.... medan andra presterar för att undgå nederlag. 

Vem är du? 

Jag ska vara ärlig... Jag är det sistnämnda. Jag vill inte vara i ett nederlag och det är det som gör mig motiverad att ta i det det lilla extra. Det är ju så fel! Det är så man får prestationsångest och hänger upp sig på fel saker. 

Jag är så rädd för att misslyckas att jag inte vågar ge mig chansen att vinna. Det är ju sjukt! 

Vi hade en sååå fruktansvärt bra föreläsning det allra sista på kursen "pedagogik och ledarskap" på Strömsholm med en man som heter Johan Plate. 
Ämnet var idrottspsykologi, ni vet, målsättning, prestation, hur vi fungerar i kniviga situationer, begränsningar osv. Han var så bra att lyssna på! 

Jag tänker bara highlighta några av punkterna som jag tyckte var viktiga! (Förutom den ovan som var väl värd att tänka på) 

Känslan styr tanken som styr prestationen
Tänk på den lite grann. Vad är det då som vi behöver behärska och kunna styra? Känslan såklart! Hur många arbetar aktivt med att kunna kontrollera sin kropp genom att kontrollera sina känslor? 
Inte tillräckligt många i alla fall. 

Såväl verkliga som tänkta upplevelser skapar en grund för kommande prestationer. 
Med andra ord: Tänk positivt! 

I varje självvald situation SKA DU välja perspektiv själv.

I varje icke självvald situation SKA DU förbehålla dig rätten att förhålla dig till det som hänt/händer.

Ljug inte för dig själv! Det är oacceptabelt. Det betyder bland annat att du aldrig är tillåten att säga "jag kan inte" eller "det går inte". 
Med andra ord: Hitta inte på sanningar som inte stämmer. 

KRAV vs FÖRMÅGA
Kravet och förmågan måste alltid vara finstämmiga. När dessa två är i balans; Då skapas FLOW. 
Träningen måste alltid sträva efter att hålla dessa två i balans. 

Kroppen är otrolig!
Kroppen tål hur mycket som helst OM kroppen får återhämtning.

Och sista tipset för det här inlägget.... 
Det här ska du SKRIVA NER efter varje träning/tävling: 

1. Vad hände?
2. Vad kände?
3. Vad lärde? 

Inlägget är skrivet mitt i natten men känslan av föreläsningen sitter fortfarande i och det är då man ska skriva! Då brinner fingrarna! :D 

De gånger jag svarar på annonser  på hästar brukar jag alltid vara väldigt nogrann med att berätta om våran verksamhet och hur våran vision och filsosofi är. Hur vi ser på hästen som individ och hur våran ridskola fungerar. Nu gjorde jag inte det den här senaste gången - nej, vi ska inte köpa ny häst - utan skickade bara en länk till vårat stall och vad får jag för svar? 

Ett snäsigt avvisande svar där ägaren bestämt skrev "den här hästen gillar inte när det är massa folk som är osäkra runt den" eller snarlikt. 

Ok? Jo, men det är ju självklart så att vi köper en ny häst - en treåring dessutom - och låter alla våra nybörjarelever stå och borsta den - samtidigt gärna! 
Men om nu folk har den här synen på ridskolor i allmänhet; Är det inte något som är fel då?? 
När inte en häst, inköpt till en ridskola, förväntas få tid att anpassa sig (Nu snackar vi inte någon månad utan så lång tid det tar) utan bara hux flux ska in på lektion. 
Är det såhär på ridskolorna? 

Är detta den bistra verkligheten har vi myyycket att jobba på, på våra ridskolor runt om. Jag hade kunnat berätta om att våra nyinköpta hästar sällan går in på lektion tidigare än ett år efter att de köpts. 
Jag hade kunnat berätta om att alla våra hästar går på lösdrift och hästar, som inte används i verksamheten, aldrig ens kommer i kontakt med våra elever. Vadå spring? Osäkra människor runt? 

Jag står fortfarande fast vid att en ridskola ska vara en hästs bästa hem och är det inte det är det något fel på ridskolan. Punkt. 
En ridskola ska vara ett ställe där ryttare, människor, ska lära sig hur man hanterar hästar och vi på ridskolorna ska lära alla människor en sund attityd runt hästarna. 

Hur ska vi kunna göra det om vi ständigt måste byta ut vårat "hästmaterial" (avskyr uttrycket) eller var och varannan häst blir halt eller psykisk sjuk? Eller bara en sådan enkel grej att de blir sura? 

Jag blir så fruktansvärt trött på dessa fördomar - men kan samtidigt förstå varför de finns. 

Jag blr bara så ledsen av det... 
/Myran 

Hej, älskar din blogg. Kan du ha en frågestund snart igen? 

Annars har jag en fråga här. 

Hur många läsare har du på ett ungefär per dag?

