flocken fungerar igen. Eventuellt har rangkomplexet ändrats något.
Hästarna ber inte om att få vara ledare, men det är ett ont måste för att flocken ska överleva.
Det är bara hingstarna som slåss och "claimar" en plats på toppen för att ha tillgång till stona - Typiskt killar ;)
Skulle hästen följa en som var på samma rang som den själv? Lägga sitt liv i dina händer? Nej.
Varför försöker vi då - på så fel sätt - sätta oss själva som hästens jämlike. På lika villkor?
Genast känner jag själv att bilden av en ledare (häst - människa) blir ett dominant kontrollfreak, men det är enligt mig ett dåligt ledarskap.
Varför ska hästen lita på dig om den inte ens är säker på om du kan ta på dig ledarens ansvar, vilket i sin tur betyder att hästen själv kommer att vara tvungen att axla ansvaret.
Jag undrar, kan inte den här bilden visa både en ryttare och en häst som har det trevligt och trivs med varandra? Trots sporrar, bett och sadel?
Så min filosofi är enkel och gammal. Behandla hästen med respekt, kunskap och känsla. Lär dig hur en häst fungerar och vad den mår bra av.
Det är inte OK att en häst knuffar undan dig - det är alltid den som i slutänden ska flytta sig för dig.
Om du ber den.
Det är inte heller ok att Du som ryttare utför ett dåligt ledarskap - vilket kan innebära många saker.
Men i grund och botten vet jag ändå att en flock med hästar blir trygga av ett gott ledarskap. Det är det ledarskapet som gör att det inte är farligt att gå genom paddocken när hästarna flyger och far åt alla håll. Det är också det som gör att det inte blir farligt att gå in i en hage med en grupp hästar.
Det innebär att jag hade velat blanda ihop bilderna i den ihopsatta bilden jag pratade om tidigare. Allt som oftast sker positiv belöning, man beter sig som en "hästkompis" när allting funkar. Man är vänlig, känslig, trygg och framför allt kunnig.
Men när hästen känner efter vart ledarskapet egentligen ligger (vilket inte innebär att den försöker sno åt sig ledarskapet utan helt enkelt att den dör om det inte finns någon ledare), då måste man som kunnig hästmänniska kunna säga att "såhär gör vi och det kommer bli bäst" på ett schysst och tydligt sätt så att hästen igen kan luta sig tillbaka och lita på oss.
Så min filosofi är enkel och gammal. Behandla hästen med respekt, kunskap och känsla. Lär dig hur en häst fungerar och vad den mår bra av.
Det är inte OK att en häst knuffar undan dig - det är alltid den som i slutänden ska flytta sig för dig.
Om du ber den.
Det är inte heller ok att Du som ryttare utför ett dåligt ledarskap - vilket kan innebära många saker.
Men i grund och botten vet jag ändå att en flock med hästar blir trygga av ett gott ledarskap. Det är det ledarskapet som gör att det inte är farligt att gå genom paddocken när hästarna flyger och far åt alla håll. Det är också det som gör att det inte blir farligt att gå in i en hage med en grupp hästar.
Det innebär att jag hade velat blanda ihop bilderna i den ihopsatta bilden jag pratade om tidigare. Allt som oftast sker positiv belöning, man beter sig som en "hästkompis" när allting funkar. Man är vänlig, känslig, trygg och framför allt kunnig.
Men när hästen känner efter vart ledarskapet egentligen ligger (vilket inte innebär att den försöker sno åt sig ledarskapet utan helt enkelt att den dör om det inte finns någon ledare), då måste man som kunnig hästmänniska kunna säga att "såhär gör vi och det kommer bli bäst" på ett schysst och tydligt sätt så att hästen igen kan luta sig tillbaka och lita på oss.
Det finns situationer där du inte kommer hinna vänta på att din häst ska ta beslutet om vad ni ska göra. Det kan vara så att ni måste över den där bäcken, eller gå på den sidan av vägen för att situationen inte ska bli farlig. Hur ska du åstadkomma det om du inte redan innan visat hästen att du pallar med trycket att vara dess ledare?
Sedan känner jag också att en människa som inte kan hantera sporrar, spö och bett, har väldigt mycket kvar att lära som hästmänniska. Det går att använda alla dessa utan att skada hästen varken mentalt eller fysiskt.
Jag tycker ändå att det är bra att den här frågan lyfts! Det är viktigt att hela tiden sträva mot en bättre hästhållning. Dock har jag blivit allergisk mot när det bildas "camp". Där det är det ena eller det andra som gäller.
Vart står ni i den här frågan? Om ni tycker att något är oklart med texten så fråga gärna, jag är alltid öppen för diskussion och jag är så 100% säker på vart jag står i den här frågan.
Elaka, ogenomtänkta kommentarer tas bort. Jag orkar inte med dem helt enkelt.
Här nedan kommer lite citat och "sagt om hästar" som jag tycker är kloka:
Hurra, vad bra skrivet! Jag har inställningen att jag och Epona är kompanjoner och vi ska göra saker tillsammans. För att hon ska vilja det och ge mig sitt förtroende så måste jag vara klok och inte försätta henne i situationer som vi inte reder ut. Jag måste vara tydlig, vilket naturligtvis kan vara skitsvårt, så att hon förstår och genom att vara lugn så kan jag förhoppningsvis också förmedla till henne att presenningar/brevlådor/soptunnor inte är farliga monster. Tid, tålamod och ödmjukhet är bra grundstenar tycker jag.
Håller med dig till 100%, sjukt bra inlägg! Tycker att man ska göra allt för hästens välmående, och ärligt talat tror jag inte att hästen tycker det är värre med ett träns på huvudet än (såklart att man behandlar hästen med respekt och inte drar den i munnen) att den har en repgrimma på sig. Beror nog mer på hur vi människor behandlar hästarna! Som sagt, sjukt bra inlägg!
http://www.nouw.com/mollybergh 2015-01-11 | 17:06:36