Här kommer andra delen i min miniserie om vad jag helst inte ser i en Hästannons ;) 

 

 

Har under en ganska lång tid suttit inne på Hästnet om dagarna och kollat på annons efter annons för att det är roligt.
De få gånger jag hittade något som är intressant så vill, i alla fall jag, ofta se en film på hästen. Se lite hur den rör sig och helt enkelt hur den ser ut "IRL". 

MEN så kommer vi till det som man faktiskt vill se i en annons. Vad vill ni se? Vill ni ha en smärre långfilm, eller den "något spända" traven då hästen blir jagad runt i ridhuset eller den när hästen löshoppar 50 cm med tre ben över hindret i sken? 
Vi kan i alla fall hålla med om att det finns ganska många olika varianter på vilka filmer man väljer att lägga upp på sin häst i en annons. 

Jag tänkte, för skojs skull, skriva ut vad jag INTE är intresserad av att se i en annonsfilm. 

♥ 5 min med skritt. Det är, näst efter 5 min med trav, det absolut tråkigaste att titta på. Det räcker med 10 sekunder för att se att hästen rör sig rent, trevligt och avspänt. 

Något jag gärna ser däremot: 
Det är En halt och sedan återigen en övergång till skritt. Övergångarna är mycket mer intressanta än att se själva gångarten i flera minuter. 

♥ Hysterisk musik. Jag vill höra vad som hörs på riktigt. Dessutom kan viss musik både stjälpa och hjälpa en hästs rörelser. Oftast stjälpa. 

Något jag gärna ser däremot: 
Originalljudet helt enkelt. Något jag inte hört eller sett någon gång än är en muntlig beskrivning av hästen under tiden som filmen varar. Om man nu ändå ska lägga massa minuter på var och en av hästens gångarter så kanske en presentation av hästen samtidigt kunde göra det mer intressant.

♥ Samma som punkt nummer 1 fast i trav och galopp. Malande i samma gångart i samma tempo, gärna något inåtställd och bakom hand ;) 

Nägot jag gärna ser däremot: 
Massa övergångar. Skritt --> trav, trav -->galopp, Förutom det vill jag hemskt gärna se en REJÄL galoppökning och sedan upptagningen för att se hur hästen reagerar. Blir den stark, het eller hur reagerar den? 
Samt en halt efter en rejäl galoppökning är intressant att se. 

Gillade ni det här inlägget så kommer en nummer två imorgon ;) 

 

En sak som jag MÅSTE bli bättre på när det gäller bloggen är att skapa ett sammanhang. Jag läste i min pedagogikbok att en människa inte kan lära sig något alls utan att ha något att hänga upp det på. Tex. jag kan inte lära mig att jordgubbsylt ska bestå av socker och jordgubbar om jag inte vet vad socker och jordgubbar är för något. Ett mycket hastigt exempel, men ni kanske förstår. 

Så jag tänkte att så måste det ju vara med bloggen också? Får man inget sammanhang, där bitarna hänger ihop så kommer man heller inte ihåg något. 

Jag har precis suttit och knåpat ihop ett ganska långt inlägg om våra nyaste hästar, för de som inte internt hänger med på hur det egentligen är. 
Så nu tänkte jag berätta lite tanken med diverse hästsköp osv, inte allting för det har inte alla med att göra, men ändå grundtanken och för att få en del att förstå att vi inte spontant och slumpartat köper hästar bara för att det är kul... Vilket en del verkar tro... 
Ne, det är mycket tanke bakom. 

Så då börjar vi!
Vad tänker vi på när vi köper häst? När köper vi häst? Vad är kriterierna? Köpa osedd, hingst, sto, valack? Utbildad? Problemhäst? Unghäst? 
Det är så otroligt mycket som spelar in självklart. Vi har ett företag att tänka på. Vi vill kunna behålla våran goda hästhållning som gör och har gjort i över 30 år, att hästarna håller och tycker om sitt jobb. 

Samtidigt måste det gå ihop ekonomiskt - självklart! Annars funkar det inte att driva företag. 

Så med dessa pusselbitar att få ihop ska vi fundera på häst. 
Det som spelar in är framtiden. Vad kommer vi behöva för hästar? Hur lång tid tar det att slussa in en ny häst in i verksamheten. Några månader säger några. Vi säger; Minst några år. Då förstår ni kanske vilken framförhållning vi behöver ha med våra hästar. 
Nästa fråga är ju; vad har vi för grupper? Vilka hästar går mest? Vilka hästar vill vi avlasta. Vilka hästar blir gamla snart? 
Detta är en bråkdel av alla frågor vi måste ställa, och som vi ställer oss i stort sett automatiskt. 

Vi har kommit fram till att vi kan köpa problemhästar samt unghästar och utbilda själva. Det ger direkt en lägre inköpskostnad men samtidigt längre inkörsperiod. Hästarna måste vara redo innan de går med i verksamheten annars håller det inte. 
Mycket känsla, mycket kunskap och mycket tid ligger bakom alla våra hästar. Många har haft stora problem, lika många har vi  haft från början och ett fåtal har vi köpt för "nöjes skull" bara. 
Dessutom känns det bra att kunna ge hästar med problem en andra chans i livet. Det är de verkligen värda. 
Peppar peppar men än så länge har alla våra "problemhästar" rehabiliterats så bra att de kunnat må bra av att gå med i verksamheten. 

Ni känner ju säkert Rochallor, Ecila, Denenda, Åska, Melwin, Sam, Legat, Naxos, Oudega, Tera ja, i stort sett alla våra hästar. Inte för att alla de här ovan har varit problemhästar, men det har legat mycket mycket mycket MYCKET jobb bakom, som man lätt glömmer av. 
Jag blir lika förvånad varje gång jag tänker på att jag (knappt) och mamma var de enda som KUNDE rida Tera när hon var ung fram till att hon var runt 10 år.
Att Melwin, första året vi hade honom, stod på bakbenen och backade varenda gång man bad honom stå stilla, andra året grävde han gropar och tredje året stod han still.
Att Rochallor inte ens kunde hästarnas språk.

Det var en liten parentes, men det här ligger mig så nära hjärtat så jag vill verkligen bara att ni ska förstå och få en större förståelse för vad det är för verksamhet vi håller på med. 


Ridningen måste hålla en god kvalitet, därför måste hästarna må bra och vara utbildade. Vi ska ha OLIKA hästar har vi bestämt. Olika typer, temeprament, raser etc. Vi tycker att det är viktigt att våra elever inte bara kommer upp på hästar som gör allt jobb åt dem. 
Snacka chock när man kommer ut i världen och ska köpa egen häst... 
Dock ska de vara välutbildade och trygga. 
 
Så hur ser Tokarp ut om 5 år? En period som det mycket väl kan ta för en häst att bli en riktigt bra lektionshäst och jobbarkompis. 
Figaro är 20 år... Rochallor är 19 år... Sam är 19 år... Boromir är 16 år... Talisman är 20 år.... Ecila är 19 år.. 
Nu kanske ni ser varför vi köpt de hästar vi har =) 
Är det någon som kan räkna ut vilken sorts hästar vi kommer behöva i nästa intervall?  
Jag får knyta ihop lite här. Inlägget blev som vanligt längre än jag tänkt mig.