Tack så hemskt mycket först och främst! Det värmer =) Skulle ni vilja ha en frågestund igen? Om ni vill så sätter jag genast igång en såklart ;) 

Om jag bloggar dåligt, tråkigt eller ja, helt enkelt inte engagerar mig så mycket har jag mellan 80 - 100 unika. Om jag planerar och verkligen försöker lägga lite krut på inläggen och kanske till och med får till ett riktigt bra inlägg så har jag mellan 120 - 200. =) 

Jag tycker att det är väldigt roligt när man faktiskt kan variera antalet sådär. Jag märker verkligen när bloggen har varit "bra", vad nu en bra blogg är.., och det är väldigt kul. =) 

Har ni frågor så är det bara att skicka till [email protected] eller skriva en kommentar. Jag svarar gärna 

kram!
/Myran 

Så gick det med att gå och lägga sig ;) 

Men jag funderade mycket på en sak. Nu när träningen tog ganska mycket energi av mig i torsdags började jag fundera på hur det skulle kännas att inte rida. Alltså inte ha något med hästar att göra alls. Jag började fundera på vad jag skulle göra istället. 
Jag tänkte lite på någon hundsport, andra djur, teckning osv osv men vet ni vad? Inte i något av det jag funderade över hittade jag den där kicken som finns när man rider och speciellt då hoppar. 
Så började jag tänka; ja, men jag kanske "bara" ska rida dressyr så slipper jag den här jävla pressen som kommer hela tiden; Men likadant där. Den där lilla kicken försvinner. Behöver jag bli rädd i livet för att vara nöjd börjar jag fundera över då? haha!
Finns det inget mellanting mellan att vara så rädd eller spänd att man gråter på träning till att vara nästan nonchalant och inte riktigt ta ut sig till hundra då? 

Så ne, jag tror ändå att hoppning är min passion i livet. Det passar liksom inte riktigt in i mitt huvud än bara. Men fan vad ni får passa er när det släpper! :D 

På ett sätt avundas jag er som aldrig är rädda för hoppning. Eller för höjder eller kalla det vad ni vill. Jag vill också kunna hoppa utan att bli helt darrig och utan att behöva lägga 80% av min koncentration på att hålla nerverna och det mentala i schack men vet ni?? 
På ett sätt avundas jag er inte. Det här jag brottas med kommer för alla. En eller flera gånger, lite eller mycket oavsett om ryttarna erkänner det eller ej och jag tar gärna mitt i början av min karriär. Sen vet jag hur jag ska göra. Kan ju även säga att jag har blivit en tusen gånger bättre ridlärare för att jag vet hur det känns och vet hur man kan tänka för att kunna komma över det. 

Bara ett sånt där spontaninlägg. Jag har inget val i min ridning. Jag älskar att hoppa. Egentligen! Jag tänker inte skylla på någon häst men man har olika känsla på olika hästar men återigen; Borde inte jag kunna hoppa 80 cm med i stort sett vad som helst vid det här laget?? Jo. Det borde jag, och det kommer jag göra. Basta.

Kram på er!
/Myran 

VAD INNEBÄR "BRA" RIDNING FÖR ER? 

Det hörs ofta tycker jag, Bra ridning där eller bra ridet. Vad är det som är bra? Vad tänker du när du hör det här uttrycket?? 
Det skulle vara intressant att höra =) 

Kram!
/Mryan 

Jag gillar Agneta, våran lärar på Strömsholm och hon sa en av många kloka saker nu på senaste träffen. 
"Varför ska vi behöva en sk. expertmänniska som kommer och provar ut sadlar, kollar tänder, lär hästen att bli lastad och så vidare? Det är ju vårat jobb!"

Det är så himla sant. Vem ska kunna det om inte utbildade ridlärare, utbildade hippologer, beridare, tränare etc etc. Det är vårat jobb och så tycker jag det är viktigt att det ska bli. 
Jag vill ha den kunskapen som ger mig möjlighet att ta hand om mina hästar på bästa sätt. Lära mig MER om hur en sadel ligger bra på en häst, klart som fan att jag ska kunna lasta mina egna hästar OCH lösa problem som uppkommer. 
Kan jag inte det är det något som inte står rätt till. 

Det ska inte behöva komma ut en människa som kan konstatera att hästen har fått vargtänder och behöver dra ut dem, det ska vi kunna. Vi ska kunna avgöra när en häst behöver veterinärvård, behöver dra ut någon tand, har fel bett, har fel sadel, avgöra vad det är som går snett vid lastningen etc. 

Världen har blivit så galen med alla "experter" och hästägare tror sig på ett plan inte klara någonting längre, och på ett annat kunna allting. Det gör mig trött. 
Att vara yrkesverksam inom området "häst" innebär enligt mig också att man ska kunna allt det där runt omkring. Thats it. 
Att man sedan tar hjälp av veterinär, hovslagare eller andra yrkesmän som faktiskt kan vara väldigt bra att ha det är en annan femma. 

Nu hade jag ca 5 min på mig att skriva det här inlägget så det finns säkert ställen som folk kan misstolka på, men jag skickar ut det ändå. 
Har andemeningen gått igenom så har den. Annars får jag väl förtydliga. Men ni som ev. kommenterar; Kan ni inte ställa en fråga om ni undrar något istället för att gå i tanken att jag har velat någon något ont. Tack! 

Kram! 

Jag känner mig lite gammal när jag börjar tänka i banorna "förr i tiden..."men ärligt talat; förr i tiden, när jag gick i typ 9:an, 1:an eller något sånt. Då var det liv och rörelse hela tiden i stallet och det var stalltjejer som ville vara med, som ville lära sig och som ville få göra något som handlade om "häst". 
Det var oftast inte ens prat om extra ridning, eller jobba för att få rida, eller liknande. Men vet ni vad som var det bästa; Det kom automatiskt, utan att det kändes så krystat eller irriterat. Det är inte svårt att ge till människor som verkligen vill. 

