...skriva här när det är massa att klaga på eller att jag känner mig dålig över något eller what ever men nu får det fan vara bra. 
Det är faktiskt en ytterst personlig grej, men det kanske på något sätt blir lättare om fler vet? Eller så blir det svårare? Jag vet inte.. Det kan ju inte bli värre med det i alla fall.. 

Ja, jag vet att jag är rädd för vissa saker men att det är så mycket bättre. För två, tre år sedan satt jag inte upp på alla hästar på Tokarp utan att känna mig rent av rädd, det gör jag nu. När jag blir osäker tänker jag "det är ett jobb" och så gör jag det. Kanske inte lika lätt som på de "ofarliga" hästarna, men jag gör det oftast lika bra om inte bättre. 

Jag har kommit på ett sätt som funkar för mig!

Talisman var en av dem.. 

Men när det gäller hoppningen. Det släpper ju aldrig! Jag blir så trött på det. Jag har hoppat för Ulf i 10(!!!!) år snart och kommer inte över min spärr på 90 cm. Jo, jag har hoppat över 90 cm ett betydande antal gånger, ärligt talat ganska ofta men jag är rädd. 
Rädd på ett sätt som gör att jag inte kan släppa det och rida ändå, som jag kan om jag sitter upp på en häst jag har stor respekt för. 
Jag hittar ingen metod likvärdig den när det gäller hoppning. Varför?? Det är ju inte farligt! Inte farligare än allt annat jag gör. 

Och alla som tror att det funkar genom att säga Äh, det klarar du lätt, du har ridningen för det, Det är bara att tänka bort att man rädd etc etc.;  Nej det är det inte.. Ja, egentligen skulle jag klarat det lätt och jag gör det när jag kan släppa rädslan. Jag har ridningen för det och mer därtill! Lätt! Men det mentala hänger inte med. Och ingen som inte vart med om det själv kan känna samma sak och förstå vad som försigår i mitt huvud. 
Men å andra sidan VET JAG att alla som håller på med hästar blir rädda någon gång. Kanske inte just för hoppningen, men för något annat. 

Jag vill så gärna. Jag vill verkligen hoppa men hur kan jag vilja något så gärna som jag blir så rädd för? Jag förstår inte det. Det är precis som när jag haft någon elev som vart så rädd så att de gråtit så fort de tänker på att sätta sig på en häst. Vad är det som driver? Vad är det i mig som säger att jag fortfarande ska vilja hoppa när jag inte vågar?? Det är ganska fascinerande. 

Nästan det värsta av allt igår när jag red på morgonen var att jag tyckte inte att hindren var höga. Jag kunde pränta in i huvudet att det såg inte så svårt ut och att själva höjden inte var det som gjorde att jag stod emot. Men vad fan var det då?? 
Jag sätter upp kilometerhöga murar som är omöjilga för mig själv att riva... 

Jag tror att jag behöver en häst som säger "Jo det gör vi" Även om hela mitt väsen säger "nej det tror jag inte att vi ska". För det är klart som fan att hästen blir osäker om jag blir det. 

För att avsluta positivt i alla fall.. 
- Jag är nöjd med min sits. Jag sitter där jag ska även om hästen stannar, går vid sidan etc. Jag är ganska sadelfast. tack och lov..

- Jag är nöjd med de sprången som faktiskt blev bra igår, lördag. det var ett par sådana också även om de kommer i skymundan..