Vi behöver ha en planering som sträcker sig minst 5 år framåt i tiden. Det innebär att vi kan behöva göra investeringar som utifrån verkar ogenomtänkta, eller konstiga. Men så är inte fallet. 
Testa att driva ett företag, med ca 200 ridtimmar/vecka, drygt 30 hästar och håll det vid en god kvalitet. Då lär man sig ganska snabbt hur man måste tänka. =) 

Just det: på två man för det mesta. ;) 

Är det någon som läser min blogg som driver ett företag? 
Hur löser ni era problem? 

Jag kan ju även släppa bomben att jag inom en snar framtid kommer att driva ett eget företag vid sidan om stall Tokarp. I nära samarbete såklart ;) 

Jag fick en liten shoppingspree häromveckan, samma vecka som vi åkte till Ullared. Blev lite besviken över att jag inte fick med mig min sommaroutfit hem så jag åkte faktiskt ner till staden dagen efter och köpte lite mer grejer. Högsta prio var iofs skor men det blev lite annat också. 
Men det var inte det det här inlägget skulle handla om, utan min känsla över det här med att shoppa kläder. I min värld finns inget annat problem än att inte komma i kläderna man provar. Vadå för stort? Det händer väldigt sällan... 
Men den här gången gav jag upp tanken att leta reda på de största storlekarna på de "vanliga" avdelningarna i affären. Jag gick till XL avldeningen just för att slippa känna mig stor som ett hus. 
Och det var en väldigt mix av känslor kan jag säga. 

Att nästan inte hitta något som var tillräckligt litet för mig var den allra skönaste känslan jag upplvet på läääänge. Jag ligger precis i gränsen mellan den vanliga avdelingen och XL. 
Nästa känsla som kom var att jag ska se till att aldrig mer behöva köpa kläder härifrån... Jag har inget emot överviktiga... Kände att jag måste skriva det men jag har något gravt emot att jag är överviktig... 
Jag tror heller inte att jag skadar någon genom att skriva det här, trots att jag har många unga ögon på mig. Varför är det osunt att vilja ha en "normalvikt". Jag skriver inte om att hetsbanta, svälta sig eller kräkas upp det man precis ätit. 
Jag försöker hitta min mellanväg som gör att jag blir mer sund och lättare kan jobba med det jag gör. 

Jag har ganska länge velat skriva ett sånt här inlägg men jag har skämts för mycket... Jag kommer ihåg att en, som stod mig/oss ganska nära på den gamla tiden kallade mig för tjock ganska rent ut när jag vägde 62 kg.... Jag trodde på det då. Snacka om snevriden bild. 

Nu ramlade det här mycket välplanerade inlägget iväg på massa annat men det är just såhär det känns. En ofantlig mix av känslor där de allra flesta känslor inte är något positivt. 
Varför gör jag bara inte något drastiskt åt det?? 
För att jag har problem med det här. Helt enkelt. Som antagligen många andra överviktiga har, något som ingen normalviktig kan förstå om den inte gått igenom det själv. 

Så ni som säger: Men det är ju inte svårt när man vet hur; Fuck you! Ni har ingen aning om hur svårt det är. 
Därmed inte sagt att det är omöjilgt. 

Peppinlägg på förmiddagen? Nje, inte direkt men jag ville ändå få ur det ur systemet. 

Men däremot: 
Jag är nöjd över att ha: 
* Kommit igång ordentligt med promenerandet och faktiskt joggat lite också
* Kommit igång med 5:2 som faktiskt passar mig väldigt bra! 
* Köpt en del kläder som jag tycker är fina som jag inte behöver känna mig stor i! Vilket jag inet haft på ett tag.. 
* En enorm och otroligt vacker garderob när jag äntligen når min målvikt! 
Jag har speciellt en klänning som jag bara måste kunna ha på mig igen! Den är så vacker! =) 

Kram på er!
/Myran 

 

 

Idag vann jag och Decibel en viktig seger. Eller ja, mest jag. Decibel verkar inte så bekymrad om saker och ting. Men idag hoppade vi 120 "ensamma" med lite mammas hjälp. Hur roligt är inte det då? 

Det enda jag hade ute var en bom på 10,5 m ifrån hindret, två språng och hoppade först 90, sen, 100 och sedan 110 innan vi slutligen höjde till 120. Så jävla roligt!
Decibel bara flög över allt och sprången blev inte perfekta och det gjorde det nästan ÄNNU bättre! Vi fixade det även om vi inte kom helt hundra rätt. 

Passet började med trav i båda varven, följt av galopp på lång tygel med fokus på min följsamhet och balans. Sjutton vad jag behöver träna på det. Men VARJE pass ett tag så kommer det sakta bli bättre och bättre. 
Efter det hoppade jag fram på en mur på ca 60 cm och rullade sedan över ett par räcken på diagonalerna som också var mellan 50 och 60 cm.

Det kändes faktiskt himla bra! :D 

Sen kommer en känsla jag inte tycker om. Att jag ändå inte duger, att jag bara hade tur, att jag gjorde så att Decibel aldrig nåsonsin vill hoppa över 80 cm igen osv. 

Förstår ni hur destruktiva tankar jag har kring det här? Det är ju sjukt. Men nu måste jag intala mig att känna att jag faktiskt lyckades. Vad spelar det för roll om jag inte vågar imorgon? Jag vågade idag!

/Myran 

Förstår ni?! Idag har jag en ledig dag! ok ändring - idag har jag en ledig dag från stallet, men jobbar lite hemifrån istället. Har väldigt svårt att inte göra någonting nyttigt varje dag ;) 
Men tvn rullar lite sådär lagom tyst, jag sitter här och skriver på min blogg och katterna ligger och sover vid mina fötter. 

Jag har en mycket enkel planering framför mig. Ska diska lite, tvätta lite och slänga lite skräp ihop med min älskling när han vaknar. 
Innan dess ska jag läsa igenom papprena för egen företagare *dundundUUUUUUUU* och kanske även slafsa ihop lite papper så jag kan göra mig nyttig med pennan en stund. Får se får se. 

Har också funderat på saker som förändrats sedan säg ett år tillbaka. 
Det här med bloggmål. Jag har inga längre. Det är faktiskt skönt, att veta att det inte är det jag vill. Jag tycker att det är SJUKT kul när siffrorna går upp, men känner inte längre någon stress över att jag borde skriva mer, jag borde skriva ett sånt inlägg osv osv. 
Det är inte mitt mål i livet att driva sveriges största blogg längre. I början var det så. Att jag hade en enorm press på mig att göra den större! 
Men jag har taggat ner lite - eller rättare sagt; Omtaggat! Jag kan inte bli elitryttare om jag varje dag ska lägga 4 timmar eller mer på bloggande, right? 