Vart har den mentaliteten tagit vägen? Varför måste folk ha en massa för allt de ska göra numer? Varför kan man inte göra något bara för att vara schysst, för att man ser värdet i det som man faktiskt hjälper till med eller ja... Fattar ni? 
Det här är säkert inte bara i stallet det är så, men det är ju där man tydligast märker det. Det fanns inte "förr i tiden" att det var tjejer om stallet som tittade på när någon annan slet med något. Tro fan att man hjälpte till, eller åtminståne frågade om man kunde göra något. 

Så vad är anledningen tror ni? 
Är det allmänt så att folk är så rädda om sin tid att det inte är lönt att göra något alls som man inte "får något för", eller är det ren lathet, tjurskallighet, eller helt enkelt att det inte funkar så längre? 
Jag vet inte och jag saknar tiden när alla ville vara med. 
Det tål att sägas att de allra flesta mest var i vägen i början, innan de förstod hur allt funkar, men det GÖR INGENTING! Det är inte det saken handlar om. 
Om någon tror att det är småtjejer som driver ett helt stall eller företag så tror jag inte man kan komma längre ifrån. Lost in space... 

Men det är fortfarande värt något att dom vill! Det är värt mycket mer än att man faktiskt får hjälp. Det är roligt! =)

Det är kommentarer som "jag vill inte om jag inte får något för det" eller " Ja men får jag rida då?" det gör att jag bara packar ihop mina öron och går min väg. Det är inte det jag vill uppmuntra även om jag LÄTT hade kunnat bjuda på ridning etc om personen i fråga kommit och sagt "självklart kan jag göra det, hur funkar det?" eller liknande... Förstår ni vad jag menar? 

Vad tror ni? 
Varför har det ändrats så? Har det med storleken på stall att göra? Har vi "vuxit ur" det? I sådana fall är det ju väldigt sorgligt... 

Jaja, jag kan spinna vidare på detta hur länge som helst och jag letar verkligen efter ett svar. den som börjar snacka om favorisering, orättvist eller liknande kan slänga sig i väggen. Det där är BARA att blunda för hur det verkligen har gått till, för tänker ni efter så har ni svaret rakt framför er. Alla har samma möjlighet men det krävs ett förtroende.. Och har ni något som ni undrar? Fråga, eller säg vad du tycker! Det tål vi. 

Det handlar inte heller om att utnyttja ambitiösa hästtjejer.... Vilket det tyvärr gör i många andra stall.. Men det handlar om att man vill lära ut en viss attityd och vill sprida den runt sig..  jaja... 

/Myran 


Åska =)

Ne, det är sant. Tänker man så, planerar man så och sätter ribban så för dagen så blir det inte dåligt. Läste i kommentarsfältet att några påstod att hon inte kan ha haft ett "riktigt" sto för där kan det gå dåligt. 
Men ne, jag håller inte med om det. Jag har inget "tjurigt" sto på något sätt men ni som har sett hur hon är när hon brunstar.. Jag säger bara; Man får ta det för vad det är ;) 
Det var inte länge sedan som jag red ett helt pass utan att typ kunna fatta galopp.... Men jag kände inte att det gick dåligt. Jag kände bara att det var som det var just då. Det ger mig ingenting att älta det, eller bli sur och tjurig. Det är som det är. 

Så jag tycker verkligen att ett mål man kan ha som ryttare är att inte se några ridpass som dåliga.
Alla timmar i sadeln är en vinst i sig vet jag någon som brukar säga =) 
Eller; "Alla timmar i sadeln är värdefulla" och det är sant! Det ger alltid någonting även om man kanske inte känner det just då.

Det handlar inte heller om att vara naiv och inte se sina fel och brister i ridningen. Det ska man göra och dessa fel ska analyseras till sina små beståndsdelar, men inte när man är besviken eller upprörd. Det hjälper inte.

Ytterligare en sak som jag stör mig på är detta envetna fokus på hästen. Hästen är si och så och den gör så för att den är så speciell på det sättet. Hästen skötte sig inte, eller hästen gick så fint, eller hästen lyssnade bra idag. Jag hävdar att ALLTING(förutom möjligtvis när flyktbeteendet träder in kraftigt ;)...) som hästen gör när vi rider är en reaktion på det vi gör först.
Alltså: Bra ridning = Lyhörd häst, dålig ridning = okoncentrerad, trög, stressad häst.

Ja, vad säger ni om detta?
Jag kan inte komma ihåg senaste gången, om jag ens någonsin sagt det, att ett ridpass har gått dåligt.

/Myran
 

Fick lite inspo till att göra ett sånt här inlägg, mycket på grund av att typ alla hästmänniskor tänker totalt olika :P Det finns liksom inte två stycken som står för exakt samma hästhavande känns det som ibland.. 

Detta är i alla fall saker som jag ALDRIG gör: 

* Sitter ner när jag borstar hästens ben, lindar, sätter på skydd etc. 

* Tränsar innan jag är redo att gå ut, alltså så att jag måste lämna hästen med träns för att hämta något. 

* Jag sitter aldrig upp på en häst på långa tyglar

* Jag binder ALDRIG min häst i tränset/bettet. Det är som att be om att ha sönder sin hästs mun... 

* Jag tar aldrig bort bakbommen i transporten innan hästen är loss där fram

* Jag sätter heller aldrig fast hästen i transporten innan bakbommen är på plats

* Jag rider aldrig i sadel med gympadojjor, alltså utan klack

* Jag rider ALDRIG utan hjälm

* Jag spänner aldrig sadelgjorden mer än ett hål i taget och mellan hålen gör jag alltid något annat, som tex. tränsar, tar ner ena stigbyglen, går ett steg med hästen etc. 

