Det är intressant vad sorg gör med kroppen. Inte minst med psyket. Gick en runda med Midas nu på kvällen, tänkte ta 5 km i alla fall. Allting under det känns så futtigt. 
Inte för att jag brukar gå den på någon rekordtid men det brukar inte ta mer än en timme i alla fall. Jag kände mig inte nämnvärt trött, men tydligen gick jag betydligt långsammare än jag brukade. Kroppen är inte så dum den. 

Jag tror också att det är viktigt att man får göra det som man verkligen känner att man vill och behöver göra när man sörjer någonting eller någon. 
Det finns ingen mall för hur man ska bete sig. Vill man sitta och stirra ut genom en ruta någonstans, så ska man också få göra det. 
Vill man köra ett stenhårt träningspass ska man få göra det. Det krävs olika sätt för att få psyket att läka. 

Midas var glad i alla fall. I slutet av promenaden fick han bada i dammen också vid kransmossen. Jag har fortfarande ont i mina ben och det är ju inte så roligt, men jag får nog räkna med att det sitter i ett tag. Undrar bara hur mycket man får ta i. 

Men men. Jag avslutar denna dagen med detta inlägget. Jag orkar inte skriva några pepp eller djupa inlägg. Idag får ni nöja er med detta. 
Hela den här dagen tillägnas Cumulus. Lille plutt <3 Rest in Peace. 

Kram på er!
/Myran