En annan ändring är just den att jag verkligen VERKLIGEN vill satsa på hoppsporten! Jag känner det i hela min kropp när jag skriver det, jag ska komma till toppen! 
Jag har en början av en satsning redan hos mig. Jag har Decibel som är perfekt att träna på för mig just nu och som är snäll och ändå inte mesig. Perfekt!
Jag har Mistral som är snäppet "bättre" rent stammässigt och som förhoppningsvis kan hjälpa mig ett steg närme toppen än vad Decibel kan. 
Under tiden försöker vi ta fram så bra hästar som möjligt själva, har en bra start med Allegra som själv presterat bra och har en toppenstam, och jag ska alltid försöka ha ögonen öppna för möjligheter på hästfronten. 
Ni som rider lektion hos oss har antagligen en toppenhäst att se fram emot att få rida lite senare också ;) 

Lever jag ett lyxliv? Ja, men ett som kräver ett helvetes arbete =) 

/Myran 

Hittade ännu en toppenlista på Facebook. Ibland är den sida riktigt bra faktiskt. Dessa punkter är faktiskt väldigt tänkvärda och jag fann till min lycka att många punkter har jag redan tagit till mig. =) 
Hur mentalt starka är ni? 

1. Ödslar tid på att tycka synd om sig själv
Mentalt starka människor slösar inte tid på att tycka synd om sig själv eller deras förutsättningar. De tar ansvar för sina handlingar och resultat.

Det är sällan jag tycker synd om mig själv. Det här har jag redan annammat. =) 

2. Ger bort sin makt
Mentalt starka människor undviker att ge bort makten att känna sig underlägsna eller dåliga till andra. De förstår att de själva kontrollerar sina handlingar och känslor.

Det här är också otroligt skönt att känna att man har koll på. Detta har hjälpt mig mycket med min rädsla. Ingen får ta min makt längre och jag kastar inte bort den heller så att jag blir ett offer. 

3. Är rädda för förändring
Mentalt starka människor välkomnar förändringar och utmaningar. En miljö i förändring och till viss del osäkerhet kan ge en mentalt stark människa energin att göra sitt absolut bästa och prestera på topp.

Mindre bra på. Är livrädd för förändring. Det är skrämmande och svårt att förutspå och ja.. Den här punkten behöver jag bli bättre på helt enkelt. 

4. Slösar energi på sådant de inte kan påverka
Mentalt starka människor klagar inte på dålig trafik, borttappat baggage eller andra människor. De har förstått att det inte ger någonting att slösa energi på sådant de inte kan påverka och kontrollerar istället sin egen attityd till situationen.

Sällan jag slösar energi på sådant så ännu en punkt som känns väldigt bra! Enda gången jag blir stressad över det är när jag är sen till tävling. Då mår jag dåligt... 

5. Oroar sig för att göra andra nöjda
En mentalt stark människa oroar sig inte för att göra andra nöjda. De strävar efter att vara vänliga och rättvisa men är inte rädda för att gå sin egen väg och stå för sina åsikter.

En punkt som jag inte är bra på. Jag vill att alla ska vara nöjda med mig. Annars går jorden under ;) 

6. Fruktar kalkylerade risker
En mentalt starkt person är villig att ta risker, kalkylerade och genomtänkta risker. 

Är inte glad i att ta risker. Rent medvetet förstår jag att jag behöver göra det, men det undermedvetna är vääääldigt stark på det här planet...

12. Känner att världen är skyldig dem något
Mentalt starka människor förstår att de måste skapa sin egen framgång och känner inte att världen är skyldig dem någonting.

Världen är inte skyldig mig något. Det känns som en naiv och onödig tanke. Har aldrig tänkt så vad jag kan påminna mig. 



Aldrig förväntat mig omedelbart resultat heller. Så jag får nog ändå säga att jag är på god väg till att bli en mentalt stark människa. 
Bra punkter dessuom som verkligen känns rätt när det gäller mental styrka. 

Kram på er!
Kopiera gärna listan och kolla vad ni är bra/mindre bra på =) 

/Myran 

Det är faktiskt något jag ska skriva idag. En sak som jag inte ens själv vågat låta mig tänka fullt ut. Det är fult och ska inte vara så. Det ska inte vara så att en ridlärare, en människa som jobbar proffisionellt med hästar och ridning, är rädd för sin egen häst. 
Nej, inte rädd på det sättet att hon sätter sig på mig i stallet eller så. Men vissa saker som är så självklara för andra ryttare: 
Rida själv - alltså sitta upp i en paddock ensam och rida
Rida ut själv - skritta iväg på sin egna häst ensam - trots att man kanske talat om vart man ska och att man rider...
Ta in från hagen, gå och spänna sig hela vägen för att hon kanske kommer rusa fram eller skygga

Förstår ni hur detta känns? Jag är så van vid det att jag bara har lärt mig att de känslorna alltid kommer att finnas där. 
Rädslan finns ALLTID där i ridningen. Jag andas alltid lite fortare när jag är på bortesta halvan av paddocken, på bortersta delen av manegen och jag är alltid beredd på en skyggning vid hinderboden. 
Jag får aktivt alltid jobba för att tvinga mig att inte hamna på en liten volt i min "säkra hörna". 

Det här är sant. Det här är vardag för mig. Varje dag. Jag har en skyhög tröskel för att ta ut min häst från stallet och rida. 


MEN anledningen till att jag faktiskt mäktar med att skriva det här är att de här känslorna i stort sett har försvunnit. Ne, det var att överdriva, men jag ser fram emot att rida. Det pirrar sådär i hela kroppen när jag tänker på att jag kan gå ut och rida MIN häst när jag vill! Det är så det ska kännas ju! 
Jag har aldrig, aldrig i hela mitt liv känt såhär! 

Det här bevisar att man inte ska ge sig. De här känslorna har jag haft HELA MITT LIV med olika hästar. Nu, har det släppt. Nu kan jag nästan ta vilken häst som helst i stallet och gå ut och rida när jag vill utan att det känns jobbigt. Det är så otroligt skönt och vilken frihet!

Några redskap som hjälpt mig: 
- Bevis om att jag har kompetens
- Förhöjd kunskap och kompetens, det gör otroligt mycket
- Lösgaloppering. Hästen blir avspänd och avbusad om den är pigg. Det har hjälpt mig otroligt mycket!
- Att det får ta tid. Rädslor är starka känslor. Det är det och man kan inte forcera det. 
- Självklart att jag har min underbara underbara häst!

Så nu vet ni kanske ytterligare en sak om mig. Kanske något som ni inte trodde om mig. Men jag känner att jag kan bli en bättre ridlärare då också, med kunskapen om hur rädslor påverkar en. Det är många ryttare som är rädda. 