* Jag ger aldrig beröm om jag inte menar det eller om det inte finns något att berömma. 

 

Jag har betydligt fler saker som jag bara inte gör men det blir lite tråkigt att läsa alla på en gång ;) Är det något speciellt som ni aldrig gör när ni håller på med hästar? 

/Myran 

Läste ett blogginlägg (nehe ;)..) på en blogg jag aldrig vart inne på tidigare och jag kommer inte heller ihåg vad den hette nu i skrivandets stund, men på ett litet och försiktigt sätt uttrycker den sig klart att dagens sporthästar inte behöver samma skötsel som vanliga hästar, eller som hästar förr i tiden. 
Så tolkade jag det i alla fall.. 

Inte behöva gå ihop med massa hästar i en stor flock eller inte behöver gå ute i en hage, att de inte behöver ha det som är naturligast för dem helt enkelt. Att flock- och flyktbeteende sakta avlas bort och det här inlägget skrämmer mig. 
Har inte hästarna ett flock och flyktbeteende kommer vi inte heller kunna använda den ridning som vi gjort hittills för att utbilda hästar. Vi använder ju båda beteendena JÄTTEmycket när vi utbildar. 
vad händer om det avlas bort? 

Nu tror inte jag att det kommer hända, det är så djupt rotat i hästen att när ett sånt starkt och viktigt beteende försvinner är det inte längre en häst jag sitter på... 

Ne, jag hävdar starkt att alla hästar mår bättre av en flock än att stå ensam, en bra lösdrift istället för en låda, och fri tillgång på något i stråväg. 
Att man sedan använder den på ett onaturligt sätt får man ställa sig till sen. Jag har kommit fram till att jag tycker att det är ok att rida på hästen och att, på sätt och vis, utnyttja den till det. 

Vart står ni i frågan? 

/Myran 

Jag tror jag har missat någonting vad gäller bakdelsvändningar som uppvärmning? Varför gör man det eller vad vill man få ut av det? 

När jag tänker uppvärmning så är det på sin höjd ett par framdelsvändningar, ett par skänkelvikningar, flytta bogen åt olika håll som poppar upp men varför bakdelsvändning? 
Det kommer enligt mig mycket senare på ridpassen... 

Dels så ses inte bakdelsvändning som en lösgörande rörelse utan som en samlande. Skillnanden på lösgörande och samlande är att i lösgörande rörelser trampar hästen över och förbi sin egen tyngdpunkt (Stretching..) medan samlande trampar hästen in under sig mot sin tyngdpunkt (och förhoppningsvis flyttar den bakåt) och inte över.. 
Så vad vill man åstadkomma med bakdelsvändningar i sin uppvärmning? 

Jag hör gärna vad ni tycker om saken. För mig är det obegripligt ;) 

En övning som jag tycker väldigt mycket om (som Jens tipsade om när vi tränade för honom) men som också kommer betydligt senare på passet är att man ska göra en framdelsvändning som går över i en bakdelsvändning som går över i en ryggning som går över i en galoppfattning. 
Allting ska flyta och hästen ska ta in hjälperna och omvandla dem till praktik. Ryttaren måste bemästra hjälperna för bakdelsvändning, framdelsvändning, ryggning och fattning och hjälperna ska vara osynliga. 
Där har ni en utmaning if you dare ;) 

Funkar övningen funkar i stort sett ridningen också =) 

Åsikter? 
/Myran 

Nu har travardebatten blomstrat upp igen.. Det måste vara något som aldrig lägger sig och som ständigt retar upp människor.. På båda sidor. 

Jag tycker... 
... Travare är bäst på det som de är avlade för, att trava fort
... Travare kan bli trevliga ridhästar men kräver otroligt mycket jobb och känsla och det är sällan man får samma resultat som med en halvblodshäst.
.... Travare har ofta en otroligt härlig peronslighet. Starka och sunda med STORA hjärtan
... att skulle jag köpa en travare hade det varit en som aldrig kommit till banan för att den var så dålig på att vara just travhäst. 

Så enkelt är det. 
Jag köper inte en travare om jag vill satsa på hoppning för att det är en för stor chansning och oavsett kommer det ligga mer jobb och slit bakom att komma dit jag vill än med en halvblodshäst. 

Kan ni fortfarande förstå att jag gillar travhästar efter inlägget? För det gör jag. 

Jag tycker också att det är synd om många travhästar, som får vända ut och in på sig själva bara för att ägaren har gett sig fan på att just den hästen ska gå medelsvår dressyr. 
Hur schysst är det att puscha en häst till något den egentligen har väldigt svårt för? 

Jag tänkte på samma sak när jag red Lufsen som mest. Han är utbildad LA, thats it. 
Vi hade kunnat komma till medelsvår men det hade vart för svårt för honom. Det hade inte vart schysst. 

Vissa rörelser har varit lättare än andra. Då tränar vi på det, men jag kommer inte kunna rida ett bra medelsvårt program med honom. 


Varför inte bara köpa en häst anpassad efter det man vill göra istället för att överbevisa för omvärlden att "travare minsann kan" eller "ardennrar minsann kan" eller ja... 
Det får inte bli hysteri över det... 

Kram!
/Myran 

Castor, bäst på banan sämst som ridhäst (men med hjärta av GULD!)

 

.. När man inser att många bara väljer den lättaste vägen även om den i framtiden kommer innebära problem? Att folk bara vägrar inse att det ligger månader och åter månader av jobb bakom framgång och att man inte kan välja att lyssna på den som säger de saker man helst vill höra istället för det man borde höra?? 

