Det är faktiskt något jag ska skriva idag. En sak som jag inte ens själv vågat låta mig tänka fullt ut. Det är fult och ska inte vara så. Det ska inte vara så att en ridlärare, en människa som jobbar proffisionellt med hästar och ridning, är rädd för sin egen häst. 
Nej, inte rädd på det sättet att hon sätter sig på mig i stallet eller så. Men vissa saker som är så självklara för andra ryttare: 
Rida själv - alltså sitta upp i en paddock ensam och rida
Rida ut själv - skritta iväg på sin egna häst ensam - trots att man kanske talat om vart man ska och att man rider...
Ta in från hagen, gå och spänna sig hela vägen för att hon kanske kommer rusa fram eller skygga

Förstår ni hur detta känns? Jag är så van vid det att jag bara har lärt mig att de känslorna alltid kommer att finnas där. 
Rädslan finns ALLTID där i ridningen. Jag andas alltid lite fortare när jag är på bortesta halvan av paddocken, på bortersta delen av manegen och jag är alltid beredd på en skyggning vid hinderboden. 
Jag får aktivt alltid jobba för att tvinga mig att inte hamna på en liten volt i min "säkra hörna". 

Det här är sant. Det här är vardag för mig. Varje dag. Jag har en skyhög tröskel för att ta ut min häst från stallet och rida. 


MEN anledningen till att jag faktiskt mäktar med att skriva det här är att de här känslorna i stort sett har försvunnit. Ne, det var att överdriva, men jag ser fram emot att rida. Det pirrar sådär i hela kroppen när jag tänker på att jag kan gå ut och rida MIN häst när jag vill! Det är så det ska kännas ju! 
Jag har aldrig, aldrig i hela mitt liv känt såhär! 

Det här bevisar att man inte ska ge sig. De här känslorna har jag haft HELA MITT LIV med olika hästar. Nu, har det släppt. Nu kan jag nästan ta vilken häst som helst i stallet och gå ut och rida när jag vill utan att det känns jobbigt. Det är så otroligt skönt och vilken frihet!

Några redskap som hjälpt mig: 
- Bevis om att jag har kompetens
- Förhöjd kunskap och kompetens, det gör otroligt mycket
- Lösgaloppering. Hästen blir avspänd och avbusad om den är pigg. Det har hjälpt mig otroligt mycket!
- Att det får ta tid. Rädslor är starka känslor. Det är det och man kan inte forcera det. 
- Självklart att jag har min underbara underbara häst!

Så nu vet ni kanske ytterligare en sak om mig. Kanske något som ni inte trodde om mig. Men jag känner att jag kan bli en bättre ridlärare då också, med kunskapen om hur rädslor påverkar en. Det är många ryttare som är rädda. 

Dock är jag inte nöjd... 
Detta är ytterligare en sak jag inte velat skriva rent ut på bloggen. Antagligen för att jag vet hur långt ifrån jag är, att folk kan tycka saker "jamen hon har ju inte ens tävlat en meter än" och liknande. 
Men jag vill bli en elitryttare. I hoppning. Även i dressyr men där är inte drivet lika stort. Mitt driv i hoppningen är fortfarande 10 gånger starkare. 
Jag gillar dressyr, alla som träffat mig vet att jag förstår innebörden av dressyr, även hos hopphästen men det hade kännts som ett nederlag för mig om jag en dag bestämde mig för att satsa på dressyren istället för hoppningen... varför? Jag vet inte...
Det känns kanske inte som en värld jag vill leva i - vilket egentligen grundas på - ingenting. 
Jag vill vinna VM, jag vill vinna OS, jag vill vinna Världscupen jag vill vinna allt! Helst av allt på en egen uppfödning, eller egna uppfödningar kanske man får säga. 
Är det rädslan för att bli utskrattad som gör att jag inte vågar misslyckas? Är det det som gör att hoppnigen låser sig pga höjd? Är jag så in i bomben tvärsäker på att jag inte vill uppfylla någons dröm om att se mig misslyckas? Kanske

Nu har ni verkligen fått ta del av mina innersta tankar. En del av dem. Det finns fortfarande fler kvar såklart, men allting ska inte ut på en blogg heller. Men detta kändes som att det var dags.  
Tack för att ni lyssnat.

Kram
Myran