Har precis kommit hem från en väldigt trevlig promenad med hund och pojkvän. Har även käkat negerbollar för glatta livet och ska nu ut och grädda lite pannkakor. 
Tro det eller ej, men mitt koncept eller tackling av sorg är nästan alltid att planera. Visst är det konstigt? 
Jag sätter gärna tänderna i något riktigt riktigt stort projekt och jobbar som en tok med det tills allting har lagt sig lite grann och det är likadant den här gången, nu med Teddy... 

Jag har börjat planera Tokarps 30 års jubileum och har faktiskt kommit ganska långt tycker jag. Skickat iväg ganska mycket roliga mail, fått en del svar, spånat på idéer osv osv.
Jag älskar planeringen och har fått mycket erfarenhet av det av alla familjedagar och öppet hus. Hade jag inte jobbat med det jag gör hade jag jobbat med ngt som handlade om projekt tror jag =) 

Men som sagt; pannkakorna gör inte sig själva. 
Imorgon är det läkaren som gäller igen. Det gör rätt ont ärligt talat och jag är väldigt trött... 

Kram på er!
/Myran 

Jag och Faramir