Jag blir så trött på hela dansen runt hästeriet ibland. Folk som verkligen suktar efter en genväg, letar olika sidor på ridningen i hopp om att hitta en shortcut. Antingen, i bästa fall, stannar man bara till slut i utvecklingen, i sämsta fall fortsätter man att tro att ens egen väg är rätt och förbrukar häst efter häst eller rider på hästens bekostnad.... 
ne, jag blir så trött... 

Är det inte bara lättare att inse att vägen till att bli en bra ryttare handlar inte om (inte på lång tid i alla fall) främst på vilken häst man sitter... Utan att man envist rider och rider och utvecklas med en tränare man litar på och tror på som kan coacha. 
Sedan är det bara att slita arslet av sig för att komma dit.. 

Jag lägger ner detta nu. Välj och vraka, välj det enkla. Det är inte mitt problem längre.. 

/Myran 

Det har jag fått höra många gånger och det har fastnat. Dessutom är det logiskt. Läste en blogg om hur en person lindar och visst kan man göra det på olika sätt MEN det finns enligt mig en hel drös med sätt som är fel rent säkerhetsmässigt. 
En av de gyllene reglerna är att man ALDRIG sitter på knä när man hanterar hästar. Det innefattar också att man inte sitter "normalt" ner på marken, i skräddare eller liknande ;) 
Är man lägre än på huk ligger man risigt till ifall något skulle hända... 

En del säger att det blir vingligt och blir osäkert på det sättet men man kommer åtminståne upp på fötter på snabbast sätt om det händer något. 

Så mitt råd till alla som lindar/borstar ben/sätter på skydd etc; Stå på huk och sitt aldrig ner!
En sittande skötare är en död skötare. 

Det är faktiskt sällan numer som jag skriver inlägg för att provocera. De gånger jag märker att jag skrivit något som faktiskt provocerar någon har det blivit så för att jag inte censurerat texten en tredje gång ;) 
Oftast kommer åsiktsinläggen när jag någon har betett sig som en idiot eller något som jag bara stör mig på och då kommer alla åsikter på ett väldigt spontant och ärligt sätt tycker jag. 

Allt jag skrivit kan jag stå för. Jag var jättemesig ibörjan när jag bloggade. Trodde att alla skulle hoppa på mig om jag skrev vad jag tyckte, därför skrev jag aldrig heller riktigt rakt ut vad jag stod för. Det har jag blivit bättre på. Mycket. 
Vissa saker känner jag att det inte är någon idé att disskutera på ett sånt här öppet forum som min blogg ändå är. Det blir fel hur man än gör, men mycket kan jag få ur mig här. Det är skönt! =) 

Något som jag retar mig på är bloggar som hävdar att de är "förföljda" av haters, eller blir utsatta var dag för att man rider i gul kavaj eller vad fan som helst, när det verkligen inte är så!? Varför? 
Det är precis som att ljuga om hur många unika man har... Så tråkigt.. 

Ne, jag gillar att läsa inlägg där man känner hur bloggar "inte längre kan hålla tyst" för att den brinner så i frågan den debatterar om, det är bra läsning om det dessutom är välskrivet! 
Stilrent, inga påhopp, ingen osann "fakta", men med mycket sprakande argument. Det gillar jag! =) 

Vad gillar ni att läsa? 

/Myran 

Ibland blir jag lite förundrad över människors naivitet. Som det här med att lycka letar upp ett visst antal personer varje år som får allt det de önskar och vill ha. Att just de personerna får bli lyckliga och vi andra tvignas slita med vardagsproblem, ångest, apati och allmän vardag. 
Jag känner själv att det inte funkar så. Inte i min värld i alla fall. 

Alla har precis samma chans att hitta lyckan i sitt liv. Nu pratar jag om de som faktiskt har turen att ha ett hem, ha mat varje dag och ha en trygghet där de inte behöver vara rädda för att bli utsatt för diverse våldsdåd. Självklart kan man inte hjälpa att man fötts in i ett sånt liv om man nu haft oturen att göra det. 
Men dem jag menar just nu.. 

Alla människor har sina bagage. ALLA. Ingen har levt sitt liv utan något som helst trauma, sorg eller liknande och alla formas efter det. Det är också upp till var och en att ta itu med det och se till att man får det liv man vill ha. Hade jag verkligen prioriterat att bli tävlingsryttare, försöka leva på att tävla och verkligen VERKLIGEN satsa på det så hade jag kunnat göra det. MEN jag har andra prioriteringar också som gör att den här drömmen inte går lika fort att förverkliga. 
Familj, företaget går före. Men det är fortfarande mitt val. 

Jag är lycklig, för det mesta. Jag tycker att mitt liv är bra trots irritationsmoment, en hel hög med ångest, ibland ekonomiska problem osv. Men jag har också lärt mig att allting blir så som man väljer att se det. Jag har blivit mycket bättre på att se lösningar istället för problem, att inte gräva ner mig när något händer, att hitta en väg framåt helt enkelt som gör att jag utvecklas som människa. Och det som jag tycker är det viktigaste av allt; Aldrig se mig själv som ett offer utan kontroll. Det är den värsta känslan jag kan tänka mig!