Dock är jag inte nöjd... 
Detta är ytterligare en sak jag inte velat skriva rent ut på bloggen. Antagligen för att jag vet hur långt ifrån jag är, att folk kan tycka saker "jamen hon har ju inte ens tävlat en meter än" och liknande. 
Men jag vill bli en elitryttare. I hoppning. Även i dressyr men där är inte drivet lika stort. Mitt driv i hoppningen är fortfarande 10 gånger starkare. 
Jag gillar dressyr, alla som träffat mig vet att jag förstår innebörden av dressyr, även hos hopphästen men det hade kännts som ett nederlag för mig om jag en dag bestämde mig för att satsa på dressyren istället för hoppningen... varför? Jag vet inte...
Det känns kanske inte som en värld jag vill leva i - vilket egentligen grundas på - ingenting. 
Jag vill vinna VM, jag vill vinna OS, jag vill vinna Världscupen jag vill vinna allt! Helst av allt på en egen uppfödning, eller egna uppfödningar kanske man får säga. 
Är det rädslan för att bli utskrattad som gör att jag inte vågar misslyckas? Är det det som gör att hoppnigen låser sig pga höjd? Är jag så in i bomben tvärsäker på att jag inte vill uppfylla någons dröm om att se mig misslyckas? Kanske

Nu har ni verkligen fått ta del av mina innersta tankar. En del av dem. Det finns fortfarande fler kvar såklart, men allting ska inte ut på en blogg heller. Men detta kändes som att det var dags.  
Tack för att ni lyssnat.

Kram
Myran 

Det är en ganska het debatt runt hästmänniskorna idag (eller ja.. Det är alltid heta debatter runt ryttare men just nu gäller det ämnet jag tänker skriva om) 
Frågan är: 
Är vi djurplågare som sätter oss på en häst, sätter en rem runt nosen på dem, eller en metallbit i munnen på dem. Låser in dem i små lådor med galler för (fängelse?) och lindar in dem i femtielva lager konstgjord päls för att vi själva tvunget ska raka av den? 
Det tål faktiskt att tänkas på. Jag är själv den som täckat min häst, dock med ett täcke, klippt pälsen på halsen på henne, sätter ett bett i munnen på henne och begär att hon ska bära runt på mig. Vilka friheter vi tar oss?

Att dessutom många ryttare kan med att vara respektlös mot hästen, kalla den fula ord, svära över den för att den "inte gjort rätt" osv osv. Det är faktiskt skrämmande. 

Så jag tycker faktiskt att man som ryttare ska tänka igenom de här frågorna. Är det verkligen ok att göra såhär med en häst? När vet man att det är ok? Är hästen glad? Får den ut något av vårat övergrepp? 
Vad skulle hända med hästen om vi inte red på den? Skulle den ens finnas kvar på våran jord? 

Jag har funderat om och kring det här ganska mycket, speciellt nu det sista. Debatter om Roll Kur, skarpa bett, gapande munnar, feta hästar, tvång att hoppa höga hinder - det är hett just nu!
Ok, inte lika mycket om feta hästar som om det andra, vilket för mig är minst lika illa som alla de andra ämnena. 

Jag står för det här: 
Jag är inte beredd att ge upp ridningen. Då har jag alltså kommit fram till att jag tycker att det är ok att sitta på en häst och begära diverse grejer. 
Jag är inte beredd att ge upp hoppningen. Jag känner själv i magen att det inte är värre att hoppa än att sitta på en häst. Det kan jag även känna att min häst tycker är roligt. Däremot att bara sitta i manegen och harva, utan bommar eller annan variation tycker jag INTE är ok. 

Hästen ska få leva i flock. Punkt. Jag är självklart för lösdrift! Det är sååå mycket naturligare än att stå inspärrad i en box, vilket jag INTE längre tycker är ok som hästens "hem". 
Sen att en lösdrift inte är precis samma sak som att hästen beter sig som i det vilda är en annan sak. Men det är fortfarande fan så mycket naturligare än att vara inspärrad. 

Attityden hos ryttaren ska alltid vara "vad var det jag gjorde som gjorde att hästen reagerade så". Aldrig "Vad dum den är" eller "vad krånglig du ska vara..." Ja, vi kanske uppfattar hästen som krånglig, svår eller bråkig men VARFÖR är den det? 

Det här med utrustning får folk att rasa just nu också. Bett... Bara man säger bett så får man en hel hög med NH människor på sig, och när vi ändå är inne på det; vad är en NH människa?? Jag ser mig själv med ett gott horsemanship. Ett gott Horsemanship innefattar väl att ha ett "natural" horsemanship? Förstår inte varför grenarna måste dras till sin spets så när de gamla "hästkarlarna" var minst lika mycket "Natural Horsemanshipare" som dagens NHmänniskor. Ofta mer. 
Det låter som jag är helt anti det här med NH men det är jag inte! Bara att det blivit en egen "genre" som "vanliga" hästmänniskor inte har något med att göra. Nu blev det ett sidospår igen.... ;) 

Bett var det ;) 
Jag har kommit fram till att jag tycker det är ok att rida med bett. Jag rider på tredelat på i stort sett vilken häst jag än rider. Eller tvådelat. Ett vanligt tränsbett i alla fall. 
Jag tror att det bästa för en häst är när en ryttare är så duktig att den inte behöver använda händerna längre och äntligen lyckas rida i stort sett bara för säte och skänklar. 
Det tror jag att hästen uppskattar om vi nu ska sätta oss på dem. 

Djurens Rätt har genom åren gjort så himla mycket bra för djuren. Försöksdjur har räddats, strängare lagar på det, de har jobbat mycket aktivt emot pälsindustrin mm mm, listan kan göras lång och jag tycker verkligen att de för de mesta gör ett bra jobb!
MEN 
den här artikeln säger i mina öron ungefär såhär "Vi vill ha en lag som säger att du egentligen inte ens borde sitta på en häst". 
http://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/djurens-ratt-vill-att-traningsmetoder-regleras.htm

Jag har INGENTING emot LDR (=Lång Djup Rund form) där hästen stretchar ut halsen och höjer ryggen. Jag ser det INTE som samma sak som RollKur.... 
Det står bland annat att det inte är en naturlig form. Ne, det kanske det inte är, men vilken form skulle vara bättre för hästen OM vi nu ska få rida på dem? 
Finns det någon annan form som på samma sätt bygger muskler på rätt ställen så att hästen inte tar skada av att vi sitter på dem? 

Ne.. Nu sätter punkt för den här gången, men det upprör mig med sånna här debatter samtidigt som jag tycker att vissa saker bör lyftas fram. 
Det känns som att folket som skrivit artikeln inte är speciellt insatta i hästvärlden... 

Kram på er!
Vad tycker ni om allt det här?? 
/Myran 

En tanke slog mig igår, i stort sett alla pratar om "hoppryttare" dit, "dressyrryttare" dit, "islandshästryttare" dit, "westernryttare dit", "NHmänniskor" dit och hej och hå. Alla världens hästmänniskor ska tydligen bära en stämpel nu för tiden och misstolka mig inte, ofta sätter ryttaren en stämpel på sig själv. 
"Nje, jag är inte så bra på dressyr, jag hoppar istället". Det känner ni säkert igen.. 

Men jag efterlyser det som jag skrev i rubriken. westernhoppdressyrnhislandsfrihetsryttare. Galopp och trav. Gymkhana och WE. Ridskoleryttare och hobbyryttare. 
VAD är det som gör att man vill ha en stämpel på sig som dressyrtant? Eller Hoppidiot? ;) Ne, skoja bara, men är det inte lite konstigt...? 

