Lufsen, min Lufsen
2014-01-29 | 11:54:14
| My life
"
Ambassadör.
Vi har ofta sagt att om Lufsen inte hette Lufsen så skulle han heta Ambassadör.
En ambassadör är för mig någon som står för något viktigt. Representerar något stort. Som finns där som ett slags monument över något som är värt att förstärka. Någon som själv är stark och orubblig - på ett bra sätt. Någon som påminner oss om hur det borde vara. Vad som verkligen betyder något.
Vi brukar alltid säga att Lufsen är vår ambassadör.
Inte minst på tävlingsbanan har han tillsammans med Myran visat att det inte finns något mäktigare än en drygt 800 kg tung ardenner på 170cm i mankhöjd som stadigare än de flesta dansar ihop höga procent i dressyrklass efter dressyrklass. Domare lämnar sina bås för att efter avslutad ritt komma ut och titta på denna fantastiska häst. Denna ambassadör för alla som inte ser ut att kunna utföra eller prestera lika bra som normen.
Han har förstås representerat oss mitt i Borås flera jular då han i folkmassorna tornat upp sig mellan julgranar och julstånd bärandes på ett lyckligt litet barn, lyftandes begreppet "ponnyridning" till nya höjder.
I hagen har han alltid varit den som visat att är man stor måste man vara snäll. Aldrig ngt bråk i närheten av Lufsen. Alltid fullt runt foderhäcken där han står.
Den kanske viktigaste uppgiften i hans liv har varit som vår arbetskamrat och vän. Alla som känner Lufsen vet att snällare får man leta efter. Många är de ögonbryn som förvånat höjts när bjässen under ägaren till ögonbrynen med lätthet utfört än det ena än det andra under ridpasset.
Men ingen har han dansat med som han gjort med Myran. De var ett team. Jag ska sakna att aldrig mer få se dem tillsammans i deras kürprogram till musiken från "Bergakungens sal". Jag ska sakna att hålla hans stora huvud i min famn. Att dra fingrarna genom den lockiga pannluggen. Stryka mina händer över hans magnifika hals. Att själv få sitta barbacka på hans starka rygg. Det är mycket jag kommer att sakna. För idag har vi förlorat vår ambassadör.
Lufsen var 17 år. Det fanns inget gammalt med Lufsen. Hans hjärta var starkt, hans lungor också, likaså viljan. Hans ögon var klara och pigga. Intresserade av världen omkring honom. Det fanns egentligen bara en sak som var gammal. Eller två. Hans framben. De klarade inte längre att bära sin stora stolta ägare. De var slut. Det är baksidan med att vara en pampig ardenner. En grym och obeveklig sanning.
Alla säger till mig att "17 år, det är gammalt för en så stor häst. Du ska vara glad att du fått ha honom så länge". Ja, det är jag. Men jag tycker nog att jag kunde fått behålla honom lite till.
Jag tror att drömmens värld och himmelriket ligger väldigt nära varandra. Nu ska jag gå och lägga mig och kanske - om jag har tur - så ses vi Lufsen. Och du kan visa mig en glimt av himmelen ."
Det är min mamma som skrivit detta om Lufsen och ärligt talat kan jag inte skriva något som är bättre. Det är precis såhär jag känner.
Jag och Lufsen har en låååång historia ihop. Vi har tävlat massor, vunnit massor upp till LA, fått högsta procent för dagen på en tävling och fått domare att gå ifrån sin plats bara för att ta sig en närmare titt på denna magnifika häst.
Vi har varit med på uppvisningar, jag gjorde mitt projektarbete ihop med honom (en kür) och vi har fått många att höja på ögonbrynen när vi visat högre dressyrrörelser än vad de trodde att en ardenner kunde utföra.
Vi har hoppat över en meter, vi har gått i fackeltåg ihop, vi har stått på Stora Torget i stan och haft hand om "ponnyridning". David fick lära sig rida på Lufsen först av allt. Det är Lufsen och jag som har stått där sena lördagkvällar, putsat på det sista inför tävlingen kommande dag och tvättat hans fina strumpor bak, hans vita svans och ryktat honom.. Det kommer aldrig igen.