Några verktyg jag har använt för att lösa stora problem i mitt liv: 
1. Min blogg - Den har hjälp mig att sluta vara så "oh hjälp ingen får tycka illa om mig". Det finns alltid folk som inte kommer tycka om mig och jag har blivit bättre på att acceptera det. 
Min blogg är även en ventilationsväg när saker upprör mig. När jag skrivit det kan jag oftast släppa det. 

2. Kunskap - Detta har hjälp mig när det gäller min rädsla i ridningen, och ni som inte vet; Jag har varit SÅÅÅÅÅ rädd för att bara sitta på en häst. Det har inte funnits någon häst på Tokarp som jag inte har vart rädd på och fortfarande slåss jag med de känslorna men på en annan nivå. Detta har även hjälpt mig med hopprädslan som jag tampats med länge.. Eller ångesten eller vad det nu är.. 
Panikångesten "botade" jag i stort sett själv efter mååååååånga år av sjukhusbesök, hypokondri, "astma-anfall", allergiska reaktioner osv osv. När jag lärt mig vad som händer i kroppen kunde jag börja arbeta med vad som egentligen låg bakom.. Kunskap löser mycket!

3. Decibel - Har lärt mig att knyta an till någon. Det låter sjukt men ända sen jag var liten har jag inte vågat komma någon riktigt nära. Inte vågat visa riktigt vad jag känner ifall jag kände mer för någon än vad personen i fråga kände för mig. My Love ♥

Jag har självklart fler. Hela min familj, speciellt min mamma, har ju hjälp mig jämt och bidragit mycket till att jag har ett lyckligt liv. Så är det. 
David ska vi inte prata om =) Du har gjort så himla mycket mer för mig än du själv kan ana ;) 
Så ni som bara går och väntar på att lyckan ska komma smygande, sluta upp med att bara passivt vänta och gör något åt det istället! =) Det går! 
Hitta dina egna verktyg och möblera om lite i ditt liv om det behövs =) 

Ha en fortsatt underbar söndagskväll! Här lyser solen alldeles ljuvligt 
/Myran 

Läste precis ett inlägg från Linn Olssons blogg där hon skrev om det där med att kommentera. Jag kommenterar ganska mycket bloggar, så fort det är något som jag spontant känner om ett inlägg så skriver jag det. Blir jag arg eller upprörd över något inlägg låter jag bli att skriva något. 

En regel jag har satt upp för mig själv när det gäller internet och bloggar och kommentarer är att aldrig skriva något negativt, inte heller konstruktiv negativ kritik. Jag blir alldeles för upprörd och störd över vissa grejer att det går ut över hur jag mår och det är det inte värt. Internet för mig, och speciellt min blogg, ska vara något positivt, det är också därför jag oftast inte tar upp "elaka" kommentarer som jag får till bloggen. 
Jag raderar dem och går vidare för det är inte värt att lägga tid på. 

Däremot så blir jag så himla glad över varje kommentar jag får! Speciellt om det är ett par värmande ord eller något peppande om jag har det jobbigt en tid. Det är värt SÅÅÅ mycket så ni anar inte. Ni som själva har en blogg kan säkert förstå känslan över att gå in och se att ni fått kommentarer och sedan läsa en efter en. 
Det är roligt och man blir så pepp på att blogga mer! 

Så alla ni som inte tror att eran kommentar blir läst eller någon som bryr sig har så fel! Jag läser varenda kommentar, jag går in på allas bloggar som kommenterar. Det liksom bara är så =) 
Så fortsätt kommentera! Det gör mig glad ^^

Kram på er!
/Myran 

Den eviga debatten. Hjälptyglar eller inte? Jag rider inte Decibel med någonting. Inte vid hoppning eller så. Sadel, träns och skydd thats it, men det betyder inte att jag är totalt emot det. 
Det behövs bara inte just nu. 

Jag kan känna att det är ovärderligt att ha vissa hjälptyglar på lektion. Dels hittar hästarna ofta en trevligare och bekvämare form som gynnar deras kropp och dels hittar ryttaren rätt knappar när känslan blir rätt. 
När det blir så har hjälptygeln en betydande och positiv effekt. Det handlar inte om att spänna in dem, eller hindra dem från att göra något speciellt när jag hänger på en hjälptyglen, i detta inlägget är det främst halsförlängare, inspänningstyglar och martingal jag syftar på, utan det handlar just om att hjälpa hästen och ryttaren. 

Självändamålet ska aldrig vara att alltid ha hjälptygel. Man ska sikta på att utvecklas som ryttare så att man inte behöver den. 
Så i de allra flesta fall är det helt enkelt ryttaren som inte har tillräcklig kunskap för att kunna rida hästen i rätt form och samtidigt ha koll på alla sina hjälper i olika rörelser etc. och då kan en HJÄLPtygel vara till just det den ska vara till.. Hjälp. 

Ja, kort och gott tänker jag så. Behöver inte bli milslånga inlägg varje gång det är "åsiktsinlägg" utan det är så jag tänker kring det. 
Kram!

/Myran 

Igen, jag har inte ens varit i närheten av mitt jobb och ändå så lyser det igenom på vissa plan. Darn Internet ibland alltså.. 
Jag blir helt uppgiven när en del inte själva inser vad det är som gjort att jag eller någon annan som jobbar hos oss, har tagit ett visst beslut, eller lagt upp lektioner på ett visst sätt.
 
