A Lifetime Moment
2012-04-04 | 22:26:12
|
Show me your horse and I will tell you who you are
Ett ordspråk som stämmer så väl när det gäller allt mellan människa och häst. Mitt inlägg kommer handla om känslan överlag som kan uppstå och vilken otrolig känsla det ger när allting på funkar. Allting ramlar på plats och när man blir "mannen (kvinnan) som pratar med hästar".
A horse without a rider is still a horse. A rider without a horse is only a human
Jag står i paddocken och den svarta virvlande manen tyder på en egensinnighet jag sällan sett hos en häst. Ögonen berättar sin egen historia och talar tydligt om hur hon vill att världen ska vara. På hennes sätt! Inte mitt.
Rycket i longerlinan kommer inte som en överraskning men hetsigare och mer intensivt än vad jag väntat mig. Hon rycker med mig ett par meter, slänger sig baklänges, för det mesta på bakbenen.
Hon är arg.
Allt avtar, frustningen som kommer är inte på grund av förnöjsamhet. Öronen klipper irriterat och det vackra stoet vill inte se sig slagen med en annan vilja.
Den andra explosionen kom kort därpå. Upp på bakbenen, snurrar runt och slår och visar med hela sitt explosiva jag att det inte är ok att säga till henne vad hon ska göra.
Detta pågår en tid. Både jag och stoet börjar bli matta. Jag vill inget hellre än att hon bara ska komma ner på jorden och göra som jag vill. Hon vill inget hellre än att jag ska försvinna från jordens yta och lämna henne i fred.
If your horse says NO have you probably asked her the wrong question.
Or asked her the question wrong.
Plötsligt vet jag vad jag ska göra. Lugnet sänker sig över hela mig och jag börjar kommunicera med stoet genom mitt kroppspråk. Hon tar in mitt språk och reagerar på det, på det sätt jag vill. Jag flyttar mig mot henne, hon flyttar bort från mig. Jag ber henne komma till mig och hon kommer.
Efter någon minut sänks stoets huvud och hon börjar tugga med öronen pekande ut ifrån sig.
Hon har koll på mig och undrar vad jag vill.
Detta är början till våran kommunikation.
Jag ber henne att stanna och hon lyssnar. Jag går fram och rör henne över hela kroppen och jag vill att hon ska stå stilla. Det gör hon. Hon frustar.
Varje steg jag tar har betydelse. Vilken intesitet det har, vilken riktning jag går åt, när jag tar steget och när jag slutar gå.
Och folk undrar varför det är svårt med hästar.
Even horses speak. You just have to listen
Detta var mitt första möte med det svarta stoet. Hon lärde mig hur mycket betydelse vårat kroppspråk har. Hur lätt vi kan visa hästen vad vi vill och få den att göra det vi önskar.
Gå alltid fram till en häst med ödmjukhet, känsla och kunskap och du kommer få en vän för livet.
Sincerly
Myran
When we ride a horse, we borrow freedom.
Ett ordspråk som stämmer så väl när det gäller allt mellan människa och häst. Mitt inlägg kommer handla om känslan överlag som kan uppstå och vilken otrolig känsla det ger när allting på funkar. Allting ramlar på plats och när man blir "mannen (kvinnan) som pratar med hästar".
A horse without a rider is still a horse. A rider without a horse is only a human
Jag står i paddocken och den svarta virvlande manen tyder på en egensinnighet jag sällan sett hos en häst. Ögonen berättar sin egen historia och talar tydligt om hur hon vill att världen ska vara. På hennes sätt! Inte mitt.
Rycket i longerlinan kommer inte som en överraskning men hetsigare och mer intensivt än vad jag väntat mig. Hon rycker med mig ett par meter, slänger sig baklänges, för det mesta på bakbenen.
Hon är arg.
Allt avtar, frustningen som kommer är inte på grund av förnöjsamhet. Öronen klipper irriterat och det vackra stoet vill inte se sig slagen med en annan vilja.
Den andra explosionen kom kort därpå. Upp på bakbenen, snurrar runt och slår och visar med hela sitt explosiva jag att det inte är ok att säga till henne vad hon ska göra.
Detta pågår en tid. Både jag och stoet börjar bli matta. Jag vill inget hellre än att hon bara ska komma ner på jorden och göra som jag vill. Hon vill inget hellre än att jag ska försvinna från jordens yta och lämna henne i fred.
If your horse says NO have you probably asked her the wrong question.
Or asked her the question wrong.
Plötsligt vet jag vad jag ska göra. Lugnet sänker sig över hela mig och jag börjar kommunicera med stoet genom mitt kroppspråk. Hon tar in mitt språk och reagerar på det, på det sätt jag vill. Jag flyttar mig mot henne, hon flyttar bort från mig. Jag ber henne komma till mig och hon kommer.
Efter någon minut sänks stoets huvud och hon börjar tugga med öronen pekande ut ifrån sig.
Hon har koll på mig och undrar vad jag vill.
Detta är början till våran kommunikation.
Jag ber henne att stanna och hon lyssnar. Jag går fram och rör henne över hela kroppen och jag vill att hon ska stå stilla. Det gör hon. Hon frustar.
Varje steg jag tar har betydelse. Vilken intesitet det har, vilken riktning jag går åt, när jag tar steget och när jag slutar gå.
Det spelar roll om jag stirrar på henne, har mjuka ögon eller om jag tittar åt ett annat håll. Allt spelar roll hela tiden.
Och folk undrar varför det är svårt med hästar.
Even horses speak. You just have to listen
Detta var mitt första möte med det svarta stoet. Hon lärde mig hur mycket betydelse vårat kroppspråk har. Hur lätt vi kan visa hästen vad vi vill och få den att göra det vi önskar.
Gå alltid fram till en häst med ödmjukhet, känsla och kunskap och du kommer få en vän för livet.
Sincerly
Myran
When we ride a horse, we borrow freedom.
Fint skrivet!
hålller med!
http://smatokarna.webblogg.se/ 2012-04-05 | 07:47:32