Det konstigaste av allt är att man skiljer på ridning och ridning. Är inte allting samma sak? Är man duktig på att rida kan man på en relativt hög nivå rida i alla discipliner, i alla grenar. Ska det inte vara lite så att man har insikt i allt? 
Jag kan lätt säga att jag hade sugit på gymkhana..... Lätt! Sen kan man ju kontra med att jag lika lätt hade behövt bli smidare på hästryggen även i dressyr och hopp så gymkhana kanske inte hade varit så dumt ;)  

Jag tycker inte att det är något direkt positivt att inrikta sig på en gren tidigt. Eller kalla sin häst, som hoppar 110cm, för hopphäst och inte dressyrhäst. Ska inte en hopphäst kunna gå lösgjord och trevlig i dressyr? Ska inte en dressyrhäst kunna hoppa en bana?

Jag förstår att det är skillnad på en dressyrhäst och en hopphäst. På HÖG nivå. Svår dressyr, 150 hoppningar osv. Men innan dess? Im not so sure....

Mitt mål, mitt DRÖMmål, med Mistral är att komma upp på medelsvår nivå i både hoppning och dressyr. Något som jag är hundra på att han lätt kommer att klara av.
Kanske även ska ha som mål att starta en bruksridning, en westerntävling (trail och pleasure kanske) och se till att kunna göra något lite coolt från marken också =)

NH! Det är hett just nu!!
Natural Horsemanship. Det här har gått till överdrift tycker jag. Man tar ut NH tränare för att lära sin häst att bli lastad, eller för att ta itu med ledarskapsproblem eller vad de kallar det...
Är inte det lite fel? Vad har hänt med just ordet "Horsemanship"? Ska inte ALLA ryttare, kuskar etc sträva efter att ha ett gott Horsemanship. Det kanske till och med ÄR grenen Natural Horsemanship?

I mina ögon är ett gott Horsemanship att faktiskt kunna läsa av hästen. Att agera i precis rätt sekund och agera lagom mycket avvägt för individen. Att vänta när det behövs, Att mana när det behövs, att säga ifrån när det behövs, alltid med hästens bästa i centrum. Vad är skillnaden på Natural Horsemanship? En repgrimma? Ingen grimma alls? 

Att det har utvecklats en gren som är så "specialiserad" på något som borde vara självklart för ALLA tycker jag är skrämmande. 

Om man nu drar in Mistral ännu mer i det här så är mitt yttersta mål med honom, hans utbildning av alla de slag, att VEM SOM HELST ska kunna rida honom, hantera honom och tänka "Wow! Vilken häst" =)
Däremed inte sagt att alla kommer att få göra det ;)

Jag är mycket väl medveten om att detta inlägget inte är upplagt på ett vattentätt sätt. Jag orkade helt enkelt inet skriva det SÅ utförligt så att alla missförstånd elimineras.
Det kunde jag dock ha gjort, har väldigt starka och klara åsikter vad gäller detta ämnet så är det något; Fråga mig! Anta ingenting som inte står tydligt i texten tack.

Kram från mig!
/Myran

 
 

Tack så hemskt mycket först och främst! Det värmer mycket att höra! :) 
Mitt tips kanske är tråkigt, men jag tror ändå mycket på det. Man måste sitta på en häst som man litar på. Till hundra. Om det innebär att man kanske kan få låna en kompis trygga häst ett tag eller vad det nu kan vara så är det ändå mitt nummer ett tips! Se till att du har förutsättningen för att kunna bli trygg. 
Det sämsta som egentligen skulle kunna hända är att du övertygar dig och din kropp att det inte är farligt, det kommer funka samtidigt som det finns en stor risk att din häst inte kommer att instämma ;) 

Om man vill bygga upp uteritterna kring sin egen häst, och att man är rädd för att rida ut på just den. Backa lite och känn inte att det var ett nederlag. Gå med den. Skritta bara. Börja med att promenera och sitt kanske upp om det känns som att du vill. 
Det får inte finnas några måsten får då förstärks bara rädslan. I alla fall är det så med mig. Man måste få tid att känna att man faktiskt vill upp på den där hästen i just den situationen. 

I övrigt så känns det som att samma tips genomsyrar alla bitar där man faktiskt är rädd. Backa. Låt det ta tid. Jag har jobbat med mina låsningar i hoppningen i flera år. Det går framåt men det går långsamt. Det måste få göra det. Ingen annan än du kan veta när du är redo för att göra det du tycker är läskigt. 

Ett annat tips är att lära sig andas. Ja.. det lät ju lite klyschigt men jösses vilken betydelse det har. Testa bara att göra en galoppfattning i just det ögonblicket när du andas ut så kommer du/ni märka vilken otroligt skillnad det blir. =) 
Andningen är nästan alltid det första man tappar när man blir rädd.... 

Jag har en bra bok som man kan läsa också om att träna det mentala, som rädsla och låsningar egentligen handlar om, och den heter "Den inre ryttaren". Toppenbok! Lättläst och med lite övningar som man kan pilla med. Toppen!

Nu blev det ett väldigt utdraget inlägg känner jag som en del kanske skakar på huvudet åt men detta är mina första tankar kring rädsla och att överkomma dem. 
Jag har trots allt kommit igenom många rädslor själv så jag är inte helt ute på teman som jag inte vet något om. 

Jag var ett tag rädd för att hästarna skulle ramla. Överallt! 
Sen har jag vart rädd för att hästarna ska explodera och lämna mig i gruset. Det tog tid... 
Jag har varit rädd för att rida barbacka
Jag har varit rädd för att gå in till en viss häst
Jag har varit rädd för att rida själv i paddocken för att inte tala om att rida ut själv (vilket på ett sätt är sunt tycker jag) 
men värsta rädslan av allt som jag fortfarande brottas med; är att hästen ska, direkt efter ett hinder, dra iväg en skruvbock som man flyger av på. Undrar vem det kommer ifrån.... ;) 

Så jobba på med era rädslor. De går att övervinna. Även om det är jobbigt, tar låååång tid och ja.. Var inte rädd för bakslag. Allting man gör styrker en på ett eller annat sätt. 

Ni kan läsa det första inlägget HÄR om ni inte redan har läst det. Det hade blivit en novell eller bok ifall jag skrev allt i ett och samma inlägg ;) 
Här kommer i alla fall resten av min vision om hur en bra ridskola ska vara och jag kommer även krossa en del av de fördomar som finns... 

Förutom de punkterna som jag tog upp i förra inlägget (Flock, uppstallning, foder) finns det en hel hög med andra faktorer som spelar in på en bra ridskola, självklart. 