Fattar ni hur mycket tanke det är bakom det hela? 
För det första en hel "grovplanering" där jag skriver lektion för lektion vad planen är att vi ska hinna med under terminen. Den lägger jag inte ut någonstans för den är för mig och min överblick och absolut inget satt schema, vilket det lätt blir om man lägger ut det... 
En planering tar tid att göra och den görs efter just den gruppens och individens önskemål. Vi har även som standard att första lektionen för terminen är just planering och målsättning för att jag ska kunna göra alla nöjda men samtidigt få med allt det viktiga. 

För det andra går våra lektioner på ett rullande schema som ser ut ungefär såhär; Dressyr, hopp/markarbete, ut och det rullar på så. Däremellan finns ett par hippologilektioner också för vi vill lära ut helheten och inte bara lära folk att "åka" häst och tro att de kan... 
Dels är det detta konceptet vi vill nå ut med till alla hästmänniskor. Hästarna ska ut så enkelt är det och som hästmänniska måste man få med allt och göra allt oavsett vilken nivå det är på. Om man inte vågar hoppa kan man fortfarande gå över bommar el dyl, om man tycker att det är läskigt att rida ut kan jag gå med och till och med ha ledare vid behov, men det är fortfarande allsidigheten som vi vill nå ut med. Det behöver inte vara sämre kvalitet för det... 


För det tredje; Ni som tror att det är lätt att planera hästar till lektionerna har WAY fel! Ni anar inte hur mycket planering som ligger bakom;
Vågar den här personen rida den här hästen?
Är den här ryttaren bra för den här hästen?
Är den här hästen bra för den här ryttaren?
Hur har den hästen varit det senaste?
Är det en säkerhetsrisk att sätta den personen på den hästen idag?
Kan den eleven rida den här hästen i hoppning på ett bra sätt?
Kommer den här ryttaren förstöra något i vårt utbildningsarbete med just den hästen?
Kommer den här ryttaren få en bra upplevelse med den här hästen?
Kommer den här hästen få en bra upplevelse med den här ryttaren?
Sitter den här ryttaren tillräckligt bra för den här hästen?
Har den ryttaren tillräckligt mjuka händer för den här hästen?
Kan den här ryttaren rida den här hästen i den här gruppen?

Jag kan hålla på i det oändliga med de här frågeställningarna som vi VARJE DAG går igenom för VARJE ryttare!



För det fjärde: Självklart planeras varje lektion antingen nerskrivet som ett pm eller om man gjort det innan, minut för minut i huvudet. Uppvärmning, övningar som känns igen, huvudövning och nedtrappning. Detta är kanske det som de flesta har störst förståelse i och kanske säger först när man pratar om lektionsplanering. 
Lektionerna ska vara säkra, det är prio ett men också självklart utmanande och lagom nivå för gruppen som helhet.
Lektionen får inte vara så svår att hästarna far illa och då menar jag både fysiskt och psykiskt. Tänk er själva att hästarna ska fixa att göra den här övningen flera gånger med olika ryttare. Då kan man inte stå där som ridlärare och se eleverna klanta till det för hästarna gång på gång och fortfarande tycka att det är rätt nivå...
90% av lektionen ska vara sånt eleverna gjort tidigare och som de klarar av hyfsat bra, 10% kan vara nya saker eller saker som är lite "överkurs" bara det inte går ut över hästarna. 
Det eleverna ofta glömmer bort är att balans, koordination, sits och finheten i hjälperna måste övas på i ÅR för att befästas och innan man har en viss finhet i hjälperna, ska man inte göra vissa övningar. 

Ja, det är svårt att rida och ärligt talat så vägrar jag köra på genvägar där eleverna får prova på alldeles för svåra grejer på hästarnas bekostnad. Jag har redan vart med om den typen av lektion på flertalet andra ställen och det förstör så mycket! 

För det femte: 
Reservplaner kanske ni hört talas om. Vi får ha en, två, tre kanske fyra planer för varje lektion för att alltid vara redo om någon häst har en tappsko, skulle bli oren, ryttaren visar sig vara vettskrämd för hästen, osv osv. Det här är också något vi planerar för VARJE lektion varenda dag. 

För det sjätte: 
Hästarna får ju självklart gå ett max antal gånger. Vi har satt våran till max 2 lektioner som standard. Så inte nog med att alla ska få en häst som passar dem så måste även hästen vara ledig och inte redan ha gått sina lektioner. Det hade vart lätt att sätta Showtime på alla ;) 
Hästarna måste dessutom gå ut X antal gånger i veckan och det håller vi stenhårt på. Det är uteritterna som gör att hästarna tycker att det är ok med arbete på banan med så många olika elever. 

Hästarna måste ju dessutom vara lediga minst en dag i veckan. 



För det sjunde... 
Varenda lektion analyserar vi alla elevers ridning, framsteg, vad som behöver övas på, vad som inte funkar och vad som gör att en viss elev inte har utvecklats på ett tag. 
De allra flesta brukar sluta rida när de är på en platå i sin ridning där utvecklingen inte märks av något vidare men vet ni vad; Det är så det funkar! 
Ett tag utvecklas man, sedan måste man "köras in" i den nya ridningen, med repetition som ibland behöver pågå i månader. Just då märker man inte mycket i sin ridning. Så när någon kommer fram och frågar varför inte de har utvecklats den sista tiden så vet jag inte vart jag ska börja... Ofta är det dessutom ryttare som utvecklats väldigt fort en tid innan som kommer och frågar detta.. Att ha samma utveckling genom hela sin ridning hela tiden är en dröm som tyvärr aldrig kommer att bli sann. 
Nu menar jag inte att man inte ska kunna fråga sin ridlärare för självklart ska man kunna det, MEN man kanske ska fundera själv först; Vart står jag i min ridning, vad tycker jag är svårt resp. lätt? Vad har jag för mål? Har jag uppfyllt dem? Om jag har det vad ska jag sätta för nya mål? 
Inte bara slänga över allt ansvar på ridlärare eller instruktören. Jag hjälper mina elever efter allra bästa förmåga och tycker att det är underbart när jag ser framsteg men de måste själva vilja och ha orken att fortsätta jobba även om det går i uppförsbacke ibland... 
Det gäller alltså för mig att arbeta på ett sätt som ger eleven bästa förutsättningar för att lyckas hitta "känslan" och veta vad de ska försöka hitta tillbaka till =) 



