Igår var jag inte riktigt på hugget kändes det som. Jag var osäker och inte alls så följsam och stark som jag brukar vara, speciellt i sitsen. Jag spände mig och väntade på att Bormir skulle göra något även om han kändes jättetrevlig egentligen. 

Vi red dressyr och det blev mycket på olika stora volter och lite fattningar samt mycket fokus på sitsen. Det tycker jag om. 
Boromir kändes trevlig, men inte riktigt framme. Han är ruskigt lätt i munnen och blir gärna lite kort och hög i halsen. Dessutom ger han gärna returer om man puttar till med spöet så allting är väldigt mycket avvägning. 

Jag kämpade på i alla fall och försökte pressa bort all osäkerhet. Så fort jag tänker "det här är ett jobb" brukar rädslan försvinna. Konstigt eller hur? 
Det funkar för mig och det är såååå skönt att ha hittat ett verktyg jag kan använda när jag blir osäker. Vet inte om det var ljumsken som spökade igen. Den har gjort lite ont ett tag igen.. Måste stretcha mer helt enkelt. Vart lite slarvig...

Allting blev bättre och bättre iaf och tur är väl det. Jag tror att jag är inne i en svacka med ridningen och man måste ha dem också. Allt kan inte bara gå rätt upp. Bara att fortsätta traggla på. Tror att jag är på en tröskel.

Kramar på er!
Har inte så mycket bilder på mig och Boromir ihop så det får bli från hoppningen förra året.