Min mamma har ordet...:

Tissen - Svenskt Halvblod. född 1983

Från tidigare nämnd hästhandlare hade jag en inridningshäst som jag senare tog på foder. Hon var då dräktig. Efter fölning och vistelse hos hästhandlaren för ombetäckning skulle fölet komma tillbaka. 
När hon åter kom till oss var hon sjuk i lunginflammation och med hög feber. Hon hade dessutom ohyra och var parasitangripen. 
Hon stod i Skara på veterinärinrättningen i 5 veckor utan att de kunde sätta fingret på vad det var för fel. Än mindre bota henne.... 
Hon slutade att äta och rasade i vikt. Till sist ville samtliga veterinärer att hon skulle avlivas och obduceras. 
Vi hade ett svårt att fatta detta beslut och bestämde med veterinärerna att åka dit och "titta på  henne och vara beredda på att åka hem med en tom transport". 
När vi anlände till kliniken fick vi vänta utanför medan de gick in i sjukstallet för att hämta henne. Jag hade varit där en gång och hälsat på henne och sedan dess hade hon blivit så mycket sämre. 
De fick stötta henne när hon gick för att hon inte skulle falla omkull. 
Den korta promenaden ut på gräsmattan var grymt mödosam. Hno var bara skinn och ben och hade stora ödem - vätskefyllnader - under buken. 
Dessa berodde på att hon var så utmärglad... Hon sänkte ytterst långsamt huvudet och sträckte på sin magra hals ner mot marken för att peta i sig några strån av den kortklippta gräsmattan. Bara denna enkla manöver tog flera minuter. 
Jag insåg direkt att vi inte hade något annat val än att följa veterinärens rekommendationer och låta avliva henne. I samma ögonblick som jag skulle säga detta tog veterinär Karin Atterberg till orda och sa att hon inte sett henne så pigg på länge. Att hon trodde att hon började äta för att hon kände igen oss och fick lite livsglädje tillbaka. 
Jag trodde inte mina öron och förstod plötsligt hur dålig hon måste ha varit om detta var en förbättring. 

Vi fick antibiotika med oss hem för en vecka för längre trodde de inte att hon skulle överleva. 
Väl hemma hjälpte vi henne in i en box och vi hade redan tagit hem bästa vännen Tabasco - en fadersgestalt för Tissen. Han stod i boxen intill. 
Jag bäddade åt mig själv bredvid henne för att vaka. Vi hade fått stränga order om att inte lämna henne ensam och att ha ena handen på telefonen för att ringa nödslakt. Hon skulle inte behöva ligga och dö om hon blev akut sämre. 
Vi gav henne lönnlöv att äta enligt en gammal huskur samt filmjölk för magen. Efter några dagar var jag tvungen att åka och jobba ett par timmar och lämnade henne med "vikarie". 
Under tiden jag var borta blev hon sämre. Febern steg och hon blev liggande. När jag kom tillbaka stod jag i valet och kvalet. Skulle jag ringa? 

Var detta så långt det gick?
Jag ville ju inte att hon skulle lida.. 
Vi gjorde ett sista försök att lyfta upp henne på benen - och hon stod! Efter det vände allt. Sakta men säkert kom hon tillbaka till livet - och krafterna till henne. 

Jag hade min vän i många år efter det. Tissen dog hemma 24 år gammal. 

Visste ni att Tissen är mamma till Faramir och Tiara? Visste ni också att hon betäcktes med Aerline för inte så jättemånga år sedan men det blev tyvärr ingenting. 
Tissen var en av mina favorithästar på Tokarp. Det enda hon gjorde var att springa. Hon bockade ALDRIG! Min drömhäst!

/Myran