AKTIVERINGEN
Den är ju ganska vital när det gäller ridskolehästar - och alla hästar för den delen - och som alla säger så ska man ju ha en varierad träning för att hästen ska må som bäst. Inga konstigheter. 
Nu till saken; Ridskolehästar sägs få stå ut med tygelryck, drag, sparkar och slag och på det sättet bli "döda" för hjälperna. 
Detta är ju fruktansvärt!! Självklart får det inte gå till så! Det får verkligen inte gå till så! Elever på en ridskola ska självklart lära sig att rida, få öva och utvecklas men ALDRIG på hästarnas bekostnad. Det är inte ok! 
Vi rider inte perfekt från början, ingen rider PERFEKT, men man kan ändå öva upp sig på ett sätt som hästarna tycker är ok. 
Det gör man bland annat genom att inte göra för svåra övningar för tidigt, där ryttaren inte har en chans att ge små fina hjälper utan "luras" till att ta i - helt enkelt pga orutin.
Det är ridlärarens sak att se till att hästarna inte far illa när eleven ska lära sig något. Det är ridläraren som för hästarnas talan och det är ridläraren som måste se till att skydda hästarna mot sådant som inte är ok. 

Hästarna är dessutom fantastiska djur som kan anpassa sig så fort efter en ryttare som de faktiskt gör. De är verkligen beundransvärda och just själva bytandet av ryttare tror jag inte hästarna far illa av. Det är när bytena blir för abrupta och övningarna och hjälperna blir för svårtolkade för dem som de börjar må dåligt.. 

Kort och gott: man behöver ha en väl utvecklad plan för hur ridskolan och verksamheten ska skötas för att kunna kombinera hästarnas välbefinnande och ryttarens utveckling på ett så bra sätt som möjligt. 
Här brister hästsverige enligt mig. Vi är för dåliga på att informera om varför inte det ena barnet får hoppa 50 cm än, eller varför den ambitiösa tonåringen inte får rida LA än. 
Här hjälps inte heller Sveriges ridskolor åt. Där den ena ridskolan sätter stopp och säger att det krävs mer övning, där öppnar en annan famnen och ger eleven/kunden det den vill ha - vilket alltid i slutändan blir på hästens bekostnad.... 

En annan del av aktiveringen är ju självklart vilket arbete hästen faktiskt får göra. Finns det vilodagar? Finns det uteritter? På en bra ridskola är även det svaret självklart: Det är självklart att en ridskolehäst ska gå ut i skogen! Det är självklart att de ska ha vilodagar! Det är också självklart att varje hästs arbete planeras utifrån just den hästen, så att den hästen mår så bra den kan. 

Exempel på detta kan jag ta från oss. Vi har som en del av vår policy att hästarna ska ridas ut. Alla grupper rider ut, ca var tredje vecka i de vanliga grupperna. 
Barngrupperna rider ut oftare. 
Hästarna MÅSTE få komma ut och ELEVERNA MÅSTE få lära sig att en häst måste få komma ut. I samma veva måste ju eleven dessutom självklart lära sig att hantera en häst utanför ridbanan så det är inte bara för hästarnas skull som vi har uteritt på schemat. 

Vi har även en häst som aldrig går dressyrlektioner. Hans kropp fixar inte det pga felridning i flera år, dock inte hos oss. Han är en av alla "problemhästar" som vi har i vårat stall - som går lektion nu efter massvis med tid, omsorg och kunskap. 
Den här hästen mår bäst av att gå över bommar, hoppa och ridas ut. Självklart även dressyr av någon som kan på riktigt, men inte på lektion. 
Det tycker jag är att anpassa jobbet till hästen. 

Antalet timmar kan ju också variera något oerhört från ridskola till ridskola. Vi har ett bra system tycker jag, där hästarna egentligen inte jobbar mer än en "normal" privathäst hade gjort.
De går max två lektioner, varav den ena antingen är väldigt lätt eller där de går ut en av dem. Det tycker jag personligen är lagom. 

Så varierande arbete är A och O för alla hästar och självklart även ridskolehästar. 

 

Nästa punkt tycker jag är 
STALLMILJÖ
Hur många har varit på en ridskola där ni mött en häst som är arg? Ganska många kan jag tänka mig. Det är inte heller ok. Det är den ansvariges uppgift att se till att alla hästar gillar sitt jobb. 
Med tanke på mångfalden vi har bland våra hästar så vågar jag påstå att det går att få alla hästar att gilla livet på en ridskola - om man är uppmärksam och gör på rätt sätt. Ger hästen förutsättningar att faktiskt gilla sitt jobb. 
INGET SPRING - för det första. 
Jag vet själv att man får vara sträng som sjutton när det gäller att inte springa in till hästar i tid och otid. Men det är viktigt. Speciellt när hästarna står på stall och bor på stall. 
Våra hästar är enbart inne när de ska gå lektion - Springet är eliminerat. 

En häst som är arg på en ridskola visar att den på något sätt inte är nöjd. Den som är ansvarig för hästarna/lektionerna måste vara mycket lyhörd så att denne upptäcker tecknen i tid och kan göra något åt det. Göra iordning hästen själv ett tag - inte låta elever gå in till den eller liknande beroende på vad problemet är. Självklart kan en ridskolehäst tröttna på elever som inte känns säkra eller som självklara ledare. Det förstår jag och likaså där behöver vi - som jobbar där - skydda hästarna så att hästarna aldrig behöver stå ut med något de inte vill eller klarar av. 
Det är en självklarhet det också. 

"Ridskolehästar är inte älskade"
Detta var det absolut löjligaste jag har hört! Jag vet inte ens vad jag ska svara på det... Det är ett påhopp utan dess like och jag blir ärligt talat förbannad och upprörd över att någon skulle tro att vi inte älskar våra hästar. Det är befängt!
Jag älskar alla våra hästar - de är över 30 st - alla får den omvårdnad de behöver. De får kärlek och ompyssling och ja... 
En häst som en dag säger att den inte vill vara med, den får vila eller kollas upp. 

Dock hävdar jag bestämt att det måste finnas en som är ansvarig för hästarna på en ridskola. Det funkar inte med bara en styrelse om ridskolan är föreningsledd. Då finns ingen som har yttersta ansvaret för hästarna och hästarnas försummas ofta. 
Det har jag av egen erfarenhet märkt också så jag tror som sagt det måste finnas EN. Som om flera är med och hjälper till är en annan femma. 

 

"Ridskolehästar har ingen livsglädje." Men vad är det? 
För det första: Hur vet ni det? Vad går ni på? Har ni någonsin sett en häst som saknat livsglädje? Återigen; Jag försvarar inte alla ridskolor men att dra alla över en kam på det sättet är bara idiotiskt - och upprörande.. 

Jag tycker att våran uppgift, ridskolornas uppgift, är att utbilda elever dels i hästkunskap, ridning men också i vilken attityd som är lämplig att ha kring hästar. 
Det handlar om att lära människor att bli bra hästmänniskor, inte bara öka deras ridkunskap eller hästvetande. 
Attityden är egentligen ALLT. 

Öknamn, negativitet gentemot någon häst etc. är inte ok. Det är inte ok att sucka över att man inte fick sin favorithäst på lektionen eller att man fick rida en häst som man inte "tycker om". Det är respektlöst och man gör inte så. 
Man sätter inte heller stämplar på hästar. Den är sån och sån. Den är trög, den är pigg. De flesta har ingen aning. Är Mimmi trög? verkligen inte.... 
Rider man på elitnivå - ok, då kan man bedöma hur en häst är och säga att en är sån och sån - men inte ens jag, som jobbar med hästar i stort sett dygnet runt - sätter stämplar på våra hästar. 
Det finns alltid en anledning. Hitta den först och hitta den hos dig själv som ryttare. Den attityden vill jag att alla ska ha. 

