Thanatos

Det började en vårmorgon då jag och min far skulle ge oss ut på en långritt ihop. Jag älskade vårritterna och det har blivit lite av en tradition. Ända sen pappa lärde mig rida för 15 år sedan har vi ridit på långtur när de första vårblommorna spruckit upp från jorden.
Jag tog som vanligt mitt nätta lilla fullblodssto Morning, det enda fullblodet som fanns på vår ranch och pappa tog sin stadiga Machete. En Quartervalack och vår egen uppfödning till och med.

Jag visste redan från början vart vi skulle. Till Eagle Creek High. Det var en platå där man hade utsikt över hela vilda western enligt pappa.
Efter 16 timmars ritt var vi framme. Vi stod där tillsammans och tittade ut över världen och pappa påpekade hur lyckligt lottade vi var som hade äran att kunna se det här med våra egna ögon.
Det var då allting förändrades. Jag hann få en skymt av hingsten innan han var över Machete och formligen pressade honom mot kanten på platån. Jag såg i hingstens ögon att han ville döda honom.
Till slut orkade inte Machetes ben bära honom längre och både valacken och pappa tumlade ner för kanten på platån och var borta. Hingsten snodde triumferande runt och såg mig rakt in i ögonen som att han ville bekräfta tragedin han ställt till med. Sedan försvann han lika fort som han kommit. Det var första gången jag träffade Thanatos.

Hingsten var för mig inte okänd. Han var känd som mördarhingst i trakten. Enda synbara anledningen till att han anföll var för att döda.
I stan var de rädda för honom, sa att han var en demon från andra sidan. Att han var ett ont varsel.
Men jag visste bättre. Jag visste att mördarhingstar inte var demoner. De var djur med ett otroligt utpräglat revirstänkande som samtidigt fått tillräckligt med mod för att anfalla istället för att fly. Det var inget övernaturligt med Thanatos.
Dagen efter min pappas begravning svor jag en blodsed att jag skulle ge min far ett värdigt slut och tämja hingsten och kuva hans vilja för min eller döda honom.
Jag gav mig av redan nästa morgon. När jag passerade staden försökte folk förtvivlat få mig på andra tankar. Det var ett självmordsuppdrag sa de, att han dödar mig innan jag hunnit se honom, men jag lät mig inte skrämmas.
Efter två dagars ritt hittade jag en dold stig in till en gömd dal i berget. Det verkade vara en fristad för alla möjliga sorters djur och jag såg wallabys hoppa förbi och emuer vanka av och an på jakt efter mat. Sen såg jag dem. En stor hjord med vildhästar. De var alla möjliga sorter och mycket större än en vanlig hjord. Sen såg jag honom.
Han betade mitt bland alla ston och föl, ståtlig, vacker och med muskler av stål. Då lyfte han huvudet och såg rakt igenom mig och i hans ögon vaknade en eld som gav mig kalla kårar i hela kroppen. Den här gången backade jag. Jag kunde inte vinna.

Jag red iväg ett litet stycke där jag sedan ordnade ett läger att övernatta i. Morning band jag i ett träd.
När mörkret lagt sig över dalen smög jag iväg för att gillra en fälla. Jag hittade snabbt en färsk häststig som såg mycket använd ut och jag gillrade min fälla en liten bit utanför stigen. Jag visste av erfarenhet att de slugaste hästarna alltid gick utanför den upptrampade stigen för att inte lämna så tydliga spår.
Sedan la jag mig för att sova.

Jag vaknade av ljudet från ursinniga rörelser och skrianden. Hade jag fått jackpot redan första morgonen?
Ja, där stod han med snarat bakben och slog, stegrade sig och högg vilt omkring sig. Elden i hans ögon var om ännu mer genomträngande och jag beslöt att låta honom trötta ut sig själv.

Jag satt där ute i tre dagar och tre nätter och på fjärde dagens morgon var hingsten utmattad. Två extra lasson om hans hals fick vara min livlina och jag band dem ordentligt i varsitt träd.
Min plan var att få på tränset jag tagit med och sedan helt enkelt kasta mig upp och låta honom springa sig ännu mer utmattad eller springa ihjäl sig.
Tränset kom på med vissa svårigheter. Jag skar loss repet från hans bakben och kastade mig upp. Jag hade tagit med mig min pistol utifall att jag inte skulle klara av att kuva honom. Han slog och bockade så mycket han kunde men utan större framgång. Jag satt kvar och väntade.
I två timmar satt jag bara på hans rygg tills han till slut bara stod och flämtade. Då skar jag loss lassona som satt fastsurrade runt hans hals. Och det bar iväg.
Jag har aldrig känt en sån snabbhet i en häst. Aldrig en sådan ursinnig kraft som försökte bryta sig loss. Jag vet inte hur länge vi galopperade men allting slutade i en hysterisk bockande kamp.
Han slängde sig, stegrade, kickade och sköt rygg. I ett sista desperat försök att bli av med mig, slängde han sig ner på sidan men jag klamrade mig fast. Jag visste att det skulle ta slut här. Mitt på ett enormt öppet fält stod vi. Blommorna hade börjat komma upp ordentligt och jag hade brutit Thanatos vilja med min egen.

Jag förde oss tillbaka mot min ranch, genom staden. Folket hyllade mig och kallade mig för hjälte.
Det skrevs historier om mig. Om Jane och Thanatos, om den omöjliga kampen för hennes far och vilka hjältedåd de utförde efteråt.
Jag hade fått ge min far ett värdigt avslut och erövrat en häst som inte var från denna värld.
Jag var nöjd.

---

Detta är alltså min novell där vi skulle välja två drivkrafter och en plats och ett slut. Jag tycker att det blev ganska bra och jag tror att jag ska försöka göra en serie av detta. Jag tror den kan bli bra :P 

/Myran