Jag brukar inte...
2012-05-13 | 09:36:08
|
...skriva här när det är massa att klaga på eller att jag känner mig dålig över något eller what ever men nu får det fan vara bra.
Det är faktiskt en ytterst personlig grej, men det kanske på något sätt blir lättare om fler vet? Eller så blir det svårare? Jag vet inte.. Det kan ju inte bli värre med det i alla fall..
Ja, jag vet att jag är rädd för vissa saker men att det är så mycket bättre. För två, tre år sedan satt jag inte upp på alla hästar på Tokarp utan att känna mig rent av rädd, det gör jag nu. När jag blir osäker tänker jag "det är ett jobb" och så gör jag det. Kanske inte lika lätt som på de "ofarliga" hästarna, men jag gör det oftast lika bra om inte bättre.
Jag har kommit på ett sätt som funkar för mig!
Talisman var en av dem..
Men när det gäller hoppningen. Det släpper ju aldrig! Jag blir så trött på det. Jag har hoppat för Ulf i 10(!!!!) år snart och kommer inte över min spärr på 90 cm. Jo, jag har hoppat över 90 cm ett betydande antal gånger, ärligt talat ganska ofta men jag är rädd.
Rädd på ett sätt som gör att jag inte kan släppa det och rida ändå, som jag kan om jag sitter upp på en häst jag har stor respekt för.
Jag hittar ingen metod likvärdig den när det gäller hoppning. Varför?? Det är ju inte farligt! Inte farligare än allt annat jag gör.
Och alla som tror att det funkar genom att säga Äh, det klarar du lätt, du har ridningen för det, Det är bara att tänka bort att man rädd etc etc.; Nej det är det inte.. Ja, egentligen skulle jag klarat det lätt och jag gör det när jag kan släppa rädslan. Jag har ridningen för det och mer därtill! Lätt! Men det mentala hänger inte med. Och ingen som inte vart med om det själv kan känna samma sak och förstå vad som försigår i mitt huvud.
Men å andra sidan VET JAG att alla som håller på med hästar blir rädda någon gång. Kanske inte just för hoppningen, men för något annat.
Jag vill så gärna. Jag vill verkligen hoppa men hur kan jag vilja något så gärna som jag blir så rädd för? Jag förstår inte det. Det är precis som när jag haft någon elev som vart så rädd så att de gråtit så fort de tänker på att sätta sig på en häst. Vad är det som driver? Vad är det i mig som säger att jag fortfarande ska vilja hoppa när jag inte vågar?? Det är ganska fascinerande.
Nästan det värsta av allt igår när jag red på morgonen var att jag tyckte inte att hindren var höga. Jag kunde pränta in i huvudet att det såg inte så svårt ut och att själva höjden inte var det som gjorde att jag stod emot. Men vad fan var det då??
Jag sätter upp kilometerhöga murar som är omöjilga för mig själv att riva...
Jag tror att jag behöver en häst som säger "Jo det gör vi" Även om hela mitt väsen säger "nej det tror jag inte att vi ska". För det är klart som fan att hästen blir osäker om jag blir det.
För att avsluta positivt i alla fall..
- Jag är nöjd med min sits. Jag sitter där jag ska även om hästen stannar, går vid sidan etc. Jag är ganska sadelfast. tack och lov..
- Jag är nöjd med de sprången som faktiskt blev bra igår, lördag. det var ett par sådana också även om de kommer i skymundan..
Det är faktiskt en ytterst personlig grej, men det kanske på något sätt blir lättare om fler vet? Eller så blir det svårare? Jag vet inte.. Det kan ju inte bli värre med det i alla fall..
Ja, jag vet att jag är rädd för vissa saker men att det är så mycket bättre. För två, tre år sedan satt jag inte upp på alla hästar på Tokarp utan att känna mig rent av rädd, det gör jag nu. När jag blir osäker tänker jag "det är ett jobb" och så gör jag det. Kanske inte lika lätt som på de "ofarliga" hästarna, men jag gör det oftast lika bra om inte bättre.
Jag har kommit på ett sätt som funkar för mig!
Talisman var en av dem..
Men när det gäller hoppningen. Det släpper ju aldrig! Jag blir så trött på det. Jag har hoppat för Ulf i 10(!!!!) år snart och kommer inte över min spärr på 90 cm. Jo, jag har hoppat över 90 cm ett betydande antal gånger, ärligt talat ganska ofta men jag är rädd.
Rädd på ett sätt som gör att jag inte kan släppa det och rida ändå, som jag kan om jag sitter upp på en häst jag har stor respekt för.
Jag hittar ingen metod likvärdig den när det gäller hoppning. Varför?? Det är ju inte farligt! Inte farligare än allt annat jag gör.
Och alla som tror att det funkar genom att säga Äh, det klarar du lätt, du har ridningen för det, Det är bara att tänka bort att man rädd etc etc.; Nej det är det inte.. Ja, egentligen skulle jag klarat det lätt och jag gör det när jag kan släppa rädslan. Jag har ridningen för det och mer därtill! Lätt! Men det mentala hänger inte med. Och ingen som inte vart med om det själv kan känna samma sak och förstå vad som försigår i mitt huvud.
Men å andra sidan VET JAG att alla som håller på med hästar blir rädda någon gång. Kanske inte just för hoppningen, men för något annat.
Jag vill så gärna. Jag vill verkligen hoppa men hur kan jag vilja något så gärna som jag blir så rädd för? Jag förstår inte det. Det är precis som när jag haft någon elev som vart så rädd så att de gråtit så fort de tänker på att sätta sig på en häst. Vad är det som driver? Vad är det i mig som säger att jag fortfarande ska vilja hoppa när jag inte vågar?? Det är ganska fascinerande.
