-

Det här är så svårt...

2013-06-27 | 00:09:53 | My life

Jag har tänkt börja på det här många gånger under dagen.. Funderat på hur jag ska skriva, börjat skriva och raderat allt... Det finns liksom inget sätt att säga det här på som är... värdigt och tillräckligt.
Vi har mist vår älskade Mille... Minst 10 år för tidigt... Han var bara 10 år... Han skulle leva hos oss tills han blev gammal och tiden var inne... Det blev det inte. Han blev bara 10 år..

Mamma skrev en så fin grej så jag citerar rakt av..
"Jag har förlorat många fyrfota vänner i mitt liv. Jag vänjer mig aldrig men jag kan tycka att jag lärt mig lite om hur jag själv reagerar i sorgen och smärtan. Det gör det lite lättare.
Jag vet att jag måste igenom vissa stadier, att jag måste fatta och genomföra vissa svåra beslut. Att jag blir ledsen och utmattad.

Att stå vid sidan av en gammal, sliten och trött, kanske sjuk, kamrat som man levt och arbetat med under många år, och inse att det är slut, är tungt. Men det är livet. Jag har tvingats acceptera det som det är. Jag har tvingats ta mitt ansvar, många gånger..

Det är när livet tar slut alldeles för tidigt och av "fel" anledning som det jag lärt mig inte riktigt räcker till.

Så var det igår, när vi inte fick med oss vår underbara Mille hem från Husaby hästklinik. Vid hans återbesök (efter försök med behandling trots dålig prognos) konstaterades att han var sämre än innan och att det nu inte fanns ngt hopp kvar. Han hade artros och pålagringar i sin höftled och led av ganska svår smärta. Vi fick hjälp på kliniken med att avsluta hans liv.

Det känns riktigt svårt att fatta att Mille inte längre lever och jag tycker det känns så orättvist. Bara tio år gammal och så stark och full av liv. Så vacker.

Mille, jag har svårt att hitta en hälsning till dig som inte känns fel. På något vis känns det som att jag svikit dig. Men du ska veta att du är älskad och oerhört saknad. Vet också att jag är väl medveten om hur svårt det blir att ersätta dig. För att inte säga omöjligt. Jag vill att du ska förstå att jag inser att du kämpat med allt vi bett dig om.

Ha det fint på dina felfria bakben tillsammans med våra vänner i Trapalanda.

Lena ♥"

Det är precis så jag känner. Det är inte rättvist och jag kan inte riktigt acceptera det.. Jag har också lärt mig hur jag fungerar i de situationer vi har varit tvugna att ta bort en häst.. Men jag har aldrig vart med om att behöva ta bort en häst, bara pga ett ben! Allt annat funkade och var friskt! Det känns så otroligt orättvist och fel!
Mille ska egentligen vara kvar... Så känns det.

Men det var inte schysst mot honom.. Han hade ont och blev inte bättre.. Bara sämre.

Jag har haft Mille som lite min egen. Det är inte jättemånga hästar som jag tar till mig så snabbt som jag gjorde med Mille och det var jag som red och utbildade honom. De flesta blir mammas hästar från början och kanske lite mer mina efter hand, men Mille har alltid varit "min".

Jag kommer inte glömma att han alltid var lättare att rida barbacka. Att jag alltid hade Mille som lösning om jag hade en rädd ryttare, att han ALDRIG gjorde något dumt någonsin. Åh fina häst..

Jag kommer att sakna dig så otroligt mycket men jag vet att du har det bättre nu... Jag vet att du kommer hitta våra hästar på Trapalanda och jag vet att hela ditt väsen kommer att finnas kvar på Tokarp. Jag vet det.
Din Myran ♥