Ingen rolig känsla och egentligen är den ju helt obefogad, verkligen, men känslan är fortfarande kvar. Jag var så taggad för träning och tävling och det blev helt enkelt inte som jag tänkte mig. 
Jag är så otroligt tacksam över att jag fortfarande har kvar Decibel. För ett par veckor sedan kändes det inte som det var en möjlighet, att hon skulle fått sluta sitt liv ALLDELES för tidigt. Men hon klarade det ♥
Nu är det vägen tillbaka som är tragglig. Jag är varje dag rädd för att hon inte ska gå upp i vikt, att hon ska bli frisk och kry och bara få vara det resten av sitt liv. 

Skorvorna som hon har vid sadelgjordsstaden är inte värre men inte borta. Det får jag ta itu med på riktigt imorgon. Ryggonten har med största sannolikhet att göra med att hon är så mager så allting, även när hon typ rullar sig, gör ont.. ryggen sticker liksom upp... 
Så det hoppas jag bara ska försvinna när hon får lite mer fett på kroppen. 

Men jag vill träna och tävla nu! Jag är faktiskt lite sugen på att komma ut med Figaro på dressyrbanorna. Vad tror ni om det? =) 

Det var lite söndagstankar sådär. 

/Myran 

vad vi har hunnit med ändå! Tre år och säkert 1,5 år bort pga att krångel. Men jag älskar dig min lilla häst ♥