 

En ridskola ska vara en hästs bästa hem. Där finns (ska finnas) kunskap, kompetens, tid och möjligheter. Allting som en häst behöver för att må bra nu när vi bestämt att de ska vara tamhästar hos oss. 
Det finns ingen anledning till att en ridskolehäst inte skulle stormtrivas med sitt jobb. Ändå är det många som inte trivs.... 
Då är det ridskolan det är fel på. Att ridskolan har missat något.... 

Där sätter jag punkt för denna gång men om jag ska vara ärlig så lär det komma upp igen. Det här ämnet ligger mig varmt om hjärtat. Det rör upp känslor hos mig som bara måste ut. Jag avskyr när folk häver ur sig saker utan att ha en grund för det. 
Ni får gärna komma med åsikter. Jag svarar med mina =)

kram på er! 

Seriöst eller inte, provocerande eller inte, det här ämnet rör upp känslor hos mig så det bara börjar blixtra från mig.. Ridskolor. 
Också ett hett ämne? 

Spaka, hjärntvättade hästar, glanslösa pälsar, likgiltig blick. Går runt i en manege 6 timmar om dagen, får aldrig komma ut. Ridskolehästar får heller aldrig vila, aldrig aktiveras på ett positivt sätt, de får stå ut med ryck, slag och sparkar, samt hård och nedvärderande ord. 

Jag blir förbannad. Uppriven och ärligt talat förödmjukad och förolämpad när jag hör sånt här. Inlägget som provocerade mig den här gången kanske inte var "på riktigt" och det spelar egentligen ingen roll. Det är många som tycker som det jag skrivit ovan, eller i alla fall delar ur det... Det är SORGLIGT!

Den stora och viktiga frågan är ju: Hur vänder vi attityden kring ridskolor? 

Jag tänker inte försvara alla ridskolor. Ska jag vara ärlig har större delen av dem jag varit på varit, enligt mig, inte ok MEN jag tänker berätta hur vi har det. Hur våra hästar lever och arbetar och våran vision om hur en bra ridskola ska vara. 

En stor och viktig punkt som till stor del avgör en ridskolehästs liv tycker jag är UPPSTALLNINGEN. 
Det finns så mycket stressfaktorer kring detta som kan totalt elimineras. Den konservativa synen på hästhållning och uppstallning är ju att ha hästen på stall, i box nu när spiltor är förbjudna för hästens dygnsvila. Hästen fodras 3 -. 5 gånger per dag, och oftast används hösilage/hö och någon form av krafft. 
Varje utfodring blir ett stressmoment för den sista hästen som fodras, den som inte har en granne den är bästis med eller helt enkelt den lite mer nerviga hästen. Hur man än gör (om man inte har en lucka i taket där man släpper ner höet precis samtidigt till alla hästar, hehe) så blir det ett stressmoment. 

Lösning: Lösdrift.. Ja, jag predikar om det som vi själva har, MEN glöm inte att vi även haft den konservativa uppstallningen. Jag ser och märker skillnad och har inte bara tagit ur luften "lösdrift ska vara bra har jag hört". 
Hästarna kan röra sig, interagera med varandra och äta. 
Skydd på en lösdrift är självklart. 
Lösdriften för mig även till nästa punkt: FODER/FODRINGAR etc. 

Jag tycker att många hästar får alldeles för lite grovfoder. Att många hästar får sitt näringsbehov tillgodosett men inte på långa vägar sitt tuggbehov. Enkel lösning: Fri tillgång. 
Om det så är på halm, hö eller hösilage så funkar alla hästar (alla som jag stött på...) på fri tillgång och det blir enorm skillnad. 
Har man häst i hård träning stödfodras denne, har man en tjock fångponny går den på mestadels halm. 

FLOCK
Här kommer även lösdriften till sin rätt igen. Hästarna får umgås, vara hästar, leka, sätta upp rangordning osv på lösdriften. Allt är klart när hästarna sedan går lektion. De vet vilken plats de har och är trygga med det. De får även behovet att umgås  tillgodosett. Hästen är ju ändå ett otroligt socialt djur. 


Myter som jag tänker slå hål på... Eller bekräfta ;)

Hästen blir trött av att gå på lösdrift
Myt... Våra hästar är pigga och glada, tycker om sitt jobb men är inte skogstokiga tex vid en köldknäpp. Ingen av våra hästar är trötta av att röra på sig som en häst är gjord för. 
Mer harmoniska - lika pigga. 

Lösdrift är farligt att ha på ridskola
Myt....Varför? Tror folk på riktigt att vi låter eleverna gå in och borsta på hästarna - i lösdriften?? Eller vad är det för skillnad på att ha hästarna i en hage och ta in dem i stallet, mot att ha en lösdrift och ta in dem i stallet, när det är dags för lektion? 
ne, precis. Ingen. 
Klart att inte eleverna ska springa runt i hagen och larva sig, men det ska de inte heller i en hage i ett stall med konservativ uppstallning. 

Det var de påståendena jag har fått höra och kan komma på just nu. Har ni några fler?? 

Oj jösses... Nu blev det mycket om foder, flock och uppstallning. Jag har inte ens kommit en bråkdel in om hur våran vision om hur en bra ridskola ska vara... 
Det får nog bli ett par delar till ;) 

Alltid ett hett ämne inom hästvärlden; Gramanen. 
Vad har ni för åsikter kring den här hjälptygeln? Mina är lite sådär luddiga som det kan vara när man känner att man egentligen inte har tillräckligt med erfarenhet för att uttala sig om säkra fakta etc.

Dock kan jag med säkerhet och med fakta i ryggen berätta om en häst som kom till oss - som fått sitt liv förstörd av en graman.

Den här hästen stegrade sig. Slog över, bara släppte fram och exploderade uppåt - i panik. När h*n gick (går) fram ser man tydligt utmed halsen en "knöl" eller "bula" ca 2-3 dm från manken i mankammen. Våran tränare kallar den för "gramanknöl" eller "gramanmuskel" och tydligen blir det en sån om hästen i fråga gått mycket med graman, spänt sig, spänt emot i helt fel muskler och till slut utvecklat den här bulan. 
Bulan försvinner när den här hästen jobbar med ryggen i rätt form. 

Det värsta av allt är att det är en häst där det verkligen inte finns någon anledning att slänga på en graman. Pigg och glad men graman är typ det sista man vill lägga på. Allting är bara uppåt.... 

Förutom detta är steget helt förstört, galoppen är struttig och den här hästen tar sig i stort sett inte framåt... Skritten är inte att tala om. H*n har takt som en shetlandsponny utan att överdriva..

H*n är fortfarande fruktansvärt rädd för att bli fasthållen och låst och man märker att h*n har varit med om mer än h*n borde... Gramanformen är dessutom fastnaglad i minnet på den här hästen och det kommer antagligen att vara något h*n får dras med hela sitt liv. 