Nästan det värsta av allt igår när jag red på morgonen var att jag tyckte inte att hindren var höga. Jag kunde pränta in i huvudet att det såg inte så svårt ut och att själva höjden inte var det som gjorde att jag stod emot. Men vad fan var det då??
Jag sätter upp kilometerhöga murar som är omöjilga för mig själv att riva...
Jag tror att jag behöver en häst som säger "Jo det gör vi" Även om hela mitt väsen säger "nej det tror jag inte att vi ska". För det är klart som fan att hästen blir osäker om jag blir det.
För att avsluta positivt i alla fall..
- Jag är nöjd med min sits. Jag sitter där jag ska även om hästen stannar, går vid sidan etc. Jag är ganska sadelfast. tack och lov..
- Jag är nöjd med de sprången som faktiskt blev bra igår, lördag. det var ett par sådana också även om de kommer i skymundan..
- Showtime är en fantastisk häst som är vändbar och snabb i huvudet, men det klart som sjutton att han inte vet vart jag vill efter alla gånger jag vänder ifrån. Stackarn...
Ja.. Nu har jag sagt det i alla fall.. Det kanske kan hjälpa någon där ute som själv känner likadant eller liknande i alla fall.
Mental träning är det som gäller för mig ett tag i alla fall.. Tävlingen får vi se hur det blir med.
Jag trodde inte jag skulle sakna Figaro så mycket i hoppningen..
Kramar!
Myran
Vad hände med den här tiden? Eller var jag likadan då? Jag kommer inte ihåg..
Figaro..
Den här höjden känns det som jag kommer ligga på för alltid..
Fina hästen..
Fina Melwin och vad smal jag var xD
Här VILL jag vara..
Jag vill inte bara vara en i mängden. En av alla som hoppar.. Jag vill bli bäst! I alla fall ha chansen. Men hur fan ska det gå till??
Hur kom ni över er ev. hopprädsla?? Hjälp mig om ni har något konkret..
Kramar..
Myran
Ja.. Nu har jag sagt det i alla fall.. Det kanske kan hjälpa någon där ute som själv känner likadant eller liknande i alla fall.
Mental träning är det som gäller för mig ett tag i alla fall.. Tävlingen får vi se hur det blir med.
Jag trodde inte jag skulle sakna Figaro så mycket i hoppningen..
Kramar!
Myran
Vad hände med den här tiden? Eller var jag likadan då? Jag kommer inte ihåg..
Figaro..
Den här höjden känns det som jag kommer ligga på för alltid..
Fina hästen..
Fina Melwin och vad smal jag var xD
Här VILL jag vara..
Jag vill inte bara vara en i mängden. En av alla som hoppar.. Jag vill bli bäst! I alla fall ha chansen. Men hur fan ska det gå till??
Hur kom ni över er ev. hopprädsla?? Hjälp mig om ni har något konkret..
Kramar..
Myran
Vet precis vad du menar. Är väldigt höjdrädd när det gäller hoppning fast jag ÄLSKAR att hoppa. För mig är det så att jag är mycket mer rädd på träning än på tävling, konstigt nog. Kanske testa att tävla oftare eller snarare mer regelbunden? Oftast rider man bättre på tävling när det är mycket okänd folk för man vill göra ett bra intryck (för mig är det så iaf). Tänker fortfarande många gånger att, oj, 90cm, det är högt. Men när jag väl har börjat hoppa (och där framförallt när det flyter på) så känns det enkelt och lågt. Hoppas det är till lite hjälp. :)
Tack! Bara att någon svarar och har känt likadant hjälper.
http://trinnie.blogg.se/ 2012-05-13 | 10:36:45
Jag har inte riktigt varit hopprädd men lite tveksam och lättat av mig själv för tidigt, men fick ett tips att när jag rider mot högre hinder att börja räkna sprången när det är tex, 7 språng kvar så räknar du 1,2,3,4,5,6,7 och wops så va du över, för då tänker man inte på höjden utan mer på ridningen och framåt över efter hindret :)
http://emmakoistinen.blogg.se/ 2012-05-13 | 12:46:27
Och bäst funkar det om man räknar lite högt för sig själv :)
Fina Myran...Du som är så duktig =) Men visst jag kan ju förstå dig, eftersom jag är rädd, kanske inte lika mycket nu som innan. Men jag vet inte, men jag tror att det var bra för mig att bli säkrare på dressyren som gjorde att jag blev säkrare på min ridning rent allmänt. Och givetvis mycket tackvare dig och Lena =) Ni är super!!!
http://www.livetpalillhamra.blogspot.com 2012-05-13 | 14:16:00
Jag har varit hopprädd, eller jag är fortfarande nervös när det kommer fram hinder.. Men bra hästar som inte stannar, och mycket rutin och att INTE veta höjden på hindrena är mitt tips.
Läs de här inläggen om min hopphistoria: http://sorbu.blogg.se/2012/april/hoppradsla.html#comment
http://sorbu.blogg.se/2012/april/hoppradsla-del-2.html#comment
Lycka till!
http://sorbu.blogg.se/ 2012-05-13 | 18:54:22
Jag tror man kommer över sin rädsla om man hoppar på den höjden man är trygg, OFTA. Gör det tills du tycker att du kan höja ett-två hål. Man vänjer sig vid höjder, det är en träningssak :D För två år sen tyckte jag att 90cm var högt men nu rider jag banor på 120 :D
http://retardriders.blogg.se/ 2012-05-13 | 20:09:17
Svar: Tack så mycket, kul när man kan inspirera! Fin hästblogg, gillar dina fina ridfoton :)
http://noukah.blogg.se/ 2012-05-13 | 20:25:59