Ok, bara att inse. Han kommer att kallas för sparris ;) 

Igår åkte vi till Nygårn för att se om han ville vara med och hälsa. Inga problem som helst. Kom i stort sett först fram till mamma och knaprade gärna på lite morötter ;) haha! 
Väl utanför hagen var det lite osäkert om han verkligen ville in i transporten. Mellanväggen tog vi ur så det var brett och bekvämt för honom att åka, men han tyckte fortfarande att det var lite läskigt. 

Men det gick sååå mycket snabbare och lättare än förra gången (när vi skulle till betet). Det var inte alls samma "bara bort"-känsla den här gången även om det började med det. 
Ingenting upp på bakbenen eller kasta sig. 

Efter att han gått på en gång, tog vi ut honom och gjorde om det. Tre gånger tror jag. Alla de andra gångerna gick han bara rakt in, men såg fundersam ut. Vad har han vart med om egentligen?? 

Han såg ut som att himlen skulle falla ner och att alla sorger fanns på hans manke. Men jag tror att det kommer att gå  bra. Han har sunda ögon som går att läsa och det tycker jag om. 
Hela han stängs av så fort det händer något eller man ber om något och det går inte att nå honom. Det verkar vara hans sätt att försvara sig. 
Stackarn. 

Men nu har vi i alla fall fått lite tid med honom. Nu går han på bete med de andra hästarna, de stora på ett fetare bete, vilket han behöver. Han är inte direkt tjock. 

Jag samlade ihop lite bilder på honom från överallt på nätet, även lite nya. Så det är inte jag som tagit korten. 


















De flesta bilderna kommer från den HÄR bloggen =) 

Han har likadana ögon som Oudega hade. Osäkra och ängsliga. Som att något skulle hända när som helst som de inte kunde ta itu med utan bråk. 

Kramar!
Myran