Jag måste åka till stallet
2014-01-29 | 13:00:28
| My life
Jag måste åka till stallet nu. Kroppen är inte riktigt som den ska. Tung och sorgsen helt enkelt. Jag har ont i huvudet och all kraft går fortfarande åt till att förstå vad som har hänt. Jag trodde att jag inte skulle känna såhär. Så många hästar som vi fått ta bort, så många gånger jag blivit ledsen och gråtit över dem.
Lika många gånger som jag ganska lätt tagit mig tillbaka till vardagen. Dagen efter har varit tung men ok. Jag har älskat alla hästar vi tagit bort. Men ingen har varit som Lufsen.
Det är en helt annan sorg jag bearbetar just nu. En panikartad ångestladdad sorg som inte tagit slut efter en dag. Jag har fått ställa in lektionerna idag, jag orkar inte. Det har inte heller hänt innan... Jag har ibland nästan varit rädd för mig själv när jag inte känt mer än jag gjort. Nästan försökt frammana någon sorg eller reaktion.
Jag trodde jag skulle behöva göra det nu med. Känna efter extra noga.
Det gjorde jag inte. På ett sätt var det skönt, men fy vad tufft det är att brottas med. Nästan det värsta av allt är att ingen kan förstå, förutom mamma, vad den här hästen har betytt för mig. Fina Lufsen.
Men mitt i allt detta har vi 30 andra hästar som behöver vård. Daglig skötsel osv. Jag har fortfarande kvar min prinsessa. Decibel. Vad händer när inte hon finns mer?
Så nu åker jag till stallet. Tar mig igenom dagen med det allra viktigaste och sedan åker jag hem igen. Jag orkar inte mer. Hade tänkt rida ut med Decibel. Det var planen. Men ne. Inte idag.
Det spelar ingen roll att det "bara" var en häst. Han har varit min kollega, min nära vän och min tävlingskamrat. Inte "bara" en häst.
Är det någon som har bilder eller filmer på Lufsen? Snälla skicka dem till mig. Jag vill så gärna ha så mycket jag kan kvar av honom.
/Myran
Det är en helt annan sorg jag bearbetar just nu. En panikartad ångestladdad sorg som inte tagit slut efter en dag. Jag har fått ställa in lektionerna idag, jag orkar inte. Det har inte heller hänt innan... Jag har ibland nästan varit rädd för mig själv när jag inte känt mer än jag gjort. Nästan försökt frammana någon sorg eller reaktion.
Jag trodde jag skulle behöva göra det nu med. Känna efter extra noga.
Det gjorde jag inte. På ett sätt var det skönt, men fy vad tufft det är att brottas med. Nästan det värsta av allt är att ingen kan förstå, förutom mamma, vad den här hästen har betytt för mig. Fina Lufsen.
Men mitt i allt detta har vi 30 andra hästar som behöver vård. Daglig skötsel osv. Jag har fortfarande kvar min prinsessa. Decibel. Vad händer när inte hon finns mer?
Så nu åker jag till stallet. Tar mig igenom dagen med det allra viktigaste och sedan åker jag hem igen. Jag orkar inte mer. Hade tänkt rida ut med Decibel. Det var planen. Men ne. Inte idag.
Det spelar ingen roll att det "bara" var en häst. Han har varit min kollega, min nära vän och min tävlingskamrat. Inte "bara" en häst.
Är det någon som har bilder eller filmer på Lufsen? Snälla skicka dem till mig. Jag vill så gärna ha så mycket jag kan kvar av honom.
/Myran
Det gör ont, det gör väldigt ont och det spelar ingen roll att det är en häst, eller en människa. Sorg är smärtsamt.
Det var en väldigt fin bild du har på Lufsen, väldigt fin.