ja, jag får helt enkelt medge att jag kände mig hjälplöst fast på den nivån jag just nu är på i hoppningen... Jag känner själv att jag har en trist attityd idag. 
Det är inte ofta jag säger att en träning - som egentligen inte är dålig - gick dåligt. Jag säger inte att träningar går dåligt, det är inte jag. Men idag sa jag det. Flera gånger och kände ända in i hjärtat att jag var så missnöjd..


Mentalt. Jag sitter fast mentalt. Vi hoppade en trekombination och ett plank på rakt över. De sista och det första hindret i kombinationen hoppade vi över in mot väggen, alltså snett och fokus låg på att kunna förändra sits och fokus mot hindren.
Alltså kunna använda en lättare sits där höften vreds fram mer och sedan en djupare sits där man på ett annat sätt kan inverka. Inga problem. Det funkade hur bra som helst. Jag kände att jag kunde fokusera på smådetaljer. Jag kunde förändra små saker.
Sedan höjdes det och det tar emot att skriva att det bara låg på 90 cm... Det är rent ut sagt löjligt. Men jag bangade. Vi hoppade hela trekombinationen som dessutom låg på lite långa avstånd, 7,30 och 7,40 för att vara exakt och sista hindret låg på 90 cm.
Det var inga problem. Hoppade den flera gånger och det kändes inte högt... Inte jobbigt. Planket som stod på rakt över låg på 90 cm. Det travhoppade jag....  Det kändes inte jobbigt..
Alltså är det inte själva utförandet som jag brister i. Det är något mentalt - som inte behöver vara där. Hur kan det ta så lång tid att få ordning på??

Jag längtar till den dagen då jag sitter och tittar tillbaka på min blogg och känner igen mig i den här känslan, men som jag inte längre känner likadant inför. Det kommer bli skönt!

Vi tränade även på galoppombyten! Det var roligt. Det var en sådan grej som bara funkade när jag fick till det precis rätt. I korta drag (för att jag ska komma ihåg) så hindrade den nya yttertygeln den gamla galoppen, samtidigt som den nya innerskänkeln begärde den nya galoppen. Väldigt kort sagt. Följsamhet var dock nyckelordet!

Så ni hör ju själva! Det var mycket - nästan allt - som bara funkade. Fick även beröm för bland annat mitt skänkelläge. Väldigt roligt. Decibel var HUR FIN SOM HELST dessutom. Fräsch och pigg och på. Helt underbar! Det är väldigt roligt att sitta på en häst, som kan så mycket och är så lydig och veta att det är jag som gjort jobbet. Bara jag i stort sett, med hjälp från marken såklart =)

Ne, nu ska jag sluta klaga. Men det där lilla hålet i min mage, känslan av att aldrig komma någonstans, den har varit överväldigande idag. Suck.
Men på onsdag kör vi igen! Kl. 15. Det är bra när ens tränare flyttar till Göteborg så att han kommer lite närmare ;)

Kram på er!
/Myran