Det är snart skarpt läge. På rikigt! Det börjar kännas men de två senaste dagarna har jag känt någon slags lycka av att göra provet. Förväntansfull liksom. Men alla mina känslor är å andra sidan fucked up just nu så jag vet inte riktigt vad jag ska lita på. Haha!
Igår red jag sista "riktiga" passet på Sammy innan provet. Vi hoppade i manegen och huset stod redan frambyggt. Min älskade mamma hjälpte mig och jag hoppade igenom banan på ganska låg höjd först och det kändes faktiskt riktigt bra. Vi körde ett lite annat upplägg den här gången mot förra när jag bara totalt flippade ur så mamma var med och stöttade bara genom sin närvaro, men höll inte i själva ridningen på samma sätt som förra gången. Jag älskar verkligen att ha min mamma med när jag tränar och detta funkade väldigt bra. 
Vid ett par tillfällen var mamma tvungen att gå ut från banan, bland annat när våran blomsterhandlare kom förbi och ville plocka nässlor, och då hoppade jag faktiskt av själv och höjde ett par gånger. 

Vi hade dragläge hela tiden jag och Sammy, vilket gjorde att jag hela tiden hade en känsla för hur vi skulle hamna. Perfekt! Till slut låg banan på mellan 90 och 110 cm. Jag fick en liten härdsmälta mitt i allting när jag hade höjt sista gången. Var tvungen att ta ett skrittvarv och gråta och känna mig ynklig. Men sen kom jag faktiskt igen. Så tog mig igenom banan med X antal volter före vissa hinder, men jag kom igenom på egen hand. 
Efter det tog jag banan en gång till och då bara satt det. Alla anridningar och alla avstånd bara funkade. Jag rev ett hinder men det skiter jag i! 
Jag fick mig själv att rida ordentligt och jag är så glad över det! 

Sedan travade jag av och skrittade av länge länge. Jag tror faktiskt att Sammy blev lite trött för en gångs skull, men jag hade en väldigt bra känsla det här passet.
Nu ska jag hålla i det, imorgon väntar en "liten" träning med Decibel och jag ska bara fullt fokusera på en bra känsla, om det så ska vara med 60cm hinder. 
Imorgon är känslan viktigast!

kram på er!
/Myran