Det är Lufsen som gick från att vara "seg" på lektion till att bli dressyrhäst på riktigt på under 30 sekunder när jag hoppade upp efter att en elev inte riktigt klarade ut honom.
Vilken häst.
Jag älskar dig Lufsen
1997 - 28 Januari 2014
Ardenner
Äg. Lena Magnusson
Kom till oss som föl.
Vi har ofta sagt att om Lufsen inte hette Lufsen så skulle han heta Ambassadör.
En ambassadör är för mig någon som står för något viktigt. Representerar något stort. Som finns där som ett slags monument över något som är värt att förstärka. Någon som själv är stark och orubblig - på ett bra sätt. Någon som påminner oss om hur det borde vara. Vad som verkligen betyder något.
Vi brukar alltid säga att Lufsen är vår ambassadör.
Inte minst på tävlingsbanan har han tillsammans med Myran visat att det inte finns något mäktigare än en drygt 800 kg tung ardenner på 170cm i mankhöjd som stadigare än de flesta dansar ihop höga procent i dressyrklass efter dressyrklass. Domare lämnar sina bås för att efter avslutad ritt komma ut och titta på denna fantastiska häst. Denna ambassadör för alla som inte ser ut att kunna utföra eller prestera lika bra som normen.
Han har förstås representerat oss mitt i Borås flera jular då han i folkmassorna tornat upp sig mellan julgranar och julstånd bärandes på ett lyckligt litet barn, lyftandes begreppet "ponnyridning" till nya höjder.
I hagen har han alltid varit den som visat att är man stor måste man vara snäll. Aldrig ngt bråk i närheten av Lufsen. Alltid fullt runt foderhäcken där han står.
Den kanske viktigaste uppgiften i hans liv har varit som vår arbetskamrat och vän. Alla som känner Lufsen vet att snällare får man leta efter. Många är de ögonbryn som förvånat höjts när bjässen under ägaren till ögonbrynen med lätthet utfört än det ena än det andra under ridpasset.
Men ingen har han dansat med som han gjort med Myran. De var ett team. Jag ska sakna att aldrig mer få se dem tillsammans i deras kürprogram till musiken från "Bergakungens sal". Jag ska sakna att hålla hans stora huvud i min famn. Att dra fingrarna genom den lockiga pannluggen. Stryka mina händer över hans magnifika hals. Att själv få sitta barbacka på hans starka rygg. Det är mycket jag kommer att sakna. För idag har vi förlorat vår ambassadör.
Lufsen var 17 år. Det fanns inget gammalt med Lufsen. Hans hjärta var starkt, hans lungor också, likaså viljan. Hans ögon var klara och pigga. Intresserade av världen omkring honom. Det fanns egentligen bara en sak som var gammal. Eller två. Hans framben. De klarade inte längre att bära sin stora stolta ägare. De var slut. Det är baksidan med att vara en pampig ardenner. En grym och obeveklig sanning.
Alla säger till mig att "17 år, det är gammalt för en så stor häst. Du ska vara glad att du fått ha honom så länge". Ja, det är jag. Men jag tycker nog att jag kunde fått behålla honom lite till.
Jag tror att drömmens värld och himmelriket ligger väldigt nära varandra. Nu ska jag gå och lägga mig och kanske - om jag har tur - så ses vi Lufsen. Och du kan visa mig en glimt av himmelen ."
Det är min mamma som skrivit detta om Lufsen och ärligt talat kan jag inte skriva något som är bättre. Det är precis såhär jag känner.
Jag och Lufsen har en låååång historia ihop. Vi har tävlat massor, vunnit massor upp till LA, fått högsta procent för dagen på en tävling och fått domare att gå ifrån sin plats bara för att ta sig en närmare titt på denna magnifika häst.
Vi har varit med på uppvisningar, jag gjorde mitt projektarbete ihop med honom (en kür) och vi har fått många att höja på ögonbrynen när vi visat högre dressyrrörelser än vad de trodde att en ardenner kunde utföra.
