Torsdag - Träning?
2013-10-24 | 23:48:01
| My life
Ja, vad ska jag säga.. Jag som precis skrivit om att det inte finns dåliga ridpass osv osv. Det stämmer ju iofs men när man gråter mer av en lektion än man inte gör så kanske inte hela passet var enbart positivt. Jag red i alla fall Faramir och vad annorlunda han kändes!
På och stark och med, nästan från början. Väldigt roligt faktiskt och vi får se om det blir uppskattat imorgon =)
Vi hade totalt 4 hinder framme. En på varje diagonal och sedan två på en långsida. Det var 18 meter mellan de på långsidan.
Vi red först i förvänd galopp och hoppade fram på diagonalerna om jag minns rätt. Galopperade sedan över bommarna på långsidan på 7 språng och sedan på 5 språng över småhinder.
Sedan började det. 4 Språng var tufft... Då börjar man märka hur lite jag litar på mig själv och honom... Jag vågade inte ge allt jag hade och det tog ett bra tag innan jag ens kände att jag kunde ge mig på det och ha en sportslig chans att klara det.
Var nära på att åka av dessutom då vi kom på ett mycket kort femte språng ett par gånger... Red utanför och såg till att jag red hela vägen och kom efter mycket om och men på 4 genom allt.. Bara den pärsen gjorde att jag fullkomligt slut och ville bara gå in typ.
Sedan fortsatte det. Det som verkligen satte stopp var en oxer på typ 90cm. En helt vanlig jävla oxer. Jag vågade inte, eller rättare sagt; det totallåste sig. Jag kom ingenstans, ville bara gå och lägga mig och grina någonstans. Red på ett par gånger men vågade inte hela vägen...
Tog ett annat hinder, typ. Stannade på det för jag var så på backen... Började fundera på varför jag ens ville hålla på med det där... Sänkte, fortsatte ligga på backen och ja... Jag kom över ett kryss på 50 cm på sin höjd innan jag travade av.... Det gick bara inte..
Men, varje timme i sadeln är en värdefull timme.. Även de här gångerna. Jag fattar bara inte grejen. Jag känner mig totalt urusel. Ingen rider så fruktansvärt dåligt som jag just idag. Jag som vill vara bäst. Jag är det jag får att fungera. Och att vara en medelmåtta gör att jag får ångest... Det här ska jag vara bra på... Med vilken häst jag än sitter på... Det är liksom inte ok..
Det är ok att känna, inte ok att agera ut det... Inte om jag vill vara ett proffs...
Jag får rida dressyr i stället..
Ps.. Jag älskar verkligen min häst. Efter träningen när jag var klar med allt så ställde jag mig vid henne och storböla. Hon bara stod där, tryckt mot min kind och bara andades. Älskade fina häst. Ds.
Jag och Faramir för många år sedan på en Ulfträning. Som sagt; Faramir kändes jättetrevlig på det stora hela.. Skyller verkligen ingenting på honom. Det är jag som red dåligt...
På och stark och med, nästan från början. Väldigt roligt faktiskt och vi får se om det blir uppskattat imorgon =)
Vi hade totalt 4 hinder framme. En på varje diagonal och sedan två på en långsida. Det var 18 meter mellan de på långsidan.
Vi red först i förvänd galopp och hoppade fram på diagonalerna om jag minns rätt. Galopperade sedan över bommarna på långsidan på 7 språng och sedan på 5 språng över småhinder.
Sedan började det. 4 Språng var tufft... Då börjar man märka hur lite jag litar på mig själv och honom... Jag vågade inte ge allt jag hade och det tog ett bra tag innan jag ens kände att jag kunde ge mig på det och ha en sportslig chans att klara det.
Var nära på att åka av dessutom då vi kom på ett mycket kort femte språng ett par gånger... Red utanför och såg till att jag red hela vägen och kom efter mycket om och men på 4 genom allt.. Bara den pärsen gjorde att jag fullkomligt slut och ville bara gå in typ.
Sedan fortsatte det. Det som verkligen satte stopp var en oxer på typ 90cm. En helt vanlig jävla oxer. Jag vågade inte, eller rättare sagt; det totallåste sig. Jag kom ingenstans, ville bara gå och lägga mig och grina någonstans. Red på ett par gånger men vågade inte hela vägen...
Tog ett annat hinder, typ. Stannade på det för jag var så på backen... Började fundera på varför jag ens ville hålla på med det där... Sänkte, fortsatte ligga på backen och ja... Jag kom över ett kryss på 50 cm på sin höjd innan jag travade av.... Det gick bara inte..
Men, varje timme i sadeln är en värdefull timme.. Även de här gångerna. Jag fattar bara inte grejen. Jag känner mig totalt urusel. Ingen rider så fruktansvärt dåligt som jag just idag. Jag som vill vara bäst. Jag är det jag får att fungera. Och att vara en medelmåtta gör att jag får ångest... Det här ska jag vara bra på... Med vilken häst jag än sitter på... Det är liksom inte ok..
Det är ok att känna, inte ok att agera ut det... Inte om jag vill vara ett proffs...
Jag får rida dressyr i stället..
Ps.. Jag älskar verkligen min häst. Efter träningen när jag var klar med allt så ställde jag mig vid henne och storböla. Hon bara stod där, tryckt mot min kind och bara andades. Älskade fina häst. Ds.
Jag och Faramir för många år sedan på en Ulfträning. Som sagt; Faramir kändes jättetrevlig på det stora hela.. Skyller verkligen ingenting på honom. Det är jag som red dåligt...