Det Tiotusende steget - Sam
2016-04-15 | 14:51:00
| My life
Det kändes ödesmättat, att gå ut till hagen för att hämta Sam, samtidigt som armbandet precis vibrerade för det tiotusende steget. En vanlig dag hade jag inte tagit det steget här ute i hagen, inte av samma anledning.
Det var måndagen den 11 April som Sam tog farväl av jordelivet. Det var en fantastisk dag. Solen sken och hela gården omfamnades av ett stort lugn - trots allt.
Mannen som skulle hjälpa oss var bra - lugn och hade stor respekt för både oss och för Sam. Det är så viktigt. Men att stå där, hålla längst ut i grimskaftet och veta vad som kommer härnäst är den vidrigaste känslan jag någonsin kännt. Allting gick bra - det gick fort och sorgen låg nu hos oss. Sam slapp ha ont mer.
Det som hände var ingen nyhet. Vi har haft Sam hos oss i ca 10 år, lite mer. Han har alltid gått "annorlunda". Vaggat fram och gått ojämnt utan att vara halt. Han har krävt sin ridning och när han med jämna mellanrum ridits på ett helt ändamålsenligt sätt har han gått mer som en normal häst.
Hältorna har kommit och gått ända från början. Diffusa, ibland nästan omöjligt för ens veterinären att se, men de har funnits där från och till.
Jag tror inte vi har haft någon häst som vilat så många perioder som Sam - och som faktiskt blivit bra däremellan. Den hältan som var med här på slutet var annorlunda. Det var samma ben som det ALLTID har varit på men det gick inte över med vila.
Vi har ett antal gånger varit iväg med honom för att ta reda på vad det är och vart det sitter. Den sista vändan till Widebäck visade ben som hos en treåring - oförskämt fin i benen. Veterinären var nästan chockad, vi hade trott att vi skulle hita i alla fall någonting på röntgen och ultraljud. Men ne.
När hoven släcktes försvann hältan - så det verkade som att det satt lågt. Men ingenting hittades. En gissning var att han hade cancer i hoven och oavsett om det var så eller inte så gcik det inte att bota.
Domen blev till slut att han inte behövde sluta sina dagar där och då utan kunde gå i en hage och må tillräckligt bra för att det skulle vara försvarbart för oss. För oss spelade det ingen roll - kunde Sam få leva och ha ett liv han trivdes med skulle han få det - även om det inte gick att rida på honom.
Det har alltid varit våran vision och vårt sätt. Man tar inte bort en häst som kan ha ett OK liv bara för att det inte blev på det sättet vi tänkt.
Sagt och gjort: Sam fick komma hem - som glad "vildhäst" på lösdrifthagen. Han var nöjd och vi var glada över att få med oss vår häst hem.
Men hältan höll sig inte på vad som var "ok ur djurskyddssynpunkt" speciellt länge. Efter ett tag med en mycket värre hälta och kontakt med veterinär om både det möjliga och omöjliga så vägde det över till ett tungt beslut.
Sam var en otroligt snäll häst. Hård och tuff under den nerviga fullblodsytan, men med ett hjärta av guld. Jag har suttit många timmar på hans rygg ibland skrattandes för att det känts som att man är över hela paddocken samtidifgt, och ibland gråtandes när ens eget - men inte Sams - tålamod tryter.
När alla biter föll på plats - vilken underbar känsla!
Han var härlig!
Nu har han säkerligen hittat till Tokarpsängen i Trapalanda och springer på hela ben precis som han är värd. Hälsa de andra! Vi saknar er allihop <3
Det är ingen nyhet längre - att Sam inte är med oss. Jag har inte orkat skriva något, det är alltid lika jobbigt men något som är ännu jobbigare är rykten, att folk tror saker och medkänlsan/empatin bryts ner av nyfikenhet. Alltså känner jag att det måste skrivas så här kommer vad som hände och varför vår fina Sam inte längre finns med oss.
