-

Figaro

2014-12-06 | 20:23:46 | My life

Igår var en svart fredag. En av de värsta dagarna i mitt liv ärligt talat. Jag jobbade hemma, svarade på mail och planerade vårterminen 2015.
Mamma ringer och säger att Figaro är död. Död. Jag trodde att jag hade hört fel. Jag hoppades det.

Det var dock sant. Våran fina Figaro finns inte längre kvar hos oss. Vi hittade honom död i hagen. Troligtvis har han fått en hjärnblödning och vi tror och hoppas att det har gått fort. Det finns inte något som visar på något annat..

Men den paniken och chocken av den här händelsen. Det är det värsta på länge. Lufsen hade jag mina aningar om, när vi åkte och kollade honom. Där var jag kanske lite beredd på att det inte skulle gå.
Men Figaro. Det är så osannolikt att jag inte ens har ägnat den en tanke. Han var bara 16 år och pigg och glad.

Han har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Vi har gjort mycket ihop. Han har varit med om mycket.
Han var den första hästen jag tränade med för Ulf. Vi åkte till Berga och hoppade vattengrav. Vi landade på mage och tog oss ur vattnet med knappa livet i behåll ;) Figaro var helt blöt på magen.
Och när vi tränade för Svante Johannson. Mamma fick ta med Figaro för att Oudega hade skadat sig. Det var första gången Figaro undrade om vi verkligen skulle fortsätta träna. Så trött har han aldrig varit, varken före eller efter. Det tål att sägas att han inte ens sneglade på vattnet under den träningen ;)

Jag kommer också ihåg när Ulf sa att Figaro gillade mig. Att han inte hade hoppat om han inte hade litat på mig. Att han tog sig över så stora hinder som han egentligen inte skulle klara av bara för att vi ihop trodde att det skulle gå, att vi hade något ihop.
Han var verkligen min häst. En häst jag alltid var trygg på.
Jag minns också den gången - när jag hade min dressyrsadel - när vi dansade ihop. Det var verkligen en dans. Jag satt bara där och Figaro dansade under mig. Stadigt och bärigt och han var lycklig. Det kändes i hela kroppen på honom.
Eller när vi gjorde galoppombyten. Flera stycken, några på rakt spår. Då trodde jag att jag skulle svimma så glad var jag.

Eller bara en sån sak som var han gillade att bli kliad. Han kunde vända huvudet upp och ner bara för att få en att klia mellan ganascherna, bakom örat eller I örat. Han älskade när man grävde honom i öronen ;)

Jag kommer också ihåg när han hoppade ut från hoppbanan med Bettan ;) Eller det satans hörnet som det alltid satt spöken i enligt honom. Hur känslig han var och hur medveten han var om allting.
Alla träningar. Alla timmar ihop med den här hästen. Suck....

Ja, han saknas mig. Otroligt mycket. Det gör ont i hela mig när jag tänker på honom. Men jag får ändå trösta mig med att tro att han har varit lycklig hos oss. Att han har gillat oss. Jag tror det.
Det är fortfarande svårt att ta in. Jag förstår det inte helt... Det är så overkligt..

Vi tände ett ljus för honom idag. När ljuset brunnit ner till roten, kom samtidigt solen fram mellan molnen. Då kände både jag och mamma att han hade hittat fram.
Jag tror att alla våra hästar stod och väntade på honom. På Trapalanda. Nu får han träffa sina kompisar igen. Mille och Lufsen.
Jag hoppas bara att vi också får det nöjet att träffa honom igen en dag.
Vi älskar dig Figaro
/en av dina människor.

Figaro var en korsning mellan halvblod och nordsvensk travare. Han föddes 1998. Han var en mycket uppskattad häst på alla våra lektioner. Pigg och glad och kunde hjälpa många elever att komma över sina rädslor. Han kommer vara saknad som både kollega och som vän.