Vi har hoppat över en meter, vi har gått i fackeltåg ihop, vi har stått på Stora Torget i stan och haft hand om "ponnyridning". David fick lära sig rida på Lufsen först av allt. Det är Lufsen och jag som har stått där sena lördagkvällar, putsat på det sista inför tävlingen kommande dag och tvättat hans fina strumpor bak, hans vita svans och ryktat honom.. Det kommer aldrig igen.
Det är Lufsen som gick från att vara "seg" på lektion till att bli dressyrhäst på riktigt på under 30 sekunder när jag hoppade upp efter att en elev inte riktigt klarade ut honom.
Vilken häst.
Jag älskar dig Lufsen
Jag och Lufsen på maskeradhoppning som tornerekipage
Mitt projektarbete: Att göra en kür från grunden. Eget program, egenspelad musik. Ja.. Vi fick MVG ihop.
Är det NÅGON som vet vart den här filmen har tagit vägen??
Lufsen som tomtehäst i vårat fackeltåg. Alltid två eller tre småtomtar på ryggen.
På stora torget på ponnyridning.
Hoppträning. Det var under den här tiden som våran dåvarande tränare kom fram och bad om att få rida på denna mäktiga häst och sedan utbrast "Han springer inte bort med mig va??!"
En av favoritbilderna. Synd att inte alla kunde se honom i hans glansdagar! Vältränad och maffig. Han var så otroligt vacker!
Hans mycket rörliga underläpp. Stark som sjutton var den också.
En till av favoritbilderna. Jag hade klippt honom så att bara ett "L" och ett hjärta var kvar på var sida om rumpan. Vi vann den här dagen.
Tävling i Länghem. Vi vann.
Så mycket minnen. Jag bara hoppas att de kan få vara lika färska som de är just nu, hela mitt liv. Jag vill aldrig glömma en stund ihop med den här hästen. Tänk vilka avtryck de kan göra.
Lufsen Mitt projektarbete: Att göra en kür från grunden. Eget program, egenspelad musik. Ja.. Vi fick MVG ihop.
Är det NÅGON som vet vart den här filmen har tagit vägen??
Lufsen som tomtehäst i vårat fackeltåg. Alltid två eller tre småtomtar på ryggen.
På stora torget på ponnyridning.
Hoppträning. Det var under den här tiden som våran dåvarande tränare kom fram och bad om att få rida på denna mäktiga häst och sedan utbrast "Han springer inte bort med mig va??!"
En av favoritbilderna. Synd att inte alla kunde se honom i hans glansdagar! Vältränad och maffig. Han var så otroligt vacker!
Hans mycket rörliga underläpp. Stark som sjutton var den också.
En till av favoritbilderna. Jag hade klippt honom så att bara ett "L" och ett hjärta var kvar på var sida om rumpan. Vi vann den här dagen.
Tävling i Länghem. Vi vann.
Så mycket minnen. Jag bara hoppas att de kan få vara lika färska som de är just nu, hela mitt liv. Jag vill aldrig glömma en stund ihop med den här hästen. Tänk vilka avtryck de kan göra.
1997 - 28 Januari 2014
Ardenner
Äg. Lena Magnusson
Kom till oss som föl.
Blir ledsen när jag läser om Lufsen. :(
Fick aldrig chans att rida på honom, men av det ni beskriver så framträder det en härlig häst i texten..
Lufsen kunde ha haft ett bättre hem iallafall, det är en sak som är säker!
Kunde INTE ha haft ett bättre hem såklart ska det stå.. >:-{
Så fint, Myran och så fina bilder <3. Ni har verkligen varit med om mycket ihop. Vilket ekipage ni var <3.
Åh, så underbart! Red själv ardenner innan. Den vackraste hästrasen heltklart!
http://agnesbjurek.blogg.se/ 2014-02-01 | 17:32:27
Vilket fint inlägg, och vilken fin häst!! KRAM
http://annasaraisakson.blogg.se 2014-02-01 | 17:38:29