Det kändes ödesmättat, att gå ut till hagen för att hämta Sam, samtidigt som armbandet precis vibrerade för det tiotusende steget. En vanlig dag hade jag inte tagit det steget här ute i hagen, inte av samma anledning.
Det var måndagen den 11 April som Sam tog farväl av jordelivet. Det var en fantastisk dag. Solen sken och hela gården omfamnades av ett stort lugn - trots allt.
Mannen som skulle hjälpa oss var bra - lugn och hade stor respekt för både oss och för Sam. Det är så viktigt. Men att stå där, hålla längst ut i grimskaftet och veta vad som kommer härnäst är den vidrigaste känslan jag någonsin kännt. Allting gick bra - det gick fort och sorgen låg nu hos oss. Sam slapp ha ont mer.
Det som hände var ingen nyhet. Vi har haft Sam hos oss i ca 10 år, lite mer. Han har alltid gått "annorlunda". Vaggat fram och gått ojämnt utan att vara halt. Han har krävt sin ridning och när han med jämna mellanrum ridits på ett helt ändamålsenligt sätt har han gått mer som en normal häst.
Hältorna har kommit och gått ända från början. Diffusa, ibland nästan omöjligt för ens veterinären att se, men de har funnits där från och till.
Jag tror inte vi har haft någon häst som vilat så många perioder som Sam - och som faktiskt blivit bra däremellan. Den hältan som var med här på slutet var annorlunda. Det var samma ben som det ALLTID har varit på men det gick inte över med vila.
Vi har ett antal gånger varit iväg med honom för att ta reda på vad det är och vart det sitter. Den sista vändan till Widebäck visade ben som hos en treåring - oförskämt fin i benen. Veterinären var nästan chockad, vi hade trott att vi skulle hita i alla fall någonting på röntgen och ultraljud. Men ne.
När hoven släcktes försvann hältan - så det verkade som att det satt lågt. Men ingenting hittades. En gissning var att han hade cancer i hoven och oavsett om det var så eller inte så gcik det inte att bota.
Domen blev till slut att han inte behövde sluta sina dagar där och då utan kunde gå i en hage och må tillräckligt bra för att det skulle vara försvarbart för oss. För oss spelade det ingen roll - kunde Sam få leva och ha ett liv han trivdes med skulle han få det - även om det inte gick att rida på honom.
Det har alltid varit våran vision och vårt sätt. Man tar inte bort en häst som kan ha ett OK liv bara för att det inte blev på det sättet vi tänkt.
Sagt och gjort: Sam fick komma hem - som glad "vildhäst" på lösdrifthagen. Han var nöjd och vi var glada över att få med oss vår häst hem.
Men hältan höll sig inte på vad som var "ok ur djurskyddssynpunkt" speciellt länge. Efter ett tag med en mycket värre hälta och kontakt med veterinär om både det möjliga och omöjliga så vägde det över till ett tungt beslut.
Sam var en otroligt snäll häst. Hård och tuff under den nerviga fullblodsytan, men med ett hjärta av guld. Jag har suttit många timmar på hans rygg ibland skrattandes för att det känts som att man är över hela paddocken samtidifgt, och ibland gråtandes när ens eget - men inte Sams - tålamod tryter.
När alla biter föll på plats - vilken underbar känsla!
Han var härlig!
Nu har han säkerligen hittat till Tokarpsängen i Trapalanda och springer på hela ben precis som han är värd. Hälsa de andra! Vi saknar er allihop <3
<3 <3 <3 Kram till er!
http://finest.se/theresa 2016-04-15 | 20:26:58
😢❤️❤️❤️❤️
Nej fy vad tråkigt och höra, kram till dig/er!💗😫
Jag tycker att ni ska vila i att ni fattat rätt beslut. Alla Tokarpshäster får leva sina liv och ingen Tokarpshäst behöver lida.Förstår att saknaden är stor för många.