Om någon säger varmblod tänker de allra flesta på den varmblodiga travhästen. Men det lustiga är att alla våra havlbod är svenska varmblod, det är bara att i vardagligt tal kallas de för halvblod. 

Halvbloden är idag otroligt olika till utseende och form, men ligger i toppen för våra sporthästar och har genom avel blivit extrema inom sitt område.
Det är ofta lätt att se skillnad på ett hopphalvblod och ett dressyrhalvblod.

Dressyrhäst, långa ben och långa linjer ofta väldigt högrektangulära


Hopphäst, höställd med kraftigt bakparti och ngt mer proportionerligt långa ben. 

---

Historia

Under 1800-talet försämrades Sveriges hästavel avsevärt vilket fick svenska staten att reagera. En organisation för remonthästar startades och staten införde regler för hästavel och tyngdpunkten lades på hingsthållningen och dess kvalitet. Målet var nu att ta fram allsidiga, hållbara ridhästar med ett gott lynne som skulle passa som både remont för armén och för privatpersoner som använde hästarna för körning och ridning. Grunden var de gamla svenska lanthästarna som hade använts i åratal inom både kavalleriet och bland bönderna.

Till hingstdepåerna Flyinge och Strömsholm inköptes hingstar från bland annat Danmark, Tyskland, Holland och England. Bland dessa raser utmärkte sig Angloaraber och engelska fullblod, Frieserhästar och Andalusierhästarna mest av de hästar som skulle korsas med de gamla lanthästarna för att få uthålligare, atletiska och snabbare hästar. Detta ledde dock till att den svenska lantrasen helt försvann. De svenska varmblodshästarna avlades nu fram på Strömsholm, Flyinge, Ottenby och det privata stuteriet Widtsköfle.

År 1874 inleddes hästpremieringar med stränga regler för hästarnas utseende, prestation och karaktär. Premieringssystemet kompletterades 1914 med lagen om hingstbesiktningstvång för att godkänna hingstar för kommersiellt avelsbruk och att utestänga olämpliga hingstar ur aveln. Ston fick endast betäckas med godkända hingstar. En stambok upprättades för rasen och år 1928 bildades rasens förening, Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Hästen i Flyinge, som tog över all registrering och förande av stamboken. 1888 avvecklade dock Flyinge sitt stuteri, Ottenby lade ner sin verksamhet år 1891 efter en eldsvåda och Strömsholm som hade anor från 1500talet lade ner all verksamhet utom hingstdepån som var igång fram till 1956. Enbart Widtsköfle i Skåne hade hand om aveln av den svenska varmblodshästen fram till 1922 då Flyinge öppnade sin verksamhet igen. Widtsköfle var då det mest framträdande och rekommenderade svenska stuteriet men avvecklades 1950.

Den nuvarande aveln strävar efter att få fram är en internationell sporthäst som skall vara ädel, elegant, hållbar, fertil och ha utstrålning. Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Hästen (ASVH) som bildades år 1928 arbetar för att stimulera den svenska varmblodsaveln och stödja uppfödarna och de regionala hästavelsföreningar som är medlemmar i ASVH. Det övergripande avelsmålet för Svenskt varmblod är: ”En ädel, korrekt och hållbar varmblodshäst som genom sitt prestationsinriktade temperament, sin ridbarhet, goda rörelser och/eller hoppförmåga är internationellt konkurrenskraftig.” Stamboken är fortfarande öppen för utländskt blod men stona eller hingstarna måste då vara godkända av föreningen.

---

Källa

/Myran