För det åttonde
Det finns vissa saker som mina elever måste kunna innan de går vidare till svårare övningar. Tex i hoppning. Kan inte eleven rida bra vägar, diagonala och parallella med långsidan, kommer jag inte heller göra svårare övningar förrän det sitter. Det ska inte vara tur att ekipaget kommer över ett hinder och vägarna ska inte vara bra 7 gånger av 10, det ska sitta i ryggmärgen och i stort sett ALLTID bli bra. 
Likadant höjer jag inte förrän ryttaren kan rida bra vägar i rätt tempo utan att störa hästen före hindret. Varför? För att det är bästa sättet att förstöra en lektionshäst.... 
Hästarna ska dessutom vara RAKA och inte dragna i munnen! 
Tex i dressyr; Jag låter ingen elev göra skänkelvikningar, öppna eller sluta förrän eleven klart och tydligt kan känna hur många spår hästen går på och även kunna påverka det och lägga dem på 2, 3 eller 4 spår. Eleven ska dessutom kunna känna när hästen är rak och kunna ställa åt båda håll på rakt spår utan hjälp av vägg.

De få gånger några av mina lägre grupper gjort skänkelvikningar är det JAG som gjort dem och de som fått känna hur det ska kännas. Big different... 
Det är basic och hur tråkigt det än kan vara så MÅSTE det funka innan man gör annat, dels för hästens skull men också för ryttarens skull så att de inte går och tror att de kan något de faktiskt inte kan. Det är inte schysst heller... 

Övningarna och rörelserna ska dessutom sitta teoretiskt före eller samtidigt som man börjar med dem. Mitt mål är att alla ska kunna förklara vad de gör medan de rider. Kunna beskriva känslan de har i ord. 



Ja jösses... Jag kan fortsätta i jag vet inte hur många steg men då kanske ni förstår hur det börjar gå runt i huvudet om någon frågar om de kan byta häst, göra något annat på lektionen mm mm. 

Konstruktiv kritik är alltid bra och det är ofta det som gör att man kan förbättra saker och ting MEN då ska argumenten och önskemålen vara belagda med fakta och insikt i vad det är för verksamhet, annars kan man faktiskt fråga först innan man släpper ut massa grodor.... 

Säkerheten går alltid först! Tätt följt av kvalitet på ridlektionerna för elever och livskvalitet för våra älskade hästar som sliter på lektion ♥

Jag älskar mitt jobb så länge folk håller inne med sina idiotiska ogenomtänkta spyor...
Tänk efter innan ni säger ngt. 
Däremot ska ni inte tro att det är en barnlek för det är det verkligen inte. Jag gillar det ändå=) 

Vårat mål med vår ridskola är att elever ska få en möjlighet att lära sig rida. På riktigt! 

Nu känns det lite bättre igen.. 
/Myran 

Kanske inte bästa tiden att skriva ett inlägg, speciellt inte där det finns en del åsikter om saker och ting, men jag gör det ändå ;) 
Klockan är 01,13, söndag natt och jag har kikat runt på bloggar i vanlig ordning. Tycker att det är en ganska trevlig sysselsättning och det varvar ner min vardag lite grann. 
MEN
sen kommer man till bloggarna, ofta unga ryttare som har en egen ponny, där allting som inte går riktigt som det ska; är ponnyns fel. 
Någon som sneglar illa på någon som lyckas och undrar varför inte en annan lyckas. Det är nog inte illa menat och det är säkert inte menat att skylla på ponnyn, men det blir ju så ändå. 

Ärligt talat; Har vi inte fått satt på pränt att det "alltid" är ryttarens om är problemet? Tycker ni det stämmer? 
Jag tycker det. 

Kommentarer som "han kunde ju hoppat ändå" eller "min ponny bjuder inte på någonting i ridningen, man måste rida hela tiden" gör mig väldigt irriterad. 
Varför ska ponnyn hoppa över ett hinder ryttaren rider skit på? Bara för att vara schysst? Varför? 
Varför ska ponnyn göra något som ryttaren inte ber om, bara för att det är logiskt för oss? 

Ne, ta lite ansvar och ta fram lite ödmjukhet gentemot eran träningspartner. Det blir så mycket roligare då också och då har man helt plötsligt svaret på vad man behöver träna på. För att bli en bättre ryttare. 
Det är väl det vi alltid vill? =) 

Sen finns det ryttare som är underbara mot sina ponnys och alltid vill bli bättre. I take my hat off. 

Värre än ponnyryttarna är ponnymammorna som egentligen inte förstår någonting om sporten mer än att de köpt en svindyr ponny som ändå inte hoppar.
Behöver jag säga att det finns bra ponnymammor också för att ingen ska tolka det som att jag drar alla över en kam? ;) 

Yesman!
Det tycker jag
/Myran