Jag måste bara säga hur nöjd jag är över gårdagens hoppass. Jag hann "tyvärr" inte skriva igår då jag dröjde mig kvar hemma hos mamma, tittade på film och tittade på massa gamla träningsfilmer *nördvarning*.
Men nu ska jag försöka förmedla känslan jag hade igår även om den inte är purfärsk.

Jag red med i mammas träningsgrupper, i den första red jag Decibel. Jag hade ett så stort lugn i magen, bara tog allt kallt och chillade. Jag brukar inte vara sån inför hoppning men det var väldigt laid back. Nästan på vippen till nonchalansm(?) insåg jag efter uppvärmningen och då ryckte jag upp mig lagom. ;) haha!

Vi hoppade fram på en åtta över ett litet kryss och en upphöjd bom, meningen var att rida i en ngt kortare galopp och pricka hindret/bommen helt enkelt. Funkade som en smäck.
Vi hoppade sedan en ngt kort distans på 17 m med två låga räcken. Det bara satt de också. Hoppade en trippelbarr, den låg på 85 cm och bangade inte utan bara red och hoppade. Hoppade till slut en tvåkombination med enkelt hinder in och större oxer ut. Började på 90 tror jag och hoppade till slut 1m där.
Det allra sista vi gjorde var att hoppa igenom banan och då låg mer än hälften av alla hinder på 1m. Jag är så jäkla nöjd och det var så roligt att flyga med min svarta madame igen! Lycka och kärlek säger jag bara <3

Direkt efteråt kom Maddel ut med Sammy som var häst nr 2 som skulle ridas. Den här gången när jag satt upp kändes det ganska direkt "hemma". Jag har inte känt den känslan innan med honom så det var väldigt angenämnt!
Vi gjorde samma övningar som de jag gjort med Decibel och det funkade. Allting. Ridningen mellan hindren funkade, jag kände vart jag hade allting och ja. Den känslan säger jag bara!
Efter halva lektionen gjorde vi ett enstaka misstag in i kombinationen så jag fick svänga ur för att inte ramla av, men annars var det i stort sett perfa!
I slutet höjda mamma och Maddel banan så att hälften av hindren låg på 110 cm, varav ett var ett enkelhinder (så jäkla svårt). Jag bangade ett par gånger på lite olika hinder, men kom ändå över till slut med en bra känsla. Jag tror inte ni förstår hur härligt det var och vilket stort steg det är för mig rent mentalt!
Jag har hoppat dessa höjder innan men aldrig känt mig nöjd med det, bara "puh, vi klarade det, överlevde och behöver troligtvis inte göra det igen".
Igår var det ROLIGT.

Ett angenämnt problem som jag upptäckte på dessa höjder är att jag gärna lägger honom lite för nära, men det är en vanesak. Klart han måste hoppa av lite tidigare på ett högre hinder, min mekanik har bara inte riktigt fått in det än. Det kommer och jag struntar ärligt talat i ett par bommar som petas ner. Min känsla är viktigast förutom att Sammy ska vara glad när jag hoppar med honom. =)

Ytterligare en sak som var mycket positiv var att känslan av att flyga av, eller lyfta högt från hästen när ryggen kommer till var inte alls otäck nu längre. Samma känsla kom, men det kändes bara gott och rätt och lite mer som att flyga över än bara ta sig över.

Jag tror inte jag kan beskriva passen mer än såhär. Men lyckan var helt klart gjord. Nu vet jag att jag kan. Nu har jag gjort det flera gånger. Nu får provet gå som det vill. Någonstans har jag det i alla fall i mig. <3

Kram på er!
/Myran