Onsdagen knackar på och den bjuder på regn även den. Jag har en liten oro i magen, samtidigt som det är hur roligt som helst, med nya elever. Det som gnager mig är funderingarna om jag fått med allting, informerat om hur våran ridskola ser ut - det är ingen "vanlig" traditionell ridskola som många är vana vid trots att vi rider och lär ut engelsk ridning utan något hokus pokus.

Jag nämnde igår att det blev en liten chock för de som provade på och de skulle rida barbacka. Egentligen tror jag inte att barnet brydde sig så mycket från början, men föräldern blev orolig och självklart barnet likaså därefter. Sedan blev det ju jättebra, galopp och allting ;) 
Men ju mer man säger innan desto lättare är det för folk att ta in hur vi jobbar och vilken typ av ridskola vi är. 

Skillnaden, som jag ser det, är att vi prioriterar våra hästar över allt! Över nyckeltal, över felaktig och överdrivet dålig ridning (tex, den som uppstår om man låter eleverna ta sig an allt för svåra uppgifter som istället slår tillbaka på hästen. Tyvärr inte ovanligt....). 
Utan hästarna har vi ingen ridskola! Utan deras vilja att jobba med oss har vi mist den bästa läraren en ryttare kan ha - hästen. 

Vi prioriterar också att lära ut helheten kring hästen. Att man behöver rida varierat för att en häst ska må bra. Att det är minst lika viktigt att lära sig hantera hästen i naturen som att lära sig en framdelsvändning. 
Att barbackaridning inte alls är farligt som många tror utan egentligen säkrare (jag syftar då på att den farligaste olyckan som kan ske är att fastna i stigbygeln efter ett fall och bli släpad, som utan sadel bli eliminerad). 
Det är också därför vi har fler hästar/elev än de flesta ridskolor. För att kunna matcha ihop elev och häst på ett bra sätt samt att kunna ge en häst med en dålig dag en vilodag. 

En sak som också är mycket viktig i den här frågan är att det är ett fåtal personer som har det yttersta ansvaret över hästarna. Att någon ser dem varje dag, känner dem varje dag och vet, innan man gått in i hagen eller stallet, om något är fel. 
Den känslan är för mig den viktigaste känslan man har som ansvarig över hästar. 

Om eleven inte får lära sig på ridskolan vad som ger en hållbar häst - vem ska då lära dem det??


En ridskola, en bra ridskola, kan enligt mig inte enbart styras av nyckeltal. Procent hit och dit. Det är levande varelser vi håller på med. 
Det är levande varelser som måste må bra och trivas på sitt jobb. 
Jag har sagt det många gånger på bloggen men upprepar mig mer än gärna - "En ridskola ska vara en hästs bästa hem. Är det inte det är det något allvarligt fel på ridskolan." 

Så begrunda vissa ridskolors filosofi: "Att ridskolehästen säljs efter ett visst antal år på ridskola för att den inte ska hinna tröttna". 
Vad säger det er? 


Vi har våra hästar hela livet ut, ofta från unghäst/föl, tills de tar sitt sista andetag här hemma på gården. Vi har inte haft en häst som tröttnat på att bo hos oss. Nästan alla våra hästar blir högt över 20 år med välbehållna ben och kroppar. 
Ändå har vi elever som rider på ganska hög nivå och lektioner varje dag. 

Jag är väldigt stolt över våra ridskola. Att de allra flesta hästarna har en historia också, ofta som fd. problemhästar gör att jag känner ännu mer värme i hjärtat. Att alla hästar behöver få en ärlig chans och den chansen - tycker jag - ska finnas på en bra ridskola. 


öhm.... Vad hände? Det här inlägget började som mitt vanliga morgoninlägg och ja, slutade i det här xD haha! Det ligger mig nära hjärtat helt enkelt ;) 
Kram 
/Myran 

Ps. Det tål även att sägas att vi har ett noggrant planerat schema efter vad våra elever ska lära sig, vilka lektioner de ska ha osv osv. Lektion för lektion är planerad för alla grupper och målsättningar görs tillsammans med eleverna i de högre grupperna och av ridläraren i de lägre grupperna. 
Självklart vill vi se utveckling på våra elever men nästan det viktigaste vi kan lära ut är en attityd kring hästen. Hur man ska tänka när det inte går som man tänkt sig, hur man ska ta sig an problem som uppstår. Att ALLTID ALLTID gå tillbaka till sig själv och lösa problemen där först. 
Det är få ryttare som är så skickliga att de överhuvudtaget kan överväga att ge hästen ansvaret för ett problem som uppstod. Ds.