Söndagens förmiddag avklarades i stallet. Det allra första som stod på schemat var träning med tävlingsspecialen. Det var första gången på MÅNADER som jag red Decibel. Helskotta vad hon var på! 
Jag tänkte det innan att hon säkert kunde vara pigg och glad och det var hon verkligen. Herregud. Mitt största mål var att inte gå av och ställa in henne. Jag var asrädd speciellt första delen. 
Hon kändes som en bomb och den enda bomben jag vet om är Skuggans bomber. Dem sitter man inte kvar på och det sitter nog fast i bakhuvudet på mig än.. 

Själva övningen var egentligen inte så svår, eller ja, övningen som jag gjorde den tål väl att sägas. ;) Jag fuskade med en del grejer.

*Uppehåll för att jag måste byta dator för den här dri+ver mig till +vansinne när den trycker in plus framför mina +v...... BRB* 

Nu sitter jag vid en mycket trevligare dator. Utan massa extra plustecken och skit. 

Jo, träningen. 

Jag är så nöjd, och mest över mig själv idag faktiskt. Decibel var ju pigg och på och ville bara få hoppa och jag i stort sett skakade där uppe på hästen under vissa tidpunkter. 
Men jag tog faktiskt tag i det. Sänkte kraven som jag hade satt upp från början - började fokusera på att faktiskt fixa det mentala och ja.. Jag gjorde det faktiskt. 
Det var ett par gånger som jag kände att "ne, nu går jag av och ställer in hästen" men jag gjorde det inte. Det är en seger och för första gången NÅGONSIN tror jag, så klarade jag av att komma ur det mentala stadiet när jag bara vill fly och hela mitt jag säger att det är livsfarligt att vara där jag är. 
Jag är faktiskt stolt över det!

Jag gjorde allt som jag skulle. Backade inte på något, inte på det sättet så att jag inte gjorde det i alla fall - ridningen var ju inte bra men jag gjorde det. Om ni förstår ;) 
Decibel småbockade dessutom efter varje hinder typ. Verkligen ingenting hemskt eller otäckt men det är bara känslan av att det kan hända som gör att jag blir livrädd... 
Men så kände jag också att; va fan, jag har en superfin unghäst där inne i stallet som troligtvis och förhoppningsvis kommer att vara en livsglad stark unghäst när jag börjar rida honom. Jag måste flytta min tröskel lite grann för att fixa det - och tycka det är roligt! 

Jag kunde till och med tycka att Decibel var lite söt när hon skuttade efter ett hinder. Det gör jag inte när jag är paralyserad så det är ju också ett steg i rätt riktning. 

Det lustiga var att allting tog så mycket längre tid när jag blev rädd. Svänga, bromsa upp, eller vad som. Allting tog en extra vända genom huvudet och var tvungen att bearbetas till minsta beståndsdel. Det tog verkligen all min kraft att få det att funka men jag gjorde det! :D 

Nu blev det ett långinlägg igen. ;)