Känslan - något som glöms bort?
2014-12-18 | 01:24:56
| From my point of view
Jag kan ibland komma på mig själv med att tappa bort att jobba med känslan med hästar. Inte med mig själv, det ligger nära hjärtat och är så otroligt viktigt, men ibland blir det svårt att hinna förmedla det till mina elever. Tillräckligt mycket.
En ryttare med bra känsla fast med oslipad teknik kan komma ganska långt, medan en ryttare med ofelbar teknik fast utan känsla sällan kommer någonstans alls. Inte på ett harmoniskt sätt i alla fall.
Det bör poängteras.
Varför man tappar bort det? Ja, kanske för att det är så svårt att förklara för en person hur en känsla ska kännas. Hur det ska kännas när just den hästen hon/han sitter på går i precis rätt balans. Eller hur den lilla lilla uppsamlingen gjorde enorm skillnad med hästens tyngdpunkt.
Vi tar i för mycket, det är ett faktum som står klart enligt mig. När vi sitter på hästarna är våra hjälper för det mesta okänsliga, stora och burdusa om man ser det från en hästs perspektiv.
Vi måste hela tiden sträva efter att kunna jobba med mindre hjälper, mer känsla och få ett "stäm" med hästen. Det är det jag försöker jobba mot i alla fall.
Jag säger inte att man inte någon gång behöver ta i. Det är inte det detta inlägget handlar om. Hästar tar i mot varandra och lyckas vi som människor vara så bra på att läsa av hästen och agera som en häst så kan det i vissa situationer vara relevant att ta i.
Men det är aldrig ok att ge sig på en häst på ett onaturligt sätt, varken fysiskt eller psykiskt.
Många gånger blir det dock onaturligt när vi korrigerar en häst, då vi antingen är för långsamma, eller inte väger av korrigeringen tillräckligt noggrant. Då krävs ödmjukhet och en vilja att lära sig mer.
Jag tror att vi ofta hittar en gren inom ridsporten som vi anser vara mer "känslig" än andra. Säg tex. Western, barockridning, frihetsdressyr eller vad som helst.
Jag hävdar att samma tänk kan finnas i all sport med hästar. Dressyr, hoppning, terräng. Eller i alla fall ska finnas. Man behöver alltså inte rida på ett visst sätt för att vara känslig. Det är människan som är känslig, inte ridsportgrenen. Det hävdar jag starkt!
Ärligt talat tror jag att vi ganska enkelt hade kunnat rida de flesta av våra hästar i enbart halsrem också. Det är egentligen inte något jättespeciellt om hästen är utbildad och ryttaren är känslig.
Vad säger ni om detta? Vad är känsla för er?
Det är frustrerande att se elever som ibland försvinner iväg, till en annan väldigt specifik gren utan att ha insett att det egentligen är samma sak som vi tidigare hållit på med. Försökt lära ut.
Gränserna över olika grenar är inte så tydliga i min hjärna som de verkar i många andras. Det är egentligen samma sak vi håller på med. Vi ryttare =) Eller vad säger ni?
Blanda nu inte ihop mitt föregående inlägg som handlade om att rida känslolöst med detta. Det är inte alls samma sak. Du bör rida utan känslor fast känsligt.
Kan man rida med full utrustning och fortfarande vara känslig? Nosgrimma, bett, sadel, sadelgjord?
Jag hävdar det.
En ryttare med bra känsla fast med oslipad teknik kan komma ganska långt, medan en ryttare med ofelbar teknik fast utan känsla sällan kommer någonstans alls. Inte på ett harmoniskt sätt i alla fall.
Det bör poängteras.
Varför man tappar bort det? Ja, kanske för att det är så svårt att förklara för en person hur en känsla ska kännas. Hur det ska kännas när just den hästen hon/han sitter på går i precis rätt balans. Eller hur den lilla lilla uppsamlingen gjorde enorm skillnad med hästens tyngdpunkt.
Vi tar i för mycket, det är ett faktum som står klart enligt mig. När vi sitter på hästarna är våra hjälper för det mesta okänsliga, stora och burdusa om man ser det från en hästs perspektiv.
Vi måste hela tiden sträva efter att kunna jobba med mindre hjälper, mer känsla och få ett "stäm" med hästen. Det är det jag försöker jobba mot i alla fall.
Jag säger inte att man inte någon gång behöver ta i. Det är inte det detta inlägget handlar om. Hästar tar i mot varandra och lyckas vi som människor vara så bra på att läsa av hästen och agera som en häst så kan det i vissa situationer vara relevant att ta i.
Men det är aldrig ok att ge sig på en häst på ett onaturligt sätt, varken fysiskt eller psykiskt.
Många gånger blir det dock onaturligt när vi korrigerar en häst, då vi antingen är för långsamma, eller inte väger av korrigeringen tillräckligt noggrant. Då krävs ödmjukhet och en vilja att lära sig mer.
Jag tror att vi ofta hittar en gren inom ridsporten som vi anser vara mer "känslig" än andra. Säg tex. Western, barockridning, frihetsdressyr eller vad som helst.
Jag hävdar att samma tänk kan finnas i all sport med hästar. Dressyr, hoppning, terräng. Eller i alla fall ska finnas. Man behöver alltså inte rida på ett visst sätt för att vara känslig. Det är människan som är känslig, inte ridsportgrenen. Det hävdar jag starkt!
Ärligt talat tror jag att vi ganska enkelt hade kunnat rida de flesta av våra hästar i enbart halsrem också. Det är egentligen inte något jättespeciellt om hästen är utbildad och ryttaren är känslig.
Vad säger ni om detta? Vad är känsla för er?
Det är frustrerande att se elever som ibland försvinner iväg, till en annan väldigt specifik gren utan att ha insett att det egentligen är samma sak som vi tidigare hållit på med. Försökt lära ut.
Gränserna över olika grenar är inte så tydliga i min hjärna som de verkar i många andras. Det är egentligen samma sak vi håller på med. Vi ryttare =) Eller vad säger ni?
Blanda nu inte ihop mitt föregående inlägg som handlade om att rida känslolöst med detta. Det är inte alls samma sak. Du bör rida utan känslor fast känsligt.
Kan man rida med full utrustning och fortfarande vara känslig? Nosgrimma, bett, sadel, sadelgjord?
Jag hävdar det.
