Jag tror att det är lätt hänt att glömma att jobb som vi faktiskt lagt på våra "problemhästar". Hur många kommer egentligen ihåg hur det var tidigare? 

Kommer ni tex ihåg...
Tera. Som det var två personer som kunde rida henne? I halva hennes liv var hon en av de svåraste hästar som vi jobbat med och hon var dessutom inte en problemhäst. Hon föddes hos oss med ett väldigt speciellt humör. Hade man inte balansen där man skulle pep hon åt andra hållet kvickt som attan! 
Hon sprang så att det blev hovspår 1 m utanför staketet för att hon låg i kurvorna, det tog helvetes lång tid innan det gick att korta eller länga stiglädren utan att hon flippade ur för att hon kände stigbyglarna på ett annat ställe!
Tera. Som nu går med ALLA lektioner. Som många har som sin favorit. 
Förstår ni vilket jobb som låg bakom??!

Lufsen... 
Han har heller aldrig vart någon problemhäst, men oj vad mycket jobb både jag och mamma har lagt ner på honom. En ardenner utbildad till 1m hoppning, och LA+ i dressyren. 
Han har vunnit en mängd dressyrtävlingar och fick till och med bästa procent på en hel tävling en gång!
Förstår ni hur många timmar av slit och arbete som ligger bakom??

Rochallor....
Han förstod inte hästarnas eget språk. När de sprang åt ett håll gick han sakta åt andra hållet, han var arg och hade ont. Han stegrade sig och blockerade oss så fort han blev stressad. Han blev stressad av att gå, i hans ögon, åt fel håll. 
Han bröt sig ur ALLT för att han ville vara tillsammans med en speciell häst. Han sprang över allt! Han såg inte människor...
Det tog ett bra tag innan mamma kunde rida förbi grinden utan att behöva sitta av för att han reste sig på bakbenen och slog av. Han var nervös, hade problemhovar och hade aldrig fått lära sig vart gränserna gick. Han kunde blivit farlig. 
Förstår ni hur mycket jobb det har tagit för att han ska vara där han är idag?? Innan han ens fick gå med på en endaste lektion?? 


Legat..
Det står i hans köpekontrakt att det inte går att lyfta hans ben... Han var så stel i länden att han var halt! Han fick vara med om många tillfällen med akupunkter, ordentligt jobb på lina och skogsterapi för att överhuvudtaget hålla. 
Nu är han levnadsglad, pigg och älskar speciellt att hoppa, som han gjort tidigare i livet. 
Även här krävdes mycket jobb och mycket känsla för att det skulle bli som det har blivit. Nu kan en nybörjare lyfta fötterna på honom... 



Repooc Ecila
Han stegrade sig, slog över, ville inte och stängde av. Det krävdes ett par fighter, många timmar med förståelse och timing. Han krävde inhoppning och ryttarkänsla ut i fingertopparna och han behövde någon som drog ur honom ur hans förfärliga gramanform. 
Han går redan lektion. Han kan nästan gå med vem som helst på nästan alla lektioner. Han är toppen och har redan fått massa "anhängare" som tycker om honom. 
Det tog många timmar där med. Massa ryttarkänsla och mycket mycket jobb. 



Denenda....
Hon stod på bakbenen, sprang, sparkade och tjurade. Hur många timmar tog inte det att göra henne till en respektabel ponny igen? 
Hon är verkligen en toppenponny nu! Men kommer ni ihåg? Hon sprang, det gick inte att få tag på henne i hagen, hon sparkade och det var väldigt få som kunde rida henne. Mycket jobb återigen... 



Det är så många fler.. men här kom en liten påminnelse. Innan ni kastar ur er det ena och det andra, den är så lätt, eller det är inte svårt med den, om vare sig det är hästar eller ryttare; fundera på vilket jobb som ligger bakom. 

Melwin gick inte att träns, Camaro var utdömd för fång, Tornado gjorde caprioler, DeSoto var vild och galen, Decibel gick inte att böja, Oudega var sjuk av stress, Naxos var osäker och svårriden you name the hores and I can tell her story.... 

/Myran