Våran prickige vän har fått sitt vardagsnamn Palantir, även om det är väldigt lätt hänt att kalla honom för Pricken fortfarande. Varför? Dunno... ;)

Men de här senaste veckorna har varit ganska intensiva för vår kamrat. Han är alltså 5 år gammal, inriden enligt uppgift men inte utbildad och känslig. 
Känslig kan man lätt säga att han är. Det small åt alla håll när vi försökte röra benen på honom det allra första. 

Så andra dagen blev det enkel longering runt hela ridbanan, alltså ganska mycket raka spår. Enda syftet var att han skulle få röra på sig och se sig omkring. 
Vi hade även första "piskterapin" vilket går ut på att få röra honom över ryggen. korset och benen med pisken utan att han flög i luften. Det var inte helt lätt. 

Två sådana pass till fick vi till. Vi kunde ganska snabbt konstatera att vi inte ville sätta oss på honom i första taget ;) Om man väl hade kommit upp så lovar jag att man snabbt som attan kommit av också. 
Så piskterapin fortsatte, med mycket bättre resultat. 
Han slog inte lika mycket åt pisken när man kom ner mot bakbenen, utan funderade lite grann istället. 

Efter ett par dagar släpade vi fram lådorna som vi  har och hoppar över. Det hoppade han på longerlina. Gick över förväntan och det som är så bra med att hoppa på lina är att man får igenom en del hjälper som kan vara svåra att komma åt från backen annars. Speciellt om hindret är lite tittigt. Super!

Efter en vecka hos oss fick han också vara med på våran löshoppning, vilket han gjorde med bravur. Väldigt bra gjort och lugn och fin och tittade "lagom" på hindren. 
Stor tumme upp. 

Dagen efter kom sadeln fram. HAHAHAHA säger jag bara. Det var verkligen preciiiis att jag och mamma kom undan innan det brakade iväg och här snackar vi rodeo. Jag säger bara att jag är glad att vi INTE la på den inne i stallet första gången för då hade vi inte haft något stall kvar. 
Jisses som sagt, men det slutade ganska snabbt och jag var väldigt glad över att alla regler vad gäller longering sitter så djupt i ryggmärgen att jag inte behöver tänka, annars hade det lätt kunnat bli väldigt farligt. 

Sedan hoppade vi lite med sadel också, men då var de flesta spänningar redan ute. 

Vi testade även lite piskterapi under magen när sadeln var på, vilket inte var helt populärt heller i början. Blev bättre. 

Dagen efter sadeldagen kom sadeln fram igen och både jag och mamma var redo för rodeo igen, men ack så fel vi hade. Visst måste man säga att han var något spänd, men ingenting när han fick börja röra på sig. Väldigt stort framsteg mot dagen innan. 
Nu fick vi även röra honom med pisken i stort sett överallt, om man hade lite känsla, och sadelterapin (dra i stigläder, klappa i sätet mm) kunde börja. Det tog han bra när man visade lite vart ramen var. 
Fin häst. 

Idag kom andra steget i terapin på Tokarp ;) 
Tanken var att han skulle få gå lite med fölen och Allegra för att få lite hästsällskap (han har varit ensam i hagen sedan han kom till oss) så vi släppte dem i paddocken som är ganska stor. 
Gick bra till en början och jag gjorde iordning stalljobbet som vanligt. 
Hörde efter ett tag ett himla liv från paddocken och där springer Palantir omkring som värsta tigern och ser ut som att han ska döda de små stackars unghingstarna. (Chuck blev så rädd att han gnäggade medan han sprang omkring och Mistral blev utpressad genom staketet.....) Då blev Myran lite tjurig och släppte tillbaka Allegra med föl till sin vanliga hage och släppte ut Melwin med Palantir. 
Melwin satte sig på Palantir. Fniss. 

Sedan fyllde vi på med de andra hästarna i den vanliga hagen. De hälsade och sprang och till slut var han en i gänget. 
Jag tror att Palantir själv hade kallat den här metoden för chockterapi ;) 

Så nu står han med de andra i hagen och funderar. Imorgon får vi se vad han säger om livet. =) 
Jag säger bara en sak; Underskatta aldrig uppfostringen hästarna får i en bra flock.

Ciao. Nu blev det en väldigt snabb recension om Palantirs första veckor hos oss.

Kram!
/Myran