Så det  jag vill säga med det här är att gramanen gör mer skada än nytta i vårat "hästsamhälle". Personer som kan kontrollera den och rida med den på ett bra sätt, behöver sällan eller aldrig använda den.
Så för mig hade den gärna fått vara förbjuden. Det hade inte upprört mig någonting ärligt talat. Inte för att det inte är en mycket effektiv hjälptygel i rätta händer utan för att den sällan syns i rätta händer....

En sak som jag inte förstår är anledningen till att många toppryttare rider på den. Jag hade gärna velat höra deras anledning, för jag är helt överygad om att de har en. Är det någon som vet?
Nu vill jag inte ha massa spekulationer utan om det är någon som jobbat med någon toppryttare som använder graman; Vet ni varför?

Så vad har ni för tankar?  

För några år sedan var det travare, för ett lite kortare tag sedan var det spö, sedan blev bettdebatten het och nu härjar man över nosgrimmor..... 
Men jag känner; Varför denna hets? 

En travare är en travare, en häst som vilken annan, otroligt specialiserad på det den ska göra, vilket gör att andra användningsområden kan bli tuffa för dem. Kan det inte bara få vara så? Jag tycker inte mindre om travare bara för att jag skriver så. Underbara individer om du frågar mig. 

Ett spö. Ja, det kan bli ett tortyrredskap men det är inte menat att slå hästen.. Tror man det är man så otroligt fel ute att jag bara vill gå och dra täcket över huvudet. Bara för att några idioter inte kan använda det, eller tar ut sin ilska på hästen med det betyder det inte att det är hemskt i allas händer. 
Dock hade jag gärna sett att man tog bort spön från tävlingar, och med risk för att bli hängd; speciellt ponnytävlingar. 

Bett - Varför komplicera det? Behövs verkligen alla de här specialbetten? Jag har inte behövt det, min häst är fin i munnen och nöjd, inga slitage på tänder eller elaka sår i gommen. Jag har ridit på samma bett i tre år och inte haft några skador från det. 
Jag har egentligen inget emot att byta emellanåt men den hetsen som är runt det är bara löjlig. 

Och nu nosgrimmor... Likaså detta kan bli skitjobbigt för hästen om någon som inte kan sätter på dem, men de är ju inte menade så! 
Böcker har skrivits om och anledningen att ha dem är INTE för att stänga hästens mun utan i flesta fall att stabilisera bettet så att de inte far runt i munnen på hästen... Vilket också sker i okunniga händer. 
Jag rider med ett Micklem och jag fullkomligt älskar det. Ergonomiskt, min häst kan röra munnen och tungan och det håller bettet stilla. 
Dessutom finns ett par öglor som gör att man kan öka trycket på nosryggen istället för i munnen som också är super. 

Så jag blir faktiskt rädd för hästsverige... Vi hakar upp oss på så otroligt fel saker så det är löjligt. Jag antar att alla som skriver att nosgrimmor är tortyr etc också är vegetarianer?
För ni vet säkert hur alla slaktdjur har det och kom inte och påstå att vi i Sverige har en bra djurhållning vad gäller det. Verkligheten ser inte ut så. 
Eller att ni köper katter/hundar från djurhem och inte väljer andra svindyra för att de är gulliga eller 8 veckor yngre....  

Borde inte dålig ridning klassas som djurplågeri också då? Att ha på hästen 4 täcken när det är nollgradigt? Att ha hästen i en låda instängd 18 timmar om dygnet?
Att hästen inte ens får tillgodosett hälften av sin egentligen så välbehövliga ät- och tuggtid? Det finns ganska många debatter som kan startas här också.... 

Så jag föreslår att vi lägger krutet på de djur som verkligen far illa! De allra flesta älskar sin häst och vill den väl - ser man något som inte ser ok ut; Jamen säg det då! Men dra inte alla som rider med nosgrimma över en kam och peka ut dem som fruktansvärda människor.. 

RIDSPORTEN. DJURPLÅGERI?

Vad viktigt det är egentligen. Det där drivet man får, det lilla extra drivet, när man känner att man verkligen vill visa sig från sin bästa sida, vara bäst, det är ganska viktigt och jag tror att allting ligger i motivation. 
Ett nära exempel är bara de här kurserna som jag går; 

Första kursen - Det var väldigt nytt, lite spännande att komma iväg till Strömsholm, FÅ plugga där liksom. Hur coolt? Nu är den kursen klar. Jag har fått en annan relation till folket och hela anläggningen, börjar hitta och börjar känna mig hemma. Min motivation var på topp under den här kursen och jag gick verkligen in för alla uppgifter och gjorde mitt allra yttersta!

Andra kursen - just nu känns det mest som att jag vill sitta hemma. Åka till Tokarp och jobba, invänta helgen i lugn och ro och ha världens roligaste helg!
Känslan just nu ligger i att fixa kursen - att ha gått den. Hur roligt är det då? 
Jag måste alltså på något sätt vända den här känslan, plocka fram motivationen att vara bäst igen! Jag vet ju att jag har den i mig och det är så mycket roligare när det brinner i fingrarna, när händerna inte hänger med för att man har så mycket i huvudet som vill ut! Det är härligt! Då är det roligt att gå i skolan! 

Får nog tänka att jag vill visa världen hur min syn på det hela är, vilket ämne det än tar upp. Och visa upp det på ett snyggt sätt också. 

Ja, jag ska ta tag i mig själv, Kika lite i mina nya superfina böcker som innehåller allt jag behöver veta för att klara kursen galant. Bara att ta tag i mig själv! yes!

/Myran 

Jag blir trött på folk som skiljer hästar på  hästar. Påstår att en häst inte kan ridas som en annan. Ja, jag hör redan att första raden har kunnat reta upp någon, nej, det klart att man inte alla hästar är lika - att de är individer - och hej och hå. Självklart. MEN samma system - som vi använt under relativt lång tid - fungerar på alla hästar. 
Det handlar om att de ska gå framåt - svänga - stanna - bromsa - öka för olika hjälper. 

Att klasificera tex. ridskolehästar i kategorin att man inte kan rida dem för tex vikthjälper är bara löjligt. Att man inte kan få en ridskolehäst så lyhörd och uppmärksam? Det är också löjligt. 
Däremot är de fantastiska på att sålla ut, anpassa sig och välja bland alla hjälper som de flesta ryttare faktiskt ger dem. Klart att de inte kan lyssna på allt, då hade för det första ryttaren ramlat av! 

Målet måste ju ändå vara att kunna rida så bra och kunna ge sånna exakta hjälper och speciellt; Låta bli att ge hjälper man inte vill ge.
Att rida utan att störa hästen utan istället få den att kämpa allt och gilla mig som ryttare. Det är mitt allra största mål och vet ni vad som är bra med det? 
Jag kommer aldrig komma upp till det. Det är det bästa med det då jag tycker att det är ett mål värt att ha med hela livet. 

Så kom inte och skyll på "hästmaterialet", på att det är en travare, islänning, haflinger, halvblod. Kom inte och skyll på någonting för i slutändan är det du som har ansvaret för hur du rider. 

Att skylla på hästen är pinsamt. 

/Myran