Idag har vart en mysig dag på något sätt. Det har inte hänt något speciellt utan det har bara varit en sån där... Härlig dag. =) 

Jag har gjort illa mina händer, båda lillfingrarna och sidan av handen mm. Jag har skott min häst fram =) När jag i fasa trodde att jag hade tagit för långt kommer mamma in och säger att jag kan ta typ lika mycket till utan att vara i närheten av något som skulle kunna skada henne. 

Ni som undrar vad fan jag håller på med. Skor min egen häst??! Det är inte något nytt egentligen för mig. Jag har tappskokomptens, har slagit på ett par skor och är jävligt noggran med allt jag gör. Jag kan hovmekanismen, anatomin och har X antal timmar bredvid duktiga hovslgare. Så Nej.. Jag kastar mig inte på min hästs stackars hovar och "testar" mig fram. Bara vill klargöra.. 

Men i vart fall... Det tar ett tag innan man är van, kan alla rutiner, kan alla delmoment innan de kommer automatiskt. Jag HATAR den här tiden... När det man gör inte känns heeeelt hundra. 
Jag vet inte om ni känner igen den där känslan? Ni vet när man känner att det är något man inte ser. Att man inte har vana nog att se de små grejerna som är avgörande för hur bra det blir? 
Så känns det när jag skor än så länge. 
Jag är orolig för att sömmen ska komma för högt, jag är orolig för att sömmen ska komma för lågt. Jag är fruktansvärt rädd för att skon inte ska ligga plant, att den ska trycka på strålen och sen när jag tänkt på allt detta: Att skon inte ska sitta kvar. 
Ja.. Där hör ni.. 

Imorgon är jag all by my self med henne och de satans bakskorna. Det är bara att gräva fram all erfarenhet och kunskap jag faktiskt har... Se till att använda det och börja träna. 

Decibel verkade i alla fall nöjd över sina framskor. Hoppas hoppas att de sitter kvar nu bara ;) 

Ja.. Det blev tydligen ett inlägg till. Detta blev långt ;) Byter rubrik också. 

ni vet; Inga hovar ingen häst. 
Den meningen ekar i huvudet på mig hela tiden när jag skor. Det ska tas på allvar verkligen.