Nu snackar vi "rädsla"
2012-12-21 | 23:36:12
| From my point of view
Idag hände något som nog aldrig hänt mig. Jo, jag har vart rädd innan ifall någon missat det och idag hände samma sak som jag känner igen så väl..
Inget ont om Skuggan, han är en pärla på de flesta sätt, snällare än så finns inte, men hans bockar sitter kvar i ryggmärgen på mig och känslan av när det snart kommer, den sitter hårdare än något annat.
All energi som finns i hästen bara samlas under en, om man försöker böja av, eller flytta undan för innerskänkeln, så fungerar det någorlunda, men ingenting hindrar att hästen håller på att explodera.
När det börjar bli för mycket, när småsaker utlöses, småbockar, skyggar eller liknande, Den känslan får mig alltid att bara vilja kliva av och gå in.
På riktigt.
Decibel var så himla pigg idag. Det var ett tag sedan vi hoppade sist och hon tyckte helt enkelt att det var skitkul. Jag värmde som vanligt, galopperade mycket åt båda hållen och började sedan travhoppa som vi skulle göra. Första och andra gången funkade finfint, men sen blev det hetare och hetare och till slut började jag känna igen den fruktansvärda känslan av att inte veta vad jag ska göra för att klara av det.
Jag slutade hoppa, småpratade med mamma om hur jag skulle göra, men det kändes inte som jag kunde göra något av det. Inte utan att åka av.
Ingen förstår heller hur Decibel kan kännas så. Hon är ju gudasnäll och egentligen vem som helst kan rida på henne. Ingen förstår hur hon kan förvandlas till en bomb och det känns verkligen som att den ska explodera ut i en serie bocksprång över hela banan.
Jag travade lite grann, försökte pysa ut det där överskottet på energi jag inte behövde..
Men det som var BRA med det här passet (det finns alltid bra saker med pass) var att jag började tänka: Jag ska hitta ett sätt ur det här.
Inget ont om Skuggan, han är en pärla på de flesta sätt, snällare än så finns inte, men hans bockar sitter kvar i ryggmärgen på mig och känslan av när det snart kommer, den sitter hårdare än något annat.
All energi som finns i hästen bara samlas under en, om man försöker böja av, eller flytta undan för innerskänkeln, så fungerar det någorlunda, men ingenting hindrar att hästen håller på att explodera.
När det börjar bli för mycket, när småsaker utlöses, småbockar, skyggar eller liknande, Den känslan får mig alltid att bara vilja kliva av och gå in.
På riktigt.
Decibel var så himla pigg idag. Det var ett tag sedan vi hoppade sist och hon tyckte helt enkelt att det var skitkul. Jag värmde som vanligt, galopperade mycket åt båda hållen och började sedan travhoppa som vi skulle göra. Första och andra gången funkade finfint, men sen blev det hetare och hetare och till slut började jag känna igen den fruktansvärda känslan av att inte veta vad jag ska göra för att klara av det.
Jag slutade hoppa, småpratade med mamma om hur jag skulle göra, men det kändes inte som jag kunde göra något av det. Inte utan att åka av.
Ingen förstår heller hur Decibel kan kännas så. Hon är ju gudasnäll och egentligen vem som helst kan rida på henne. Ingen förstår hur hon kan förvandlas till en bomb och det känns verkligen som att den ska explodera ut i en serie bocksprång över hela banan.
Jag travade lite grann, försökte pysa ut det där överskottet på energi jag inte behövde..
Men det som var BRA med det här passet (det finns alltid bra saker med pass) var att jag började tänka: Jag ska hitta ett sätt ur det här.
BARA att jag tänkte det var ett framsteg. Första tanken var inte "jag måste av så fort som möjligt" utan "hur ska jag lösa det?"
Det tål att sägas att jag försökte hitta lösningar i en situation som jag vanligtvis bara flytt ifrån och det är jag NÖJD MED!
Jag hatar att känna mig som ett offer. Ett offer kan inte ändra på något och det blir bara utsatt för saker och situationer. På det sättet kommer man inte ur NÅGONTING.
Så; Hur ska man då hantera sin rädsla? Jag tror att man behöver eliminera allting som man själv ser som misslyckande.
Jag tänkte själv på just den här lektionen att "om jag bara fortsätter hoppa så är jag nöjd. Gör jag det inte har jag misslyckats" men det gjorde jag inte. Jag misslyckades inte alls, även om jag inte hoppade något mer.
Om man kan släppa pressen man känner och släppa att man inte får misslyckas tror jag att mycket av rädslan försvinner.
Jag är inte direkt rädd för att ramla av, det har jag gjort mycket och sällan skadat mig, men jag är rädd för att tappa kontrollen och bli ett offer som inte har något att säga till om.
Detta är min ackilleshäl. Jag är dåligt mentalt tränad och har fastnat i ett ekorrhjul som bara snurrar runt tills JAG, och bara JAG sätter stopp för det. Det är JAG som måste lära mig hantera det, ingen annan kan göra det åt mig.
Vet ni: Just nu blev jag fatiskt sugen på att Decibel skulle vara likadan imorgon på träningen som hon var idag. Det är också ett framsteg ;)
I ett riktigt svagt ögonblick på träningen idag kände jag: HJÄLP, tänk om det är sån här hon egenltigen är och med så mycket vilja att hoppa. Tänk om jag ALDRIG kommer kunna/våga rida min egen älskade häst på det sätt som jag ska?! Det var en av de värsta tankarna jag haft hittills. Vad skulle jag ta mig till om jag inte kunde visa min häst från sin bästa sida?
Sen red mamma på henne. Tack tack tack! <3 Hon märkte inte av det där explosiva som jag kände. Hon kände vart problemet satt med en gång istället och åtgärdade det istället för att fisrida och hoppas att inget händer. Jag ser upp till min mamma =)
Decibel svarade inte för skänkeln. Alls.. och hon har ruskigt svårt att sätta in sina bakben under sig.
Så kom ihåg det här Myran: Du SKA kunna sätta igång henne i trav utan att få någon taktändring eller tempoändring. Du SKA kunna stanna henne utan att fram- eller bakkärran dör.
Hon MÅSTE svara på skänkeln.
Nu vet jag att det blev ett väldigt långt inlägg, men detta är något som gör mig sååå frustrerad och ledsen och arg. Mina ambitioner ligger på elitnivå, men min mentala nivå ligger på 60 cm på den snällaste ridskolehäst. Förstår ni hur frustrerande det är???
Det tål också att nämnas att detta inte riktigt är samma sak som hopprädslan. Där är det mycket höjden som spelar roll, eller känslan över att inte rida tillräckligt bra för att klara en viss distans.
Det jag pratar om nu är den djupaste rädslan över att dö som sköljer över. Det känns som att "stannar jag kvar här kommer jag att dö eller något ännu värre hända" och jag vet att det inte är så. Rent mentalt vet jag det egentligen, men det hjälper inte.
Någon som känner likadant? Vad är eran rädsla? Har ni någon gång faktiskt tagit tag i rädslan, gjort er medvetna om den och jobbat på att få bort den?? Jag lyssnar gärna.
På den här träningen var jag livrädd för att inte räcka fram och över oxern som var mittenhindret av tre. Det är hopprädsla.
På den här träningen var jag rädd i stort sett hela tiden. Jag var heeeeela tiden spänd och förväntade mig att han skulle bocka.
På den här träningen var jag inte ett dugg rädd. Det är otroligt ovanligt. Det är i stort sett ALLTID någon gång under ett pass som jag blir rädd. Det är något jag fightas med varenda lektion och varenda träning. Fan vad smal jag var dessutom ;)
Här var jag så rädd som jag var idag. På precis samma sätt. Men hon är vacker iaf =)
Det tål att sägas att jag försökte hitta lösningar i en situation som jag vanligtvis bara flytt ifrån och det är jag NÖJD MED!
Jag hatar att känna mig som ett offer. Ett offer kan inte ändra på något och det blir bara utsatt för saker och situationer. På det sättet kommer man inte ur NÅGONTING.
Så; Hur ska man då hantera sin rädsla? Jag tror att man behöver eliminera allting som man själv ser som misslyckande.
Jag tänkte själv på just den här lektionen att "om jag bara fortsätter hoppa så är jag nöjd. Gör jag det inte har jag misslyckats" men det gjorde jag inte. Jag misslyckades inte alls, även om jag inte hoppade något mer.
Om man kan släppa pressen man känner och släppa att man inte får misslyckas tror jag att mycket av rädslan försvinner.
Jag är inte direkt rädd för att ramla av, det har jag gjort mycket och sällan skadat mig, men jag är rädd för att tappa kontrollen och bli ett offer som inte har något att säga till om.
Detta är min ackilleshäl. Jag är dåligt mentalt tränad och har fastnat i ett ekorrhjul som bara snurrar runt tills JAG, och bara JAG sätter stopp för det. Det är JAG som måste lära mig hantera det, ingen annan kan göra det åt mig.
Vet ni: Just nu blev jag fatiskt sugen på att Decibel skulle vara likadan imorgon på träningen som hon var idag. Det är också ett framsteg ;)
I ett riktigt svagt ögonblick på träningen idag kände jag: HJÄLP, tänk om det är sån här hon egenltigen är och med så mycket vilja att hoppa. Tänk om jag ALDRIG kommer kunna/våga rida min egen älskade häst på det sätt som jag ska?! Det var en av de värsta tankarna jag haft hittills. Vad skulle jag ta mig till om jag inte kunde visa min häst från sin bästa sida?
Sen red mamma på henne. Tack tack tack! <3 Hon märkte inte av det där explosiva som jag kände. Hon kände vart problemet satt med en gång istället och åtgärdade det istället för att fisrida och hoppas att inget händer. Jag ser upp till min mamma =)
Decibel svarade inte för skänkeln. Alls.. och hon har ruskigt svårt att sätta in sina bakben under sig.
Så kom ihåg det här Myran: Du SKA kunna sätta igång henne i trav utan att få någon taktändring eller tempoändring. Du SKA kunna stanna henne utan att fram- eller bakkärran dör.
Hon MÅSTE svara på skänkeln.
Nu vet jag att det blev ett väldigt långt inlägg, men detta är något som gör mig sååå frustrerad och ledsen och arg. Mina ambitioner ligger på elitnivå, men min mentala nivå ligger på 60 cm på den snällaste ridskolehäst. Förstår ni hur frustrerande det är???
Det tål också att nämnas att detta inte riktigt är samma sak som hopprädslan. Där är det mycket höjden som spelar roll, eller känslan över att inte rida tillräckligt bra för att klara en viss distans.
Det jag pratar om nu är den djupaste rädslan över att dö som sköljer över. Det känns som att "stannar jag kvar här kommer jag att dö eller något ännu värre hända" och jag vet att det inte är så. Rent mentalt vet jag det egentligen, men det hjälper inte.
Någon som känner likadant? Vad är eran rädsla? Har ni någon gång faktiskt tagit tag i rädslan, gjort er medvetna om den och jobbat på att få bort den?? Jag lyssnar gärna.
På den här träningen var jag livrädd för att inte räcka fram och över oxern som var mittenhindret av tre. Det är hopprädsla.
På den här träningen var jag rädd i stort sett hela tiden. Jag var heeeeela tiden spänd och förväntade mig att han skulle bocka.
Här var jag så rädd som jag var idag. På precis samma sätt. Men hon är vacker iaf =)
du prickar väldigt rätt när du uttrycker dig, raring. Du har ett fantastiskt sätt att dela med dig och förmedla din känsla och du är otroligt generös med det du tycker är jobbigt. Well done! Det är en fin häst du har och vi ska nog fixa det;) Pok!
Tycker det är intressant att du skriver om rädsla osv, för det är något som alla på något vis känner. Alla är vi rädda för något.
Min ena häst (den jag rider mest) är bakskygg och vi har haft stora problem att sitta upp på honom, och han har även blivit skraj under ridningen och skenat osv. Men just uppsittningen är det som har skrämt mig genom de åren vi haft honom. När jag väl sitter på honom så känns allt bra och där är jag säker, liksom, men eftersom han dragit iväg vid uppsittning några gånger så sitter det kvar i bakhuvudet att han kanske gör det igen. Vi kunde inte komma upp på honom på en hel sommar (2011) och fick "rida in" honom på nytt. Han är vår första egna häst och vi hade inte "tänkt" oss att rida in vår första häst. Dessutom måste jag ändå säga att det hade varit lättare att rida in en helt grön häst, än en häst som var skraj och stack när man lyfte foten mot stigbygeln.
Det har blivit mycket bättre och vissa dagar är han som vilken annan häst som helst, men bakslagen kommer ibland tillbaka och det är det som sitter kvar i bakhuvudet.
En sak jag tycker alla ska tänka på, som är rädda för att göra något speciellt (tex rida eller hoppa osv osv) är: "Mod är inte att vara orädd, mod är att vara rädd och ÄNDÅ våga" :P Har hjälpt mig mycket att tänka så, för då ser man sig själv som modig istället för feg, för att man är rädd för något betyder inte att man är feg. Det kan också betyda att man är modig och därför hjälper det att tänka så, det är peppande för sig själv att se sig själv som modig istället för feg ;)
http://ricos.blogg.se 2012-12-22 | 09:51:13
Jag känner med dig något otroligt,och att läsa det du skrivit är som taget rakt ur min egen hjärna.<3...kram,god jul.
Alltså räddslan försvinner aldrig vilket kan vara ett störande moment men se det som något positivt! Att du är av kött och blod, du är människa liksom. Tänker du på vad som kan ske blir det värre, tro mig been there done that. Lugna dig ta ett djupt andetag och var inte på hugget, slappna av. Funkar alltid att tänka på annat också, men rider du ska du ju såklart tänka på ridningen. Tänk inte: nej nu bockar han, tänk att slappna av i den situationen men sätt dig i en sits som kan vara bra att sitta i om situationen skulle uppstå likaså ska du tänka på din uppgift du har när du rider. Tänk lite att ifall han bockar - säg till han på skarpen. Kanske han har ont? Kanske han har kul? hästar är märkliga på att visa sina humör, men hur ska dem annars kommunicera med oss två benta, vi har händer och uppfattande röst.