Karaktärsschema – Hissen fastnar

Hon förstod inte vart hon hamnat. Världen såg helt annorlunda ut och helt kaotisk. Det fanns inga öppna platser och inga träd. Det fanns bara betong. Höga betongkuber.
Kate följde strömmen in i en betongklump och in i en trång låda. Hon kände hur paniken tilltog då den började röra på sig.
Hon kunde inte förstå hur det gick till, eller om det ens om det skulle kännas så som det gjorde, men ingen annan verkade förvånad så hon svalde paniken och stod stilla. Den ena efter den andra hoppade av på olika ställen och när hon till slut stod ensam kvar med en annan person upptäckte hon vem det var. Det var bartendern från hennes älskade stad! Men han såg så annorlunda ut och hur hade han kommit hit?
Saken han hade på överkroppen såg så stel och slät ut och i handen höll han en väldigt fyrkantig väska. Allt han bar var svart. Byxorna såg ut att gå ihop med den konstiga jackan och skorna blänkte mer än hans…underbara… ögon.
Så många gånger hon fastnat vid hans blick när hon varit nere på puben i Buckeye. Det var en av de största anledningarna att hon gick dit.

Lådan ryckte till och allt stod stilla. Det blev svart. Hon var fast i en låda som tydligen kunde föra människor uppåt och neråt efter önskemål, tillsammans med hennes drömmars kille som såg ut som en alien, i en värld som var i totalt kaos, och de var ensamma. Vad gör man då?
Innan hon hann tänka mer slogs nödbelysningen på och ett grönt sken lyste upp rummet.
Då började bartendern prata.  

- Du kommer inte härifrån va?
- Öhm.. Nej, varför undrar du? svarade Kate nervöst men blev arg på sig själv över sitt oartiga svar.
- Har du varit på maskerad eller något?
- Va? Ne, jag brukar se ut såhär
- Säkert? Det är ganska.. eh, unikt
- Tack!

Kate förstod att hon misslyckats med det tafatta försöket att hålla hans intresse för henne vid liv och hon såg bartendern himla diskret med ögonen för att sedan titta bort från henne, tydligt beklämd av situationen.
Vilken katastrof, tänkte hon för sig själv och ville helst försvinna genom vad det nu var de var i. Då hördes ett ljud som kunde skära igenom vad som helst. Kate trodde att det skulle föreställa någon slags melodi, men ljudet var liksom pipigt och skrikigt och inte alls vad hon skulle kalla musik.
Jim tog upp en liten platta från sina byxor och började prata in i plattan. Ljudet försvann.
Kate tittade på honom och kom fram till att den här världen bara blev konstigare och konstigare för var sekund. Ne, hon kunde inte vara kvar här längre, här krävdes handling.
Hon tittade metodiskt omkring sig och upptäckte en fyrkant, i taket av lådan, som såg ut som någon slags utgång. Hon tog sats med hjälp av handikappräcket och lyckades få till ett kraftigt slag mot luckan som gick upp. Hon hävde sig upp genom hålet och ut genom en av de dörrar de tidigare åkt förbi som fortfarande stod öppen.
Hon var räddad.   

Kvar stod ”bartendern” med mobiltelefonen i handen, portföljen i den andra och tittade förvånat upp på flickan som såg ut att vara tagen ur en Vilda Västernfilm.
Han kunde inte undgå att bli en aning intresserad av henne trots allt.

/Myran