Toxie, New Forest (Teras mamma)
Deer (Loppan), New Forest, född 1987
Bagheera - Korsningsponny

En hästhandlare som min mamma haft en del problem- och inridningshästar ät kontaktade henne för ytterligare ett uppdrag - inridning av två ponnyer - 4 och 5 år gamla. De skulle transporteras dit tillsammans. Eftersom en av dem hade föl (Toxie) vid sidan, kom de överrens om att hon skulle hämta den andra senare. 
Toxie var en brun D-ponny, mager och rädd med hemska hovar. 
Hennes lilla föl var full med löss, kallades av den anledningen för "Loppalus". Därav hennes smeknamn "Loppan" som har följt henne hela livet. 
Den sista hästen visade sig vara helt ohanterad och hade inte varit i närheten av människor. Hon var inföst i en lastbil och avsläppt direkt i en box. 
Mamma förstod varför hon skulle hämta henne själv när hon insåg att det skulle ta lång tid att bara få på henne en grimma och in henne i transporten. 
Bagheera, som vi kallade henne, var den magraste häst hon dittills sett. Hovarna lika hemska som Toxies och hon led av en juverinflammation som blivit kronisk. 

Informationen mamma kunde få om dessa tre stackars hästar var att de gått på en lösdrift hos en annan, mycket oseriös, hästhandlare med fribetäckning. 
Det handlade givetvis om att tjäna pengar på fölen. 
En ny, ambitiös djurskyddsinspektör i det aktuella området gjorde att hästarna gömdes i en lada. Fodret som slängdes in var för det första inte tillräckligt och för Bagheeras del i stort sett oåtkomligt då hon var ranglåg. 
Ladan mockades inte på hela året och när våren kom och när de undernärda hästarna fölade i gödselsörjan, dog Bagheeras föl. Det var så hon fick sin juverinflammation. 
Mamma köpte alla tre. 
Det tog veckor innan de kunde få hästarna att ens våga äta när de var inne i stallet. Kraftfoder visste de inte vad det var. Det kom också fram vid en senare veterinärinspektion att de var betydligt äldre än uppgift. 

Toxie hade ett väldigt snett framben på ett väldigt ovanligt ställe och det gjorde att hon lätt blev halt - utan större ansträgning än att bära upp sig själv. 
Toxie var hos oss resten av sitt liv. Efter 7 år fick vi ta beslutet att låta avliva henne när benet inte höll för betesgång längre utan hon till och från var flergradigt halt i hagen. 
Hon fick sluta sina dagar på sommarbetet, på hösten. 

Loppan, som var ett litet föl när hon kom med sin mamma till oss, behandlades naturligtvis mot sina löss. Hon levde också resten av sitt liv hos oss men fick i vintras somna in, 26 år gammal, pga ålder. Hon har länge varit en riktigt favorithäst på lektion och många älskade den här hästen! 
Hon fick även ett föl - Aragorn. 

Bagheera var den av dessa hästar som var mest illa däran. När vi lyckats vinna hennes förtroende så pass att vi kunde vara nära henne började vi behandla inflammationen. Den hade gått så långt att hennes juver var förstört. Eftersom hon var som en vildhäst i sina relationer till människor var det till en början bara den hon vant sig vid som fick komma intill henne. 
Detta innebar att det var otänkbart att låta en hovslagare verka hennes hovar. Mamma fick således själv sköta den saken och be min dåvarande hovslagare att inspektera så gott som det gick på avstånd. 

Från att ha varit fullkomligt skräckslagen inför människor blev Bagheera till slut en av våra absolut bästa arbetskamrater. Hon var älskad av alla våra elever och hjälpte många över sin ridrädsla. Vi hade turen att få ha henne kvar väldigt länge. Hon dog hemma vid en ålder på dryga 35 år. 

Bagheera i lösdriftshagen. Ser ni benet? Hon var lite av en olyckskorp. Hon fastnade i ett stenröse och drog sönder hela benet ända in till skelettet.. Därav blev benet tjockare än de andra, men utan att det gjorde ont på Bagheera. Det såg helt enkelt ut så efteråt och det var egentligen ett under att hon klarade sig då med. 

Jag hittade tyvärr inte något kort på Toxie... 

/Myran