Idag vann jag och Decibel en viktig seger. Eller ja, mest jag. Decibel verkar inte så bekymrad om saker och ting. Men idag hoppade vi 120 "ensamma" med lite mammas hjälp. Hur roligt är inte det då? 

Det enda jag hade ute var en bom på 10,5 m ifrån hindret, två språng och hoppade först 90, sen, 100 och sedan 110 innan vi slutligen höjde till 120. Så jävla roligt!
Decibel bara flög över allt och sprången blev inte perfekta och det gjorde det nästan ÄNNU bättre! Vi fixade det även om vi inte kom helt hundra rätt. 

Passet började med trav i båda varven, följt av galopp på lång tygel med fokus på min följsamhet och balans. Sjutton vad jag behöver träna på det. Men VARJE pass ett tag så kommer det sakta bli bättre och bättre. 
Efter det hoppade jag fram på en mur på ca 60 cm och rullade sedan över ett par räcken på diagonalerna som också var mellan 50 och 60 cm.

Det kändes faktiskt himla bra! :D 

Sen kommer en känsla jag inte tycker om. Att jag ändå inte duger, att jag bara hade tur, att jag gjorde så att Decibel aldrig nåsonsin vill hoppa över 80 cm igen osv. 

Förstår ni hur destruktiva tankar jag har kring det här? Det är ju sjukt. Men nu måste jag intala mig att känna att jag faktiskt lyckades. Vad spelar det för roll om jag inte vågar imorgon? Jag